Sagan om Isfolket

Ett forum för dig som gillar Margit Sandemos böcker. Tänk på att bokdiskussioner kan innehålla spoilers! Hemsida: http://isfolket.se . FB-grupp: http://www.facebook.com/groups/281975791920972/ .
Aktuellt datum och tid: 6 december 2021, 19:20

Alla tidsangivelser är UTC + 1 timme




Ny tråd Svara på tråd  [ 2 inlägg ] 
Författare Meddelande
InläggPostat: 3 november 2020, 07:51 
av Isfolket
av Isfolket

Blev medlem: 3 september 2018, 14:54
Inlägg: 102
Ort: Uppsala
Den Nya Världen 3




Vågskålen




Villemo, 19 år, geni, brunt, halvlångt hår med lugg. Kär i Noah. Hon är uppkallad efter Villemo av Isfolket. Hennes föräldrar lever lyckliga i Arizona.

Noah, 22 år, en nero, lemurieögon. Kär i Villemo. Hans pappa (äkta Främling) bor på Hemmet och hans mamma (nero) bor i Australien.

Elvira av Isfolket, Lanjelins tvillingsyster, 12 minuter äldre än Lanjelin. Vacker med silverhår. Omedelbar och viljestark.

Eri, typ 80 år (I den nya åldern förblir alla unga). Lemurie. Lanjelins ex. Hans mamma bor på Hemmet.

Chiko av Isfolket, 29 år, Sols och Kiros dotter. Häxa med pigga ögon och mörka lockar. Lanjelins allierade. Skådespelare.

Lanjelin av Isfolket, 25 år, Marcos son. Vacker, men inte lika vacker som Marco. Har nått ondskans källa.

Prins Marco av Isfolket (av de svarta salarna), över 200 år gammal. Bor i Ljusets Rike och verkar som en dold styrande kraft över Tellus (Jorden). Medlem i Rådet. Övermäktig karaktär.

Tamar, äkta Främling. Flera tusen år gammal. Skicklig på att härma andras övernaturliga krafter och även kontrollera de röda strålarna (Farangilen). Ena ansiktshalvan är svårt ärrad. Mörkt, stubbat hår. Farlig fiende.

Móri, av de isländska häxmästarnas ätt, (född i slutet av 1600-talet) make till den underbara Tiril, förälder till Villeman, Taran och Dolg. Medlem i Rådet.

Nattöga,ca 55 år. Ljusets Utvalde och ordförande i Stora Rådet. Väktare av Farangilen (den röda stenen). Har nått godhetens källa.

Shira från Nor av Isfolket, ande, född 1716. Medlem i Rådet. Väktare av Farangilen (den röda stenen). Har nått godhetens källa.

Siska, prinsessa. Ca 50 år. Medlem i Rådet. Hon och maken Tsi-Tsungga är morföräldrar åt Lanjelin och Elvira.

Arernil, 29 år, högvuxen med en Främlings egenskaper, medlem i Rådet. Son till Faron (äkta Främling) och Berengaria. Mycket begåvad i främlingskonst. Föräldrarna bor på Hemmet.

Sol av Isfolket, halvande, född i slutet av 1500-talet. Prakthäxa med gröngula ögon! Mamma till Chiko.

Kiro, lemurie, gift med Sol och pappa till Chiko. Väktare.

Tiril, (född i slutet av 1600-talet), gift med Móri och förälder till Villeman, Taran och Dolg. Sammansvuren med hunden Nero.

Haram av Isfolket, 32 år, rött hår och skägg, son till Miranda och Gondagil. Gift med Heid och pappa till Miramisa. Äkta kusin till Tarjei.

Heid, 33 år, kort, med brunt hår och tatuerade armar. Läkare. Gift med Haram och mamma till Miramisa.

Imrelind av Isfolket och de isländska häxmästarnas ätt, 23 år, mörkblont hår och bruna ögon. Född med häxmästarnas märke. Dotter till Jordi och Sassa, barnbarn till Taran och Uriel. Väktare. Hennes vapendragare är katten Bastet.

Ram, typ 80 år, avdankad Högste Väktare. Lemurie. Gift med Indra och pappa till Tarjei (uppkallad efter Isfolket.)

Indra Gard av Isfolket, ca 55 år, väktare. Humoristisk och har elegant svängda ögonbryn och en perfekt hy. Gift med Ram och mamma till Tarjei. Hennes pappa är Gabriel Gard av Isfolket.

Tarjei av Isfolket, 30 år. Lemurie. Teolog. Ram och Indras son. Kusin till Haram.

Lucita, lemurie och högste befälhavare på rymdstationen Iskrion.

Mar av Isfolket, ande, född 1712. Shiras drabant och älskade.

Faron, äkta Främling. Flera tusen år gammal. Pappa till Arernil. Gift med Berengaria. Lord över alla lorder på planeten Hemmet.

Berengaria, ca 50 år. Lång och vacker med mörka lockar. Romantiskt utseende. Mamma till Arernil. Gift med Faron. Hennes föräldrar är Rafael och Amalie.

Severard, Noahs pappa. Smittskyddsexpert.

Erion av Ahyra, äkta Främling. Flera tusen år gammal. Lord över Hemmets första provins. Far till Lionel.

Sawen av Akora, äkta Främling. Lord över Hemmets sjuttonde provins.

Thrarales av Takhisis, äkta Främling med gyllene hår. Han är lord över Hemmets femtioåttonde provins.

Righan, 1000 år, äkta Främling. Make, Yoldia. Mor till bröderna Zimbaw (70) och Tethys (14). Domare.

Yoldia, äkta Främling. Far till Tethys. Maka, Righan. Gråblek hy med brinnande ögon. Väktare.

Algol, ca 80 år, lemurie, väktare och raketförare.

_________________
Beam me up


Senast redigerad av Hanna 26 april 2021, 18:15, redigerad totalt 2 gånger.

Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik: Re: Den Nya Världen 3
InläggPostat: 1 februari 2021, 20:23 
av Isfolket
av Isfolket

Blev medlem: 3 september 2018, 14:54
Inlägg: 102
Ort: Uppsala
1.


Den sydvästliga vinden tog i och virvlade upp en kaskad av sand och gröna blad, som så fort de lättade från marken sände ut spindelvävstunna rötter så de åter igen kunde fästa sig vid marken. Allt vägrade dö här. Allt klängde sig fast, vägrade att utvecklas. Tråkigt.
Ahriman dansade över grunden, fångade sandkorn i handen för att släppa dem igen. En lekfull värld trots att den stod stilla.
Han gick in i den stora stenstaden, ned genom gångarna och kom ut i en stor hall med märkvärdiga statyer. De många rökande fyrfaten höll andarna borta.
Framför honom stod tre människor. Ovanpå deras dräkter bar de en symbol - en cirkel med blixtformade strålar. Vad kallade de den? Solen? En symbol för det stora Ljuset.
Ahriman krökte sina tunna läppar. Han hade sett det – Det stora Ljuset. En mäktig kraft utan någon egen agens. Det bara fanns där. Till vilken nytta? Men om dessa människors tro på Ljuset gjorde dem lättare för honom att manipulera så var allt väl.
De tre bugade inför honom. Fast han inte visade det, så visste de att han var missnöjd. De var trots allt inte dumma.
-Vad hände på systerplaneten? frågade han.
Det var kvinnan som svarade.
-En följare som blev för ivrig att sända de falska gudarna till Ljuset.
Ahriman stampade i marken.
-De enda gudar som existerar är de ni gör levande med att tro på dem. Ynkliga fantasifoster!
De tre skruvade på sig men åtminstone krälade de inte. Bra. Han ville inte ha några hjärndöda slavar. Önskan var att människornas fria vilja skulle leva fritt igen. Vilt och galet!
En av männen tog till orda.
-Vi vet att ingen tvingades till Ljuset när färjan sprängdes. Men .. ähe … det där andra vapnet du visade oss, som vi avfyrade mot rymdstationen … Finns det fler sådana?
-Den missilen, var menad att spränga Iskrion, men inte heller det lyckades ni med!
Ahriman vände dem ryggen. Det här var hans tid, då de flesta av hans sort tröttnat och låtit sig förstenas – lagt sig ned i dvala.
En av de tre tog fram ett instrument, en liten kub.
-Ge mig den! befallde han.
Mannen gav honom kuben och i Ahrimans hand delade den sig och spottade ut en miniatyr av solsystemet de befann sig i. Han såg den lite mindre planeten Hemmet jämförd med Tellus – cirkulera runt den stora stjärnan.
-Det går att zooma, började mannen.
-Jag vet hur man gör, avbröt Ahriman. Det var han som, i viss mån, hjälpt denna värld utvecklas – finna svaren i hur man skulle förbättra vapnen, industrin. När dessa falska gudar kom och förvandlade världen till en utopi, såg Ahriman sin chans. Det var dags för en ny syndaflod.
Var och en för sig själv. Det var hans måtto.
Han såg från den lilla kubens inspelning hur rymdskeppet med Lanjelin och Tamar sköts ned.
-Helvetes djävlar, muttrade han. –Det här gör det mer komplicerat.
Han spräckte kuben i handflatan och lät skärvorna falla till golvet.
-Jag vill att ni levererar något till era egna.
Han räckte fram ett litet provrör och kvinnan tog emot det.
-Vad är det?
-Ett prov på er tro. Det finns en by, ni vet vilken jag menar. Lämna röret där och säg att de inte får röra det.
-Vad kommer hända om de gör det? frågade hon.
Ahriman ryckte på axlarna. –Inte vet jag.
Låt kaos regera.

Imrelind rättade till den vita väktarkappan. Bastet hoppade ned från skuldran, hukade sig ned mot gräset och började smyga med den långa, yviga svansen släpande. Hundar skällde, men katten brydde sig inte om dem.
Imrelind synade omgivningen. Små puckar var utplacerade med jämna mellanrum och mellan dem steg ett skyddande skimmer. En avspärrning så ingen skulle kunna ta sig in i byn oförberedd.
Hon kramade spökgaldern i fickan. Den lät henne se själarna som steg upp från byn till Det stora Ljuset. Så många döda!
-Vänta här, sa hon till Bastet.
Hon hade fått rapport om att smittan bara omfattade människor och lemurier, men helt säker kunde hon inte vara.
Katten vände om och slank in mellan hennes fötter, där satte han sig ned och såg, likt hon, hur en gestalt i andningsmask kom ut från avspärrningen.
Goram, högste väktare i den här regionen, tog av sig den skyddande masken. Medan han torkade svettpärlor från överläppen gick han fram till dem. Trådarna, spunna från den Heliga Solen, glänste i hans klädedräkt.
-Imrelind, tack för att du kunde komma så snabbt.
-Jag är rädd för att det inte var snabbt nog, sa hon sammanbitet. –Kan inte Solen hjälpa byborna?
En fruktansvärd tanke om det fanns något Solen inte kunde fixa.
Goram klappade andningsmasken mot låret. Hans helsvarta ögon följde en gondol som for över deras huvuden.
-Vi skickar ned små solar till dem, men smittan sprider sig för fort. Vi var inte beredda på det här. Världen är ju god nu.
-En attack utifrån?
-Absolut.
-Vad kan jag göra?
Goram tittade på Bastet som lyfte på svansen och lämnade tryggheten mellan Imrelinds fötter.
-Din katt …
-Bastet, rättade hon. –Jag äger honom inte. Han är sin egen.
-Ja, självklart! Om han skulle kunna rekognosera åt oss?
Imrelind utväxlade en blick med Bastet och katten sprang utan tvekan in över avspärrningen.
-Försiktigt! ropade hon.
En dum varning. Bastet var alltid försiktig. Katten reste rygg för något – avvägde att det inte var något hotfullt och försvann ur sikte.
-Det kan inte bara vara därför du sände efter mig, Goram, sa hon.
-Nej, den här byn är känd som ett tillhåll för Solriddare.
Hon stirrade på honom.
-Du känner till dem? fortsatte han.
-Ja, de ställer till en hel del i min region. Det är svårt att döma dem för att vara … Vad kallas det?
-Mördare, svarade han.
Hon rös.
-Ja. Vi har kunnat ta några som skadat personer med uppsåt att döda, men när det kommer till fall där Solriddare varit inblandade och där offret gått upp i Det stora Ljuset, är det svårare att hitta bevis.
-Men ni ser en koppling?
Hon nickade, illa berörd. –Ja.
Mördare? Folk som tvingade in andra i Det stora Ljuset. Det var fortfarande svårt att förstå.
Hon tittade upp på Goram.
-Du har varit med länge, före den Nya Världen?
-Ja.
Hon skruvade på sig.
-Ibland tror jag att jag är för ung.
Att han inte svarade fick henne att fortsätta. –I en sådan här situation behövs ni från Ljusets Rike som upplevt katastrofer. Bara ordet katastrof är främmande för mig.
Goram log mot henne.
-Vi är här.
-Men vad är det som händer?!
Goram slog ned en tung hand på hennes axel, lite likt känslan av att ha Bastet där.
-Din gammelfarfar har skolat dig.
Imrelind rätade på sig.
-Jag vill prova något.
-Just så. Plocka fram dina galdrar.
Hon steg ifrån Goram och ropade på Bastet. Katten lystrade och hon fick sig sänt i bilder de döda som låg i husen och ute på gatorna.
Vem kan göra något sådant? tänkte hon.
Hon kastade av sig väktarkappan och avslöjade galdrarna hon ristat in över armarna och ovansidan av bröstet.
-Vad tänker du göra? frågade Goram osäkert. –Det här gjorde aldrig Móri.
-Utveckling, svarade hon. –Jag ska söka källan till smittan.
Men det var mer. Hon skulle utrota smittan!
-Imrelind?
-Jag kan mina saker, lugnade hon honom.
Bastet for förbi henne som en oljad blixt. Trolldomen reste sig inom henne, fångades i galdramönstren på kroppen. Hon stelnade till medan hon sökte över byn, ackompanjerad av Bastets bilder. Hon hade aldrig sett så många döda kroppar.
Hon hade alltid varit slagfärdig när det gällde att finna, och en blodstämmande galder var alltid bra. Därför var de just den typ av galdrar hon ristat in i huden. Nu förde hon dem samman.
Hon grävde djupt.

Elvira rättade till kudden innan hon drog upp det tunga täcket till halsen. De flyende medvetandena av de andra som vistades på sjukhuset surrade runt. Arernils var det svåraste att komma undan och någonstans långt borta fanns Marco. Faderns färja hade landat säkert, och nu var han på väg till henne och de andra som överlevt kraschen. Men hon fick inte tänka på dem nu. Den hon måste finna var lillebror.
Lanjelin kunde inte vara död. Hon skulle hitta hans dröm!
Elviras ögonlock fladdrade innan kroppen blev helt stilla.
Hon svävade i en svart tyngdlöshet.
Noahs dröm kom mot henne, men den var stängd. Så, Arernil hade lärt honom hur man blockerade. Nå, hon hade aldrig varit intresserad av att spionera – bara att finna när hon använde drömförmågan. Hon hade aldrig tyckt om känslan av att inte ha kontroll när hon äntrade andras drömmar. För den delen så hade hon inte (förutom Lanjelins) gett sig in i andras drömmar förutom sin mammas en gång och Tarjejs en gång.
Det var tidigt på kvällen, så hon kunde inte vara säker på om Lanjelin drömde. Om han levde? Nej, han levde!
Hon väntade – sökte. Sände ut kraftvågor till sin tvillingbror. Var är du? Hur många gånger hade de inte gjort den här övningen när de lärt sig mer och mer om sin gemensamma förmåga?
”Lanjelin! Lillebror!”
Något växte i hennes undermedvetna. Den senaste tiden hade det alltid varit hon som sökt honom, men nu sprang han mot henne …
Plötsligt befann hon sig i ett pojkrum med böcker på golvet och ett stort ljust fönster som visade lekplatsen där de tillbringat så mycket tid med barndomsvännerna.
-Elvira.
Han stod framför henne och de föll i varandras armar.
-Du lever! andades han mot hennes hår.
-Ja, och du också!
De drog sig ifrån varandra.
-Det är bråttom, sa han.
Hon nickade. –Berätta.
-Jag faller in och ut ur medvetslöshet.
-Kraschen, konstaterade hon. –Eri?
Lanjelins ansikte skrynklade ihop sig som han var på väg att börja gråta.
-Jag vet inte. Jag hittar inte hans dröm. Hur … Hur lång tid har gått?
-Inte mer än ett dygn sedan vi kraschade.
Han samlade sig. –Det är bra. Eri är uppväxt under Solen … Han kan klara det om jag gjorde det. Jag lyckades skjuta ned oss i räddningskapseln. Eri var fastspänd.
-Bra, sa hon. –Och nu vet du att vi andra överlevt. Far är på väg.
-Jag önskar att han var här nu!
Rummets väggar förvandlades till dimma. Lanjelins dröm var på väg att glida iväg, men hon såg i broderns ansikte hur han desperat försökte klänga sig fast vid den.
-Håll drömmarna öppna! skrek hon då rummet upplöstes.
”Håll hela ditt sinne öppet!”
”Jag kommer tillbaka!” ropade Lanjelins tanke.
Lova mig det, tänkte hon. I nästa sekund vaknade hon med huvudvärk.

_________________
Beam me up


Upp
 Profil  
 
Visa inlägg nyare än:  Sortera efter  
Ny tråd Svara på tråd  [ 2 inlägg ] 

Alla tidsangivelser är UTC + 1 timme


Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 2 gäster


Du kan inte skapa nya trådar i denna kategori
Du kan inte svara på trådar i denna kategori
Du kan inte redigera dina inlägg i denna kategori
Du kan inte ta bort dina inlägg i denna kategori

Sök efter:
Hoppa till:  
Powered by phpBB® Forum Software © phpBB Group
Swedish translation by Peetra & phpBB Sweden © 2006-2012