Sagan om Isfolket

Ett forum för dig som gillar Margit Sandemos böcker. Tänk på att bokdiskussioner kan innehålla spoilers! Hemsida: http://isfolket.se . FB-grupp: http://www.facebook.com/groups/281975791920972/ .
Aktuellt datum och tid: 9 december 2021, 13:35

Alla tidsangivelser är UTC + 1 timme




Ny tråd Svara på tråd  [ 9 inlägg ] 
Författare Meddelande
InläggPostat: 23 november 2019, 17:26 
av Isfolket
av Isfolket

Blev medlem: 3 september 2018, 14:54
Inlägg: 102
Ort: Uppsala
Den Nya Världen 1




Vargdrömmar




Prolog


Utopi, ett ouppnåeligt ideal, en önskedröm.
Men om det framträdde ett folk, en kultur, med kunskap och intelligens att göra detta möjligt? Skulle det lyckas, eller skulle allt fastna i en dröm?
För 25 år sen inleddes den Nya Åldern. Det var då det välsignade regnet föll från himlen och gjorde vår förpinade jord (Tellus), hel och god. Vattendropparna renade, fick stepp och öken att frodas, förvisade föroreningarna, stärkte ozonlagret, hindrade naturkatastroferna orsakade av människans framfart. Det uppstod ett nytt världsstyre, bestående av folk med rena, goda hjärtan.
Ingen blev sjuk, den dominerande kriminaliteten försvann. Istället visade alla varandra respekt och kärlek. Religioner kunde utövas fritt, utan inslag av våld och hat. Pengar försvann och istället gick man tillbaka till byteshandel, eller man gav det man kunde ge. Alla bidrog till det perfekta samhället. Det fanns ingen misstro, ingen var utanför.
Främlingarna, kallades det utvalda folket, som frambringade det välsignade regnet som gjorde människornas hjärtan redo att rädda Tellus. Lemurierna, en ras kommen från Främlingarna, stannade kvar på Tellus medan Främlingarna återvände till sin hemplanet som enkelt kallades ”Hemmet”. Mellan lemurier och människor utvecklades en ny ras, i rasande fart, som fick namnet ”Nero”, efter det italienska ordet för ”svart”, för det första barnet som föddes och klassades som en ny ras hade sin mors mörka hudton, med Främlingarnas sexkantade fingerspetsar och de kolsvarta ögonen som kännetecknade Främlingar och lemurier.
Men genom allt detta, fanns en nyckelperson. Främlingarna hade inte varit ensamma när de räddat Tellus. Gudomen som steg upp bland människorna var en fager, ung man, med gnistrande hud och godhetens strålande ögon. Han vandrade ibland oss, visade sig och vi kunde känna på honom som vi inte kunnat känna på Främlingarna.
I det här samhället lever alla för evigt, inte ens förlust kan förstöra idyllen.




1.


Någon skrek.
Villemo ryckte till, det gjorde ont i hela kroppen. Hon hade glömt skärmen på igen. Det senaste avsnittet av deckarserien rullade på - det här hade hon redan sett.
På skärmen såg hon skådespelaren Chiko återigen göra en högst trolig iscensättning av sin död. Villemo visste att hon skulle komma att uppstå, det här var bara en smart plan från ”Kims” sida (Chikos karaktär).
Villemo visste allt om Chiko av Isfolket. Hon, Villemo, som många andra, var uppkallade efter Isfolket, det legendariska släktet. Strax utanför Villemos dörr stod det en staty av Marco, prinsen av det svarta salarna, i överdimensionerande storlek. Guden som vandrat bland dem, men som (innan Villemo ens fått medvetna tankar), försvunnit från Tellus yta. Kanske han följt med Främlingarna till Hemmet?
Inte bara Marco av det svarta salarna. Han var mer känd som Marco av Isfolket.
Villemo reste sig ur soffan. Tidig morgon. Det var inte konstigt att hon vaknat tidigt.
Idag skulle hon börja sin praktik.
Hon var 19 år och valt en karriär inom forskning. Hon kunde sina saker, det var därför hon fått den här platsen i så unga år.
Hon gjorde sig redo och steg ut till gondolstationen. Den silverglänsande farkosten landade framför henne och hon klev på.
Gondolen svävade högt över ärren i jorden, som förr varit förorenade ledningar, ruiner av byggnader som fått ge plats åt grönska. Som små prickar såg hon ivriga arbetare som hjälpte till att ställa Tellus till rätta.
Villemo var född i den Nya Åldern. Hon hade aldrig upplevt våld och hat. Hon kunde vara sig själv. En fri person som nu var nervös då hon åkte till sin praktikplats. Det pirrade i magen av spänning så hon log stelt. Men hon log inte när hon tänkte på deckarserien. Då omvandlades pirret i magen till en molande värk, en känsla som fick henne att knipa ihop ögonen, där hon satt på det mjuka sätet medan grönskan flöt förbi under henne. Döden hade ingen betydelse. Man valde att dö här, så som hennes gammelfarfar gjort. Nej, han hade inte valt att dö, han gick upp i det stora ljuset och ibland trodde Villemo att hon kände hans närvaro.
Villemo skulle aldrig dö av ålderdom. Hon kände inte sin gammelfarfar, men hon kom ihåg att pappa gråtit. När man kan leva för evigt, varför väljer man då att gå upp i det stora ljuset och lämna andra i sorg? Som tur var fanns den Heliga Solen, pappa hade fått behandling under den när gammelfarfar försvunnit. Nu levde Villemo och hennes föräldrar i Arizona, och Villemo var en skänk från ovan då hennes föräldrar trott att de inte kunde få barn. Det tackade de Ljuset för.
Gondolen svischade ner, passagerarna gjorde inte en min. Klipporna reste sig på båda sidor, grönklädda men med ett skimmer om sig som Villemo fått lära sig inte var synligt för oinvigda ögon. Det pirrade häftigt i magen.
Gondolen stannade och till hennes förvåning reste sig föraren upp och klev fram till henne.
-Här ska du av.
Hon nickade och de log mot varandra.
Utanför stod hon framför en klippvägg.
-Vad gör jag nu?
Gondolen hade redan försvunnit.
Med svettiga handflator tog hon upp mokikaren ur väskan och snärtade upp den med en van rörelse. Kikaren förstärkte hennes syn så hon tydligt kunde se djuren som betade längs bergssidorna eller drack ur de gnistrande fjällbäckarna. En lokatt strövade fridfullt förbi några bergsgetter och rev åt sig löv från en frodig buske. Villemo gled vidare med kikaren som fungerade lika bra på natten som på dagen.
Villemo vände sig mot bergväggen igen och hoppade till. Hela synfältet togs upp av något stort och suddigt. Något svart och grått. Det tog bara ett par sekunder innan mokikaren justerade sig själv och en lång skepnad i gråsvart klädnad trädde fram. Villemo följde kroppen uppåt tills hon med smärtsamt tillbakalutad nacke studerade ansiktet i nästan mikroskopisk detalj. En liten, liten strimma av vitt i utkanten av de kolsvarta ögonen.
Rodnande tog hon kikaren från ansiktet.
-Hej, sa figuren i öppningen med en överdriven men road ton. -Jag trodde nästan du såg ut sådär, med runda, utstående, guldbågade glasögon.
Han var oerhört ståtlig, mörk, med ett silkeshår som rann ner över de breda axlarna. Han var lång, mycket lång. Visst hade hon sett lemurier, men det här var något annat. Han var mer högvuxen, bredare och nästan svart i hyn, inte blek som lemurier och Främlingar.
Han måste vara en nero, tänkte hon och kände sig upprymd. Detta nya släkte utvecklades i rasande fart, men fortfarande var de få och det berodde på den strikta reproduktionsregeln.
-Du är mycket sötare utan. Får jag se?
Utan pardon tog han mokikaren ur hennes kraftlösa hand. Den liknade mest en teaterkikare, det var den designen Villemo utgått ifrån, men den var mycket mer avancerad.
-Intressant, sa han och försökte få upp den till rätt position så han skulle kunna kika ur den.
-Ni gör så här, viskade hon blygt och visade flinkt hur man gjorde.
Han häpnade! -Fantastiskt! Men vad är det här? Det är som den vet vad jag tänker! Jag … Den visar till och med runmönstret kring ingången.
Aha, tänkte Villemo. Det var därför hon inte sett ingången med sina vanliga ögon. Den var omvälvd av Främlingskonst. Konsten att böja dimensioner och energier, omvandla materia.
-Jag har …, började Villemo men måste stoppa för att svälja. -Jag har studerat Främlingarnas teorier på egen hand. Vem som helst skulle kunna ta del av deras konst bara man lyssnar med ett öppet sinne.
Neroen stirrade på henne en lång stund.
-Menar du att den här … kikaren … är din egen uppfinning?
-Äh … ehm … ja … Ja det är den. Jag kallar den mokikare. Ni förstår, jag heter Villemo … mo … mokikare.
Han räckte tillbaka kikaren.
-Förlåt, men du var mig en märklig liten varelse. Förlåt, igen! Det är inte konstigt att de valt dig till den här praktiktjänsten. Jag ber om ursäkt. Det är jag som är Noah.
-Noah? Men, du sa inte att du var nero. Ni, Ni, menar jag!
Villemo neg nästan, som hon skulle ha gjort om hon träffat en Främling eller Marco av Isfolket.
Noah var den hon haft kontakt med angående praktiktjänsten fram till nu. Att de aldrig samtalat så de kunnat se varandra var inget hon ifrågasatt med tanke på sekretessen som anlåg hennes praktik.
-Spelar det någon roll? log han och förde samtidigt sitt silkesvarta hår bakom ena örat så det mörka, spetsiga örat avslöjades. -Knixa inte Villemo. Är vi inte alla jämställda?
-Jo, men …
-Du har visat dig vara en ypperlig kandidat, ett geni i min mening. Jag såg din potential redan från början. Du slaktade alla dina motståndare i testerna, Villemo. Bra gjort! Och nu är du här.
Villemo log osäkert. Det var första gången hon fått höra något om att hon haft motståndare. Hon hade gjort testen och så hade hon hamnat här.
-Ursäkta, men vad betyder ”slakta”?
Noah slog bort det med handen. -Glöm det. Dåligt ordval från min sida.

De gick in i berget. Noah tornade bredvid henne. Förutom de helsvarta ögonen (fast hon hade sett en strimma av vitt med mokikaren) såg han inte alls ut som en lemurie. Här måste Främlingsblodet slagit ut, men sades det inte att människan varit inblandad också? Hur det än var så såg Noah utsökt ut, fulländad.
-Får jag ställa en fråga? Den kan vara känslig.
-Självklart, Villemo. Vi har haft kontakt i snart ett år, det är först nu vi ser varandra. Inget har ändrats. Fast jag tyckte nog du borde ha nämnt mokikaren för mig.
Hon rodnade igen.
-Förlåt. Jag är intresserad av hur din gene pool ser ut.
Noah log.
-Det är skillnad på Främlingar och äkta Främlingar. Min far är en äkta Främling medan min mor är nero.
-Förlåt att jag frågade.
-Det gör inget, Villemo.
De kom in i ett stort atrium där grönskan klättrade upp över de höga bergväggarna, tunna ådror av glänsande vatten rann ner i det skålformade atriet och skummade sig i källan i mitten. Villemo var säker på att ingen obehörig skulle kunna se detta från luften, eller någonsin … Hon fick det bekräftat av en flock med getter som bekymmerslöst spatserade (till synes) i tomma luften över glappet som utgjorde blicken upp på den dimhöljda himlen som färgades gräddgul av solen.
Villemo skrattade. En mer fantastisk syn hade hon aldrig sett!
-Ja, visst kan det ta andan ur en?
Noah lade en lätt hand på Villemos axel och det var som om beröringen fick det att explodera i hennes huvud. Knäna darrade och det hettade i kinderna. Inte bara kinderna, förfärat kände hon hur hon blev fuktig mellan benen. Med ett tyst stön slöt hon ögonen och grep tag med högerhanden om vänsterhandens handled som sökt sig mot det brinnande skötet.
Noah drog sig snabbt tillbaka.
-Villemo! Åh, förlåt mig. Det var högst olämpligt!
Olämpligt? Att han rört hennes axel? Hon skämdes förskräckligt över kroppens reaktion. Och ännu värre! Han tycktes ha upptäckt hur beröringen påverkat henne!
Det kändes som hon måste svälja en hel flod med saliv innan hon kunde svara.
-Jag blev bara lite yr. Kanske beror på … atmosfären … här inne.
Noah skakade bestämt på huvudet och hans nattsvarta ögon betraktade henne ingående.
-Det var inte atmosfären. Det var jag.
-Du?
Hon vågade titta upp på honom.
-Ja, jag!
Osäkert tog hon ett steg bakåt. Han lät arg. På henne? Vad hade hon gjort?
-Jag förstår inte, viskade hon.
Det såg ut som om Noah brottades med sig själv. Villemo tittade ner i golvet och kände hur den stora neroen darrade bredvid henne, som ett … ett djur, som hon sett i en av sina otaliga följetonger. Den hade sett ut som en svart leopard men kallats Vilddjur. Med ett kliv kunde Noah vara över henne som ett Vilddjur. Men varför?
-Kom, sa Noah. -Jag tänker inte ta i dig igen, Villemo, men jag är skyldig dig en förklaring.
Rodnande som en av sin mammas pioner följde hon med honom in genom en växtbevuxen dörr och kom in på något hon gissade var ett kontor. Men det var ett mycket märkligt kontor. Golvet bestod av varmt gräs och de mossgröna sofforna såg ut att vara uppvuxna ur golvet. Mitt i rummet stod ett skrivbord tätt flätat av bruna videkvistar och i ett av hörnen reste sig en väldig björkstam vars grenkrona utgjorde taket. Trots att det inte fanns några fönster badade allt i ett behagligt gyllenljus.
Villemo suckade hänfört.
Noah gjorde en huggande gest som befallde henne att slå sig ner i en soffa medan han själv bredde ut sin gråsvarta klädnad och satte sig ner i den tronliknande stolen (också den flätad av videkvistar) bakom skrivbordet.
Han liknar så mycket Pan, tänkte Villemo som mindes boken hon läst för ett par år sen om musikguden Pan som lockat till sig oerfarna flickor. Fast hon hade mer föreställt honom med pärlemohy som Gil haft (klasskamraten och lemurien hon då varit förälskad i).
-Jag önskar att jag berättat för er om mokikaren, men det är även en annan sak jag glömt nämna. Jag är också en skicklig violinist.
Noah lyfte på ett av sina välformade ögonbryn.
-Jag kan inte riktigt se vilken användning vi skulle ha utav dig i egenskap av violinist? Han log. -Men mokikaren är en ytterst märkvärdig uppfinning.
Villemo slog generat ner blicken men kunde inte hålla sig ifrån ett stolt litet leende.
-Men det var inte därför jag tog dig avsides. Vi ska tala om din praktik, men först måste vi reda ut vad som hände ute i hallen.
Villemo tvingades slå handflatorna om sina blossande kinder. Helige Sol! Han visste verkligen hur hon känt.
-Du ska inte skämmas. Till min olycka har jag ärvt mina förfäders - Främlingar och lemurier - erotiska utstrålning. Det är något de flesta kan kontrollera och bland lemurier vars gener blivit utblandade allt för mycket med människa, existerar den inte. Men jag kan inte kontrollera den och det var det du kände, Villemo.
Noah strök med fingrarna över skrivbordet med ett frånvarande uttryck och fortsatte med låg röst. -Jag trodde inte vi skulle reagera så starkt. Om jag vetat, hade jag aldrig rört vid dig.
Villemo kände sig faktiskt lite stött.
-Så … du tycker inte om mig?
-Visst gör jag det! Du är en mycket fascinerande flicka, Villemo. Jag hade bara inte tänkt på dig som … När vi skrivit och pratat med varandra under året så har jag sett dig som en kommande kollega, en viktig medarbetare, en del av teamet här.
-Tack, viskade hon.
-Jag hade inte väntat mig att jag skulle känna för dig som jag känner en älskare, fortsatte han och hon tappade nästan andan.
Noah reste sig hastigt och steg fram bakom skrivbordet. Villemo hade rest sig i all hast, så snabbt att hon vacklade. Han gjorde en gest, som att ta tag i henne, men hejdade sig. Villemo ramlade generat in i skrivbordet men gjorde sig inte illa.
-Kom!
Den där befallande rösten igen. Villemo kände sig nästan gråtfärdig. Hon visste inte vart hon hade honom. Hade han inte nyss sagt att han tänkt på henne som en älskare.

Ute i atriet igen visade han henne in genom en ny dörr som tyckts uppstått ur bergväggen framför dem. Innanför var väggarna inte längre organiska utan bländande vita med hårt, stengrått golv. Inte heller här kunde hon finna källan till gyllenljuset som omgav dem.
-Oj! utbrast hon när golvet plötsligt började röra på sig och förde dem framåt. Visst var hon van vid allt sånt här, men det brukade vara skyltat då golvet plötsligt skulle börja röra på sig. Vissa föredrog faktiskt att röra på sig av egen förmåga!
Villemo upptäckte att hon blängt upp på Noah, som gav henne en sned blick. Helige Sol, det var inte min mening att kritisera, tänkte hon med en obehaglig känsla i magen.
Golvet stannade mjukt och den vita väggen framför dem smälte bort och avslöjade ett stort rum med gräddgula väggar där det strilade vatten nedifrån.
Bakom en disk satt en kvinna som (när Villemo kom närmre) var den vackraste hon någonsin sett. Hon var inte lemurie, men hon hade något alvlikt över sig. Silverglänsande hår långt ner på ryggen, blek hy med en gäckande mun. De stora, brunröda ögonen var en sådan kontrast mot allt det andra i hennes väsen. Ögonbrynen krökte sig upp mot den intelligenta pannan.
-Jaha, vad har vi här då?
Noah steg åt sidan för att visa fram Villemo.
-Jaha, sa kvinnan bakom disken igen. -Och vem är du?
-Villemo.
-Vad sa du?
-Villemo.
-Elvira, är Eri inne? frågade Noah.
-Han är upptagen, svarade Elvira snäsigt.
Noah gav henne en sträng blick. Hon reste sig, tittade lite förstrött på sina eleganta fingernaglar och gav sedan klartecken åt Noah att stiga in genom den guldbeslagna dörren bakom hennes disk.
-Nej, nej, lilla flicka! Hon hindrade Villemo som tänkt följa efter Noah. -Du stannar här.
Villemo blev stående mitt på golvet medan Elvira började kamma ut sitt långa silverhår med fingrarna. Villemo kände på sitt eget torra hår som var uppsatt i en kort hästsvans. Hon ångrade att hon klippt luggen.
-Vilken falang tillhör du? frågade den alvlika kvinnan.
-Ähm, uhm …, började Villemo stammande. -Mitt område är mekanik men jag är här för att lära mig mer om genmanipulation.
-Så du ska få gräs att växa ur is, hindra naturkatastrofer och göra mänskligheten bättre och starkare …
-Mm, ja. Men … hindra naturkatastrofer gör väl meteorologerna?
Elvira log snett: -Jo, jag testade dig bara. Du är ung. För ung för att ha uppsökt ungdomens källa. Hur hamnade du här?
Villemo rätade på ryggen. -Jag klarade testet.
Elvira kastade med håret och började studera skärmen på disken.
Villemo såg sig om. Ingenstans att sitta, istället blev hon stående som en fåne strax intill väggen de kommit in genom. Nyfiket sträckte hon ut handen och kände bara sval, slät yta. Solitt. Främlingskonst.
Hon var på väg att lirka upp mokikaren ur väskan då Noah kom tillbaka bakom en lemurier som log brett mot henne.
-Villemo, välkommen! Han räckte fram handen. -Jag heter Eri.
Efter de hälsat kikade hon på Noah. Han var längre än Eri, mörkare, mer gåtfull. Men han stod med sänkt ansikte så hon bara kunde se ridån av silkesvart hår.
-Så, sa Eri hurtfriskt och slog ihop händerna. -Ska jag visa dig runt?
Hon kastade en frågande blick på Noah som äntligen sett upp, men hans ansikte var slutet. -Jag … Men jag trodde Noah … var min handledare.
-Det var under testerna.
Eri lade en finlemmad hand på hennes axel. Väggen smälte återigen, men den här gången var det inte rummet med det rullande golvet som mötte henne.
-Hej då, Villemo, sa Elviras änglalika röst och sedan med mer eftertryck: -Hej då, Noah!
Rummet de kommit in i var stort som en hangar. Väggarna skimrande blå och taket genomfors av vitglödgade blixtar. Villemo skyggade lite då hon förväntat sig blixtdon men taket över henne var tyst. Bakom dimridåer rörde sig blå, skugglika skepnader. Forskare, som hon. Det kliade i Villemos fingrar, men närheten av Noah (som hon råkat backa in i) distraherade henne.
Det pirrade vällustigt under skinnet. Hon kände hans andedräkt mot hjässan.
Han drog sig tillbaka och Eri grep tag i henne.
-Kom här ska du få se!
Eri visade henne de olika forskarstationerna och hon fick även träffa ett par meteorologer som förklarade att ”taket” var en del utav deras forskning, som lät dem förstå långt i förväg vilka stormar som kunde drabba Tellus.

-Så, vad har du för tankar? frågade Eri när de satt i kantinen.
Noah satt bredvid Eri, snett emot henne. Som han lovat, hade han inte rört vid henne igen. Villemo våndades, hade svårt att koncentrera sig på forskningen, det som varit hennes allt. Upp till nu!
-Det är vackert, men inte kan ni tro att vi kan överleva utan att inta något levande?
Eri stirrade på henne. -Jamen javisst!
Villemo tittade ner i den gulgröna bordsskivan. -Människor kan inte det, i så fall … Hon svalde: -Måste vi utrota människan.
Noah tog till orda: -Eller utveckla er.
-Det är därför du är här, eller hur? Villemo? Eri lade huvudet på sned och tittade på henne, som en klok uggla.
Villemo hade punkterat den myten när hon var tre. Ugglor var inte klokare än några andra djur. Men det var sant att djur hade instinkter högt över människorna.
-Allt är väldigt intressant. Och … Jag vill hemskt gärna vara en del av teamet.
Hon skickade en blick mot Noah. Han vägrade se på henne.
-Utmärkt! Eri reste sig. -Kom, låt mig visa dig Solen.
Noah reste sig hastigt. -Det gör jag, Eri.
Lemurien log käckt och ryckte på axlarna. Sen sa han till Noah:
-Ta hand om henne. Helige Sol, hon är ett bra exemplar.
Utan att röra vid henne föste Noah Villemo framför sig. De gick genom kantinen som börjat fyllas av folk.
-Solen? Menar ni ungdomens källa?
Neroen nickade.

_________________
Beam me up


Senast redigerad av Hanna 26 april 2021, 18:18, redigerad totalt 4 gånger.

Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 23 november 2019, 17:27 
av Isfolket
av Isfolket

Blev medlem: 3 september 2018, 14:54
Inlägg: 102
Ort: Uppsala
2.


Kylan stod som ett frostmoln runt dalen och det huggtandade fjället. Mångfärgad is bildade ett högt pansar upp längs bergväggen.
Han stod och stirrade ner på sina mörka händer tills Chiko knuffade till honom.
-Var inte så förvånad! Varför skulle inte du kunnat upplösa trollrunorna? Det är bara dumt att du tvivlar på dig själv.
Hon skrattade och gick fram till ispansaret. Då han rört sina händer i mjuka mönster över det osynliga försvarsverket, så de kunnat ta sig hit – lade hon händerna platta mot isen. Hon skalv i hela kroppen men han visste att det inte var av köld. Det var ondskan som låg begravd där nere, det var den som gjorde dem spyfärdiga och tunga till sinnet.
Hennes händer glödde och fräste upp en gång djupt ner i jorden. Plötsligt fick han lust att skratta. Djupt i jorden … De var redan så långt in i Jorden man kunde komma. Jordens medelpunkt.
Hon stapplade baklänges.
-Chiko! Vad är det?
Han rusade fram.
-Inget, eller jag menar … Det är bara … Allt känns så tungt och hemskt!
-Jag förstår vad du menar. Du ska inte behöva gå ner dit. Jag gör det.
-Inte ensam, fräste hon. -Du skulle bara våga!
Han log.
-Det vågar jag.
Hon öppnade munnen men han avbröt:
-Jag är mer skyddad.
Hon fnös:
-Det kan vi nu inte vara så säkra på.
-Jag har mitt onda arv.
-Äh! gruffade hon men gav sig.
Han gjorde sig redo att glida ner längs istunneln, men innan dess kastade hon armarna om honom så de mörka lockarna slog honom i ansiktet.
-Kommer du inte tillbaka så slår jag ihjäl dig!
-Bra att veta.
För andra gången knuffade hon till honom.
-Alvrepet? frågade han och hon visade fram repstumpen som skulle vara hans räddning upp.
-Bra.
Han gled på mage ner, kylan bekom honom inte men han häpnades över de underbara färgerna i isen – blått, grönt i många nyanser, en järnbrun strimma som gick över i bärnstensgult. Men det var inte dessa färger han sökte, utan svart, den nattsvartaste svart.
När han stod på bottnen av jökeln – eller vad man ville kalla det … Glacier? Nej, så stort och tungt var inte detta område – kände han en dragning längre in. Han lämnade våta fotavtryck efter sig då han fortsatte. Allt var avstötande hemskt men han måste fram. Isen blev mörkare – inte vacker alls. Det knirrade och knakade omkring honom och han förstod plötsligt vidden av att ha dessa massor över sig. Odödlig eller inte? Ville han ligga här som en vandöd för evigt? Nej, han skulle dö – svingas upp i det stora ljuset om ismassorna krossade honom. Det var tiden denna felaktiga värld manipulerade, tillsammans med så mycket annat. Så fel!
Han stannade. Framför honom flätade sig svarta trådar sig samman till tjocka tampar under isen. De ledde honom vägen. Det knäckte i väggarna och på vissa ställen började det osa ut illaluktande ångor. Han höll andan.
Det svarta strålade samman och bildade en äcklig, pulserande klump i isväggen framför honom. Den rörde sig orytmiskt – hjälplöst på något sätt.
Ett ondskans hjärta.
Det var som han alltid trott så fort han fått lära sig om expeditionen ut i ”Mörkret”, som det då kallats. Varför skulle annars hans far slagit upp trollrunorna om platsen. Ondskan hade överlevt och han var här för att skörda den!
Självklart hade den renodlade ondskan funnit ett sätt att preservera sig.

Uppe vid ytan spanade Chiko ut över de grönskande dalarna utanför ondskans plats. Omgivningen spelade på en mörk sträng inom henne, men hon var fast besluten att hjälpa honom. Det onda arvet, tänkte hon. Vad vet någon av oss om det?
Isfolket.
Men hon visste att det inte var Isfolkets onda arv han talat om. Utan det som var hans eget, och föräldrarnas. Det som glömts bort. Det som ingen tänkt på efter han blivit avlad.
Strängen av ondska vibrerade så det kändes som den snärtade till henne i ryggen.
-Försvinn, otäcking! fräste hon och viftade med armarna i tomma luften.
Det ondskan reagerat på upptäckte hon ganska snart.
Hon kastade sig mot isöppningen och skrek.

Ondskans hjärta konvulserade.
Han ställde ner ryggsäcken och tog på sig de tjocka handskarna spunna utav den heliga Solens strålar. Med dem trodde han sig kunna röra vid ondskans vatten. Han satte sin tillit till Solen, men tvingade dra sig hastigt tillbaka. För när han försökt sträcka sig efter ”hjärtat” i isen hade handskarna svartnat.
Så kom Chikos varnande skrik.
Han blev desperat och sträckte sig genom isen mot ondskans hjärta. Det fräste och ljungade. Han kastade av sig handskarna och sträckte de nakna händerna in genom isen. De omfamnade det mörka hjärtat och han skrek i en förfärande lycka. Det svarta strömmade in i honom.
Något tog emot. Något hindrade ondskan att sluka honom. Något inom honom!
Jag visste det, tänkte han. Jag måste upprätthålla balansen. Både gott och ont vet det. Det här är svaret, men oj så ont det gör!
Han hade vidrört ondskans källa. Det svarta vattnet.
Alvrepet sträckte sig ner mot honom. Han mådde illa och hostade våldsamt innan det darrande händerna kunde ta tag om repet. Att Chiko var så stark visste han inte, men hon drog honom upp längs istunneln då han inte orkade mera nu.
Hon knuffade över honom på sida.
-Det var som vi trodde. Din far kände då trollrunorna bröts. Han kommer!
Han var fylld av ondskans sötma och ville allra helst att världen knäböjde inför honom. Inte bara en värld. Världar! Universum!
Hon svor över honom. Hon slog honom. Skrek hans namn!
Så var han tillbaka.
-Du måste ta dig ut härifrån. Kommer du inte ihåg?
Jo, han kom ihåg planen.
-Du också.
-Det är för sent!
Hon tvingade honom upp på benen.
-Iväg, Nu!
-Men jag kan inte lämna dig här.
-Jo, det är just det du skall göra.
Försvarsverket var nere. Hon förbannade hans envishet.
-Jag ser det på dig. Tar de dig nu så häller de ner den där jävla brygden i strupen på dig. Hon sa det inte, men båda visste att det skulle vara det definitiva slutet för honom.
-Chiko, bad han.
-Gå, svarade hon och vände honom ryggen.
Hans kraft kändes annorlunda nu. Kyligare, starkare.
Hans far kom emot henne med svindlande fart.
Chiko vände sig om för att fly åt andra hållet men tvärstannade. Hon hade varit för långsam.
Framför henne stod Marco av Isfolket.

_________________
Beam me up


Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 23 november 2019, 17:28 
av Isfolket
av Isfolket

Blev medlem: 3 september 2018, 14:54
Inlägg: 102
Ort: Uppsala
3.


Med vredgat dystert ansikte såg han hur röda slingor kastade sig ut från kupolen i en ständig kamp mot terraformeringen utanför. Hans hem, hans värld. Det hade inte stannat vid Tellus. Nej, nu hade de rubbat vågskålen här också, fått den tippa över. Men så länge han kämpade för sin egen värld innanför kupolen, fanns det fortfarande ett hopp om att kunna ställa allt till rätta igen. Bringa balans!
Han såg sig om bland vildvuxen natur och små varelser som jagade varandra i ett evigt kretslopp. Ett naturligt liv till skillnad från det de utanför försökte skapa.
-Det finns ingen perfekt värld, sa han till sig själv. -Hade det inte varit bäst om min värld gått under som det var tänkt? Vilka är vi att sätta oss upp mot universums plan?
En flimrande stråle sköt ner genom den rödljungande kupolen och materialiserade sig till en fyrfota skapelse. Himlaväsendet, som räckte honom upp till midjan, lufsade fram och sniffade på hans hand och med en sista blick mot fienden utanför kupolen, hukade han så han kunde se in i väsendets ögon, lika svarta som hans.
”Jag behöver din hjälp igen”, kommunicerade han med tanken. Himlaväsendet blev blickstilla. ”Meddela dina vänner på himlakroppen Tellus att jag behöver rapport.”
”Spioner?” undrade himlaväsendet.
”Vi slåss mot ett gudastyre”, spottade hans tankar. ”Trots att de haft möjlighet så blev inte någon av dina vänner tillfrågade – de är fortfarande slavar, tvingade att bete sig mot sin natur. Precis som jag!” Han kastade en hatisk blick upp mot striden utanför kupolen.
”De lider inte”, svarade himlaväsendet.
”För att de inte vet bättre!”
Och det kommer att bli värre, tänkte han för sig själv. Denna överdrift kommer göra både Tellus och mitt hem till spökplaneter. Det måste finnas balans. Vitt och Svart! Liv och Död! Gott och Ont!
”Jag har en given kandidat”, talade himlaväsendet. ”En god spion.”
Han lade händerna om fyrfotaskapelsens huvud.
”Gott! Så, iväg med dig.”
Himlaväsendet upplöstes och for i ljusets hastighet ut genom kupolen – ut i den eviga rymden.
Efter det gick han in på stationen och började tillreda en enkel måltid. Det var inte förrän han avslutat den som han kom att tänka på hur många gånger blickarna vandrat mot den silvermatta ansiktsmasken och den välanpassade dräkten innanför den genomskinliga skivan. Den han måste ta på sig om han tvingades ut ur kupolen.

Långt, långt borta kom Villemo hem till lägenheten som hon ockuperat de sista veckorna efter att ha flyttat från sina föräldrar.
Hela hennes väsen var i uppror efter dagens händelser. Kroppen brann fortfarande efter mötet med Noah – skötet var svullet som ett moget plommon. Då han visat henne bassängen med en helig Sol i djupet hade hon bara varit medveten om hans erotiska utstrålning. Svagt hade hon uppfattat att det här var en av platserna som man fick lov att bada i för att hålla sig ung. Villemo kom ihåg en gammal tandlös granne hemma i Arizona som en dag kommit tillbaka i hennes föräldrars ålder. Villemo hade knappt känt igen honom.
Men där inför ungdomens källa hade hon djärvt rört Noahs lillfinger med sitt och han hade ryggat undan som han bränt sig. Efteråt hade han kommenderat henne att följa med till utgången och där hade han belevat signalerat en förarstyrd gondol att ta henne hem.
Villemo suckade bedrövat och skulle just öppna lägenhetsdörren då något knuffade henne i knävecken. Det var en liten, brun lurvig hund.
-Nämen, hej på dig!
Hon släppte in den. I den trånga hallen mötte hunden katten som säkert smitit in genom hennes öppna fönster igen. De hälsade på varandra innan katten spatserade ut genom dörren och in till grannen.
Villemo sneglade på hunden då hon värmde mat.
-Det är jättetrevligt att ha dig här, men skulle du kunna föredra att vila i mitt sovrum?
Hon visste att språkbrickorna som implanterades inom barnen av Den Nya Världen kunde projektera känslor och bilder från andra varelser. Villemo visste inte så mycket om djur. De höll sig oftast för sig själva.
Hunden gläfste till och slank in i sovrummet.
Hujeda mig, tänkte hon. Förstår de oss verkligen? Inte undra på att mamma och pappa inte ville ha djur i huset! Fast de kanske inte skvallrar så mycket …
Villemo satte sig i soffan med maten och ett halvt glas vin framför sig. Vinet var Schloss Theresenhof, enligt Villemo, det enda man kunde dricka när det kom till alkoholhaltiga drycker.
Efter att ha kollat att dörren intill sovrummet var ordentligt stängd, lade hon sig tillrätta i soffan. Lite generat slog hon på en scen då Chiko av Isfolket visade brösten och hade mjuksex med en man. Villemo fantiserade att hon var Chiko i den scenen och låtsades att mannen var Noah.

Hon var tillbaka vid ungdomens källa. Skillnaden var att Noah var borta. Gyllenljuset omfamnade henne. Det växte sig starkare från bottnen av bassängen. Hon ville vada ner i det. Hon sträckte ut handen.
Fingertoppana var på väg att snudda vid ytan, då hejdade ett dovt vrål henne. Villemo kastade upp huvudet och såg en enorm varg hoppa över källan, rakt mot henne. Klona slet upp nattsvarta ränder i golvytan då den landade. Villemo hade ryggat undan men så såg hon på det väldiga djuret.
-Har du ont? frågade hon för den rörde sig liksom besvärat och andades häftigt med tungan hängande ur gapet.
Försiktigt gick hon fram och lade handen på den raggiga pälsen. Vargen darrade och lade öronen bakåt. Hon upptäckte något märkligt med dess ögon. De var fantastiskt gråblå men där fanns också spindelvävstunna, svarta trådar som slingrade sig över hornhinnan.
-Din stackare. Du är ju sjuk!
Under sin hand kände Villemo hur musklerna spände sig innan vargen kastade huvudet åt sidan och försökte hugga henne. En känsla som hon inte var van vid att känna kom över Villemo då hon ramlat ner på rumpan. Rädsla.
-Nej, snälla, nej, bad hon då hon kravlade bakåt medan vargen dräglande och morrande följde efter.
En silverpil kom flygande. Nej, det var ingen pil, det var en andra stor varg som brakade in i mörkervargen så det slog blå gnistor om klorna. Luften sprakade som utav elektricitet.
Silvervargen gläfste och högg. Den svarta vargen visade tänderna och backade i reträtt.
Den silverne vargen vände sig flåsande mot henne. Ett vilddjur, tänkte hon. En köttätare. Men den hade räddat henne.

Hon var tillbaka med ett ryck och råkade slå omkull vinet. I mörkret utanför fönstret skrattade lyckliga människor. Hon reste sig hastigt ur soffan och började ta hand om det utspillda vinet på mattan. En mardröm! Hon hade hört andra berätta om mardrömmar, men mindes inte att hon haft någon själv, förrän nu. Rädslan, skräcken, var en sådan ovan känsla att det tog en stund för henne att förstå varför kroppen härjade så.
Pojkar tjoade utanför men det var inte förrän en hand klamrade sig fast om fönsterbrädet som hon ställde sig i försvarsposition med disktrasan i högsta hugg. Ynglingen som hävde sig upp i stående ställning i hennes fönster tittade inte ens in i lägenheten utan vinkade glatt mot kamraterna nedanför.
Vad håller jag på med, tänkte Villemo och sänkte disktrasan. Varför hade hon plötsligt känt för att försvara sig? Så hade hon väl aldrig tänkt förr? Måste vara på grund av mardrömmen.
Ynglingen fortsatte klättra uppför fasaden och strax efter kom en annan man.
Daredevils, tänkte Villemo. Sådana fanns det många av, framförallt bland dem som var födda innan den Nya Åldern. Hon förstod dem till en viss del. Tänk att få veta att man inte behövde dö. Villemo kunde inte tänka sig en värld där man tvingades bli gammal.
Ja, hon kunde förstå daredevils, men att man inte åldrades hindrade inte att man kunde dö från ett fall på över 10 meter. Nog för att sjukvården var god nog och transporterna snabba.
Villemo stack ut huvudet genom fönstret och såg upp.
-Hallå! Var försiktiga!
Fasadklättrana skrattade och bedyrade att de var det.
-Om vi faller så börjar bara nästa resa, ropade ynglingen som klättrade först. -Den in i det Stora Ljuset!
Ja, det lät ju inte så tokigt. Villemo drog in huvudet. Fast hon hade ingen tanke på en sådan resa. Det fanns så mycket spännande hon kunde uppleva här först, i denna existens. Som att gå tillbaka till praktiktjänsten i morgon, kanske prata med Noah (utan att röra). Skulle hon våga fråga om han ville äta lunch med henne?
Villemo gick in i sovrummet. Hunden låg och sov med enbart bakbenen utstickande från under sängen.
-Hej, förlåt att jag väcker dig.
Hundändan slank in under sängen och istället kikade huvudet fram.
-Du har ett implantat, inte sant? fortsatte hon.
Hunden steg fram och kliade sig med bakbenet bakom örat.
-Får jag stänga av det? Du förstår, jag känner mig lite obekväm.
Obekväm? Det ordet förstod inte djuret.
-Med att vi förstår varandra i sådan … klartext.
Hunden kliade sig bakom örat igen och började sedan jaga sin kurviga svans i en snabb dans så Villemo måste skratta. Bilderna som sändes in i hennes huvud visade att den ville bli av med språkbrickan, implantatet.
-Jag vågar inte ta bort det. Men jag kan stänga av det och slå igång det i morgon igen.
Hunden morrade.
Hon nickade.
-Ok, i morgon går vi till en läkarstation och ber dem ta bort det. Är det det du vill?
Hunden nickade.
Hon tog fram en handdator och riktade in den mot språkbrickan bakom hundens öra. Det var madragteknologi och till skillnad från främlingskonst följde den mer matematiska regler. Språkbrickan stängdes av och Villemo stängde även av den del av sitt eget implantat som gjorde att hon förstod andra språk än amerikanska. Varför hette det så egentligen? Det var länge sedan hennes kontinent kallats Amerika. Fast det för länge sedan landet Iran, hade förr hetat Persien, och fortfarande fanns det ett språk som kallades persiska. Fast det var det inte många som visste. Med tiden hade det blivit så att språk, länder, kultur blandades ihop i denna eviga idyll. Det fanns liksom ingen … skärpa kvar.
Villemo gick och lade sig.

På morgonen kände hon sig lite duven även fast hon visste att hon skulle få träffa Noah idag. Eller kunde hon vara så säker på det? Den store neroen ville ju inte ens röra vid henne, och det var Eri som var hennes handledare nu, inte Noah.
Skärmen visade ett nyhetsinslag. Villemo gäspade under tiden hon satte upp håret i en slarvig tofs. En man på skärmen blev intervjuad av en kvinnlig lemurie om ett dödsfall. Han bar synligt solsymbolen i guld på jackkragen. Villemo hade stelnat till med frukostbullen halvvägs till munnen. Dödsfall (då någon gick upp i det Stora Ljuset) var högst ovanligt.
Det måste vara en olycka, tänkte hon. Eftersom de sänder det på nyheterna.
-Hon valde att bege sig vidare, sa mannen på skärmen gemytligt. -Hon befinner sig nu på ett plan bättre än detta!
-Nå, sa lemuriekvinnan. -Inte är detta plan så illa?
-Nej, inte alls! Allt är som det ska. Men om man känner en längtan att gå vidare … Känna något nytt, något mer …
Hon avbröt:
-Du är en deredevil har jag förstått.
Hon skrattade kokett och fortsatte:
-Jag har också kastat mig handlöst ut från en hög klippa och landat i en liten damm.
-Hur kändes det? frågade mannen exalterat.
-Översvallande, log lemuriekvinnan.
Villemo stängde av skärmen då hon var tvungen att rusa för att inte missa gondolen.
Inte förrän hon satt sig på det mjuka sätet upptäckte hon att den lilla hunden följt efter.
-Förlåt, jag vet att jag lovade att du skulle bli av med språkbrickan idag. Hoppas du kan vänta till ikväll?
Hunden nickade.
-Äh, vad heter du?
I bilder fick hon sänts till sig att namn var människors påhitt.
-Så det är ok att kalla dig Hund?
Hunden nickade igen.
Gondolen landade och de steg av utanför samma bergvägg som igår. Det var inte Noah som hämtade upp henne (det hade hon inte väntat sig heller) utan Eri. Lemurien såg trött ut, nästan genomskinligt blek och innan Villemo hunnit ursäkta att hon hade en hund med sig, vinkade Eri in dem i berget.
Hund strosade lite i förväg - den enda notis Eri gav djuret var ett snabbt ögonkast.
-Hur mår du idag, Villemo? frågade han. -Inte allt för överväldigad sen igår?
-Nej, jag har hunnit smälta det mesta.
Hur mår du? Det borde jag fråga dig.
Eri sträckte på sig och tycktes få tillbaka en del av energin han visat henne igår.
-Vad vill du börja med? log han brett.
-Oj, utbrast hon dumt. Äh …
Han skrattade.
-Skojade bara. Din praktik följer ett visst schema.
-Mm.
Det visste hon.
Han lämpade av henne i det blå rummet med skärmar och lät ett forskarteam ta hand om henne.

Hund låg mellan hennes fötter då de satt i kantinen. Villemo hade kommit väl överens med sitt team bestående av fyra kvinnor och två män. Det tjattrade och skrattade och Villemo hade aldrig känt sig otillräcklig. (Hon hade varit lite nervös för det.) Men hon hade aldrig känt sig dum, utan som en i gänget. Ingen fråga hade varit för dum att ställa.
-Villemo?
Amorett, en lemuriekvinna, pockade på hennes uppmärksamhet.
-Är du redo att se den röda stenen?
Hon hajade till. Den röda stenen? Den hörde till dessa sällsamma, legendariska berättelser om Ljusets Rike – den blå och röda stenen.
-Farangil?
Amorett nickade leende.
-Avlägsen ängel, viskade Villemo som översatte (ganska grovt) till sitt modersmål. Far – långt (avlägsen). Angil – Angel (ängel).
-Så fint, sa Tristan, en lemurie. -Jag talar inte mina stamfäders, Främlingarnas, språk men jag tror inte att Farangil betyder just avlägsen ängel. Men ändå, väldig fint, Villemo.
Hon rodnade nästan över berömmet.
-Finns den heliga stenen här?
-Just nu, svarade Amorett. -Efter att väktaren av de heliga stenarna gick upp i det Stora Ljuset finns det kanske en eller två som kan behärska Farangilen. Den ene befinner sig just nu i den yttre världen.
-Den yttre världen? undrade Villemo som vuxit upp med sagor om Ljusets Rike. Ett rike vid jordens medelpunkt.
För dem som satt kring bordet fanns det inga skäl att neka att det fanns ett legendariskt Ljusets Rike. Skulle Villemo inte finna sig värdig denna hemlighet, så skulle hon sänkas i glömska.
Efter detta erkännande kände sig Villemo lite matt. Så matt att hon inte tänkte på att titta efter Noah då hennes nya kamrater avslutade lunchen och drog med henne ut.
De kom ut i atriet. Villemo riktade genast ansiktet upp mot hålet i taket och kunde inte låta bli att stiga fram så hon kunde känna vattenstänk mot ansiktet. Hon mindes så väl hänförelsen över den första synen och kunde inte låta bli att skratta.
-Villemo?
Hon satte skrattet i halsen.
Noah var hos henne. De svarta ögonen levde – uttryckte en längtan och iver som nästan skrämde henne. Så dämpades känslan dem emellan.
Villemo tog sig samman.
-Hej, Noah.
Hon neg.
-Vad har jag sagt om det där. Res dig!
Generat gjorde hon som han sa.
-Jag vet inte varför jag beter mig så här.
-Åh, Helige Sol, stönade han.
-Noah! ropade Eri som kom snabbt gående. -Jag behöver dig.
Eri vände sig mot Villemo.
-Går det bra? Trivs du?
-Javisst, var det enda hon fick fram.
Eri knuffade ganska bryskt till Noah och de båda försvann in på Noahs kontor.
Villemo kände sig alldeles urlakad, ville falla ihop i en hög av förtvivlan. När det gällde Noah så gjorde hon alltid något fel!
-Men så kom nu då.
Amorett förde henne lätt, med en hand om armbågen, genom atriet och vidare.
-Försök att glömma honom, viskade Amorett i hennes öra. -Han är redan upptagen.
-Nej! undslapp det Villemo.
-Jo, men så är det. Han kan inte kontrollera sin lusta, och en sådan kan inte göra någon lycklig, bara olycklig.
Men kanske han kan stilla branden inom mig, tänkte Villemo. Det gick inte att sluta tänka på honom. Hon var som trollbunden.

Dagen led mot sitt slut då Villemo och Hund stod och väntade på gondolen som skulle föra dem hem. Där uppe på himlavalvet reste sig en rund måne i en sådan kontrast att man kunde skönja djupen i månens yta. Ljuset bakom skuggades och vreds. Den röda månen kastade sitt förtrollande ljus över denna del av Tellus.
Hund började morra. Hon lutade sig ner för att klappa men då drog hunden sig undan. Villemo tog upp mokikaren och spanade ut över bergssidan. Några getter låg och sov i flock – ett ensamt djur närmade sig dem. Hon drog nyfiket vidare med kikaren – riktade den mot bergöppningen för att studera Främlingarnas runor.
Hund gläfste till och hon fick en förnimmelse om att hon borde se upp mot bergssidan igen. Det hon såg genom mokikaren var att det ensamma djuret angripit fårflocken. Åh, nej!
Mardrömmen kom över henne. Paniskt bankade hon knytnävarna mot bergssidan. Öppna! Snälla, vi måste hjälpa!
Hund nafsade henne i vaden. Villemo spann runt. Genom mokikaren såg hon mörkervargens gap glänsa av blodet från getterna. Vilddjuret, köttätaren, slet i bytet så päls, kött och blod flög.
Villemo ville inte se mer, fumlade med kikaren och tappade den. Innan mokikaren föll i backen fångade en elegant hand upp den.
-Var försiktig med den här, sa Elviras änglalika röst.
Den vackra kvinnan släppte ner mokikaren i Villemos handflata.
-Vi måste hjälpa dem! flämtade Villemo.
-Vilka då?
-Djuren! En varg angrep dem.
-Vargar angriper inte, svarade Elvira. -Titta!
Villemo lyfte mokikaren och såg flocken – samma fårflock hon sett lemlästad av vargen – ströva fridfullt längs bergssidan.
-Jag såg inte så fel, hävdade hon.
-Kanske du inte ska sätta så stor tro till din uppfinning, påpekade Elvira. -Ah, här kommer er skjuts!
Hund hoppade först in i gondolen och Villemo lät sig puffas in av en leende Elvira.

-Jag förstår inte det här, klagade Villemo till Hund då de gick förbi den stora, svarta statyn av Marco av Isfolket, på väg till hennes lägenhetskomplex. -Mokikaren har inte fel!
Hon skakade frustrerat uppfinningen.
Hund gav henne en trött blick.
-Åh, förlåt kära vän! Nu har jag glömt dig igen. Se så, jag kontaktar en läkarstation på en gång.
Längre hann hon inte förrän en dusch träffade henne uppifrån. Vinet som rann ner på överläppen kände hon igen som Schloss Theresenhof. Hon klev tillbaka och såg upp. Några hade tagit sig in i hennes lägenhet. Visst låste man aldrig om sig i den Nya Världen, men inte heller väntade man sig att någon eller några skulle inkräkta.
Ljuset i porthuset tändes och en högrest man kom ut. Nej, inte så väldigt högrest. Villemo såg ner på hans skor. De svävade en bit över grunden. Hon hade läst något om dessa skor som undvek bäraren att döda den minsta insekt.
-Hej, hälsade hon. -Var har du fått tag på de där skorna?
På jackslaget strålade en brosch föreställande den Heliga Solen.
-Kom till det Stora Ljuset, sa han.
-Inte än, svarade hon godmodigt.
Mannen störtade fram. Något glimmade till och det stramade till i hennes bröst. Förfärat såg hon ett dolkhandtag sticka ut från kroppen där mannen rämnat vapnet in i henne för att döda.
Hon låg på rygg och svarta slöjor svepte över hennes blickfång. Någon var där. En gestalt steg in i ljuset från lyktorna utanför lägenhetskomplexet … En rödaktig siluett. Inte en sol … en … en farangil.

_________________
Beam me up


Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 23 november 2019, 17:29 
av Isfolket
av Isfolket

Blev medlem: 3 september 2018, 14:54
Inlägg: 102
Ort: Uppsala
4.


Stora Rådet var samlat. Alla var där, förutom Rådets ordförande Nattöga (Ljusets utvalde). Den stolta indianen var ute på jorden för att hälsa på sina stamfränder. Marco av Isfolket hade klivit in som ställföreträdande ordförande. De övriga rådsmedlemmarna var Shira från Nor, prinsessan Siska, Móri av de isländska häxmästarnas ätt och Arernil, en Främling som tagit över posten i rådet efter sin far Faron.
-Det här är illa, sa Shira, den lilla österländska kvinnan från Karahavet.
-Mycket illa, höll Móri med. -Än en gång är ondskan fri.
-Det svarta vattnet, rös Shira.
-Men hur kunde detta hända? undrade Siska förtvivlat. -Lanjelin, mitt snälla, varmhjärtade barnbarn.
Marco, som suttit med en knuten näve under hakan och outgrundligt tittat ner i den blanksvarta bordsskivan, tittade upp som han först nu uppfattat att han hade gäster i sitt palats.
-Det är något även jag grubblat över, Siska, sa den vackre prinsen tungt. -Dag och natt.
-Kan du ha tagit fel, Marco? undrade Arernil försiktigt. Han var yngst i Rådet och därmed den nyaste medlemmen. -Att din egen son lyckades bryta trollrunorna var kanske inte så överraskande – men att ta med sig en del av det svarta vattnet verkar för otroligt! Tror du han … Att han … druckit av det?
Arernil hade varit med Marco och hjälpt prinsen att förstärka försvaret igen runt ondskan efter intrånget.
Marco såg plötsligt ut som han svalt något högst motbjudande.
-Nej, han var fortfarande Lanjelin när han flydde och Chiko hindrade mig från att följa efter.
Alla kring bordet tog del av hans smärta och besvikelse över sonens hiskliga tilltag. Och de förstod också hur orolig Marco var för sonen.
-Men jag förstår inte! klagade Siska. -Lanjelin är då inte ond!
-Nej, det är han inte, sa Arernil som umgåtts ganska mycket med både Chiko och Lanjelin som barn.
-Kom ihåg att min väg till det klara vattnet – den genom de fyra vindarnas fjäll inte var densamma som Nattögas, sa Shira.
Marco ruskade på huvudet.
-Lanjelin skulle inte klarat samma väg som Tengel den ondes till källan med det svarta vattnet. Men inte heller kunde det varit något liknade som de prov Nattöga tvingades genomlida – för Nattöga var borta i flera dagar. Det tog mig inte lång stund, efter att Lanjelin forcerat mina trollrunor, att ta mig till isfjället.
Shira suckade.
-Ondskans vatten måste ha funnit honom värdig på något sätt.
Marcos förtvivlade blick högg sig rakt in i hennes hjärta.
-Det är ofattbart. Móri skakade långsamt på huvudet.
Plötsligt uppenbarade sig Sol i rummet och det lyste ur den praktfulla isfolkshäxans gröngula ögon. Ingen förutom Marco hade väntat sig hennes uppdykande.
Vredgat vände hon sig till prinsen av de svarta salarna.
-Marco! skrek hon. -Vad menar du med att spärra in min dotter?! Släpp henne, genast!
-Chiko hjälpte min son att nå det svarta vattnet, svarade häxans avlägsna släkting lugnt. -Men jag måste gratulera dig Sol. Du har utfört ett bra arbete med att skola din dotter i din häxkonst. Hon bjöd mig hårt motstånd och fick det gjort som hon tänkt – låta Lanjelin komma undan med det svarta vattnet.
Sols ögon glittrade utav ofällda tårar.
-Du kan inte ta henne ifrån mig.
-Nej, det kan jag inte.
Marco släppte ut en skälvande suck. -Självklart kan jag inte det. Och det vill jag inte heller. Sol, har du besökt henne?
-Jag gör det nu, snyftade Sol och försvann som den halvt människa, halvt ande hon var.
Marco visste att Sol egentligen var strängt upptagen med att hjälpa madragen Chor med dennes arbete i Silverskogen. Men nu var det hennes dotter Chiko det gällde och då förvandlades hon till en furie.
Arernil tittade upp som han aldrig märkt att Sol av Isfolket varit där – hans tankar hade varit långt borta.
-Det borde inte finnas en enda varelse på jorden som skulle kunna ta sig fram till ondskans vatten. Inte efter det välsignande regnet.
-Nej, suckade Marco uppgivet. -Men tydligen så fanns det åtminstone en – min egen son.
-Jo, så vad har vi missat när det gäller Lanjelin?
Móri ryckte på axlarna.
-Ingenting.
Plötsligt drog Siska efter andan.
-Jo, det klara vattnet.
-Vad menar du? frågade Shira.
-Brygden med det klara vattnet som huvudingrediens, fortsatte Siska. -Jag drack först den efter att jag fått Tärna, min lilla dotter. Det gick så fort vet ni.
-Nå, men det kan inte ha någon betydelse, sa Móri.
-Jo, kanske, sa Arernil och vände sig till Marco och Siska. -Har Tärna druckit av brygden?
-Det, vet jag faktiskt inte, svarade Marco paff.
Siska drog efter andan. -Nej, nej, det tror jag aldrig hon gjort.
-Stopp, sa Marco. -Det har fortfarande ingen betydelse. För likt Shira, Nattöga och Tsi-Tsungga har även jag druckit av det klara vattnet, outspätt!
-Och AginaharijaR och Techin Khan, lade Shira tyst till.
-Ja, suckade Arernil. -Där föll teorin. Att du Marco, Lanjelins far druckit av det, måtte väga tungt.
-En ständig kamp mellan gott och ont, sa Shira tankfullt. -Kanske, med tanke på allt detta – att det skapats en viss balans inom Lanjelin. Ett motstånd. Där kan vi ha svaret varför Lanjelin lyckades nå ondskan utan att bli slukad.
-Kanske, sa Marco och det hade tänts ett litet hopp i det fagra ansiktet. -Och det viktigaste nu är att hitta Lanjelin. Det borde inte bli så svårt.
Rådslagningen avslutades och medlemmarna lämnade palatset, men Móri dröjde sig kvar.
-Marco? Han lade en medkännande hand på prinsens axel. -Du kan prata med mig. Nu säger jag inte att du förlorat Lanjelin så som jag förlorat Dolg. Jag vet att även du sörjde Dolg, det var det många som gjorde. Du namngav till och med din son efter honom – Lanjelin. Men du ska veta att jag förstår hur du känner.
Marco kramade häxmästarens hand.
-Tack, min vän.

Soffan var bekväm, badrummet i den standard hon var van vid. Det fanns till och med ett fönster. Av utsikten hade Chiko kunnat lokalisera vart i Ljusets Rike hon hölls fången.
Hon var starkt medveten om pappa Kiro som satt i en djup fåtölj vid hennes huvud, där hon låg utsträckt i den vita soffan. Till en början hade de pratat. Han hade inte nämnt hennes brott utan istället frågat hur hon mådde och om hon visste var Lanjelin befann sig? Hon visste inte var Lanjelin befann sig (det var en säkerhetsåtgärd) och hade hon vetat så hade hon nekat in i det sista. Marco kunde vara väldigt övertygande, det ryktades till och med om att han kunde läsa tankar. Creepy!
Kiro rörde sig nästan omärkbart. Chiko blundade och vred sig in mot soffans ryggstöd. Mamma hade kommit. Chiko kramade den lilla åttkantiga tärningen i guld och gnistrande ädelstenar på ljusblå emalj. Den leksak som mamma Sol fått av hertiginnan Theresa efter hon hjälpt till att tillintetgöra häxan Griselda och räddat hertiginnans barnbarn Berengaria (Arernils mamma).
Sols närvaro var som ett jordskred, samtidigt mjukt som silke. Chiko stoppade ner tärningen i fickan.
-Chiko?
Sols röst fick henne att reagera vilt. Hon kastade sig upp ur soffan.
-Du om någon måste förstå mina handlingar!
Sol såg sammanbitet på sin dotter.
-Jag har känt lockelsen, dragningen många gånger mot det onda, anat avgrunden. Kämpat mot den hela mitt korta jordeliv. Och att du dotter, skulle känna detsamma finner jag högst osannolikt. Isfolkets onda arv är besegrat.
-Men inte ondskan! avbröt Chiko.
-Nej, för att du sett till att det blivit så!
Chiko mindes Lanjelins ord.
-Mamma, bad hon. -Vi måste finna balans igen. Du besegrade det onda arvet och med det blev du en behärskad människa. Både god och ond.
Det kunde inte Sol förneka. Det var alltid sådan hon känt sig, en människa med både gott och ont inom sig. Precis som dottern sa. Hon såg på Kiro och såg där att han mycket väl förstod de motstridiga krafterna som levt inom henne. Vart har jag tagit vägen? tänkte Sol. Den sönderslitande, inre konflikten, var bara skön att få slippa, ja. Men någonstans kände hon att hon förlorat sin … skärpa.
-Du har gjort ett misstag, sa hon åt Chiko. -Du och Lanjelin skulle ha diskuterat detta med det stora Rådet innan ni rusade åstad och forcerade en svartängels trollrunor!
Chiko såg det nog på Sol att isfolkshäxan inte helt kunde dölja en viss stolthet över att hennes dotter utfört en sådan bragd. Chiko tänkte inte berätta att det egentligen bara varit Lanjelin som forcerat pappa Marcos runor. Men det var hon som fräst upp vägen ner till ondskans hjärta, som hjälpt Lanjelin upp och stått spjärn mot självaste Ljusängelns son. Chiko måste medge att hon var ganska nöjd med sig själv.
-Marco avskyr ondskan, sa Chiko till Sol. -Han har upplevt renodlad ondska, men aldrig kämpat mot den inom sig. Inte ens det klara vattnet gjorde honom felaktig – om man inte räknar med att älska någon djupt och innerligt som felaktigt?
-Mamma, ser du inte att det är något fundamentalt fel här?! avslutade hon.
Det ryckte i Sols gäckande mun. Ett svårbestämt leende.
Kiro smekte Sols hand och hon log strålande mot honom.
-Vår underbara dotter!
Chiko hindrade sig själv i sista ögonblicket att himla med ögonen.
-Kom då! Sol försvann.
Chiko stirrade på pappa Kiro. Som bara pekade på den låsta dörren. Det klickade till och den gled upp.
-Inte ens en enda vakt?
Kiro klappade på sin Väktarbricka.
-Men, pappa, log Chiko. -Har du lite ondska i dig?
-Nej, bara uppstudsighet och ifrågasättande.
Hon kramade om honom.
-Som jag då!
-Sannerligen min dotter, hörde hon honom då hon följde efter sin osynliga mamma. Väldigt behändigt att ha en mamma (halvande) som kunde bana väg.
Chiko hejdade sig.
-Pappa, kommer det här ställa dig i dålig dager?
Kiro sprang fram till henne och strök henne fjäderlätt över kinden.
-Min flicka. Allt ordnar sig, det gör det alltid. Tro mig – både jag och din mor har varit med länge!
Chiko såg hur det lyste av kärlek mellan föräldrarna innan Sol tog henne i handen och drog in henne i den osynliga andevärlden.
-Mamma, viskade hon. -Jag är så ledsen.
-Håll mun! Du är inte min dotter för intet …
Sols själaglada röst falnade. -Men …
Chiko kunde varken se sig själv eller sin mamma, men hon kände henne, väldigt närvarande.
-Du tänker på Sunniva, ditt första barn.
-Jag övergav henne!
-Nej, du gav henne till den bästa familj du kunde tänka dig – Tengel och Silje. Hon har det bra i det Stora Ljuset.

Tiril vandrade tillsammans med Nero genom den vackra parken. Visst var Ljusets Rike underbart men hon längtade ändå hem till den trevliga lilla stugan på Island. Men Móri hade lovat att de högst skulle stanna här i två dagar.
Plötsligt stelnade den stora hunden vid hennes sida till.
-Nero! ropade hon då han satte av.
Hunden lyfte bara huvudet ett kort ögonblick innan han fortsatte bortåt.
-Nero!
Hunden lyssnade inte.
Tiril gick tillbaka till lägenheten i vetskap om att Nero alltid dykte upp igen.
När det ständiga ljuset sa till att det var tid att sova – låg Tiril vaken. Móri hade inte kommit hem. Inte heller Nero och det bekymrade henne lite.
Hon sträckte ut handen och kände över Móris nakna kudde, saknade värmen av honom. Så många ensamma nätter hon haft när han varit ute på uppdrag. Så många gånger hon trott att hon förlorat honom.
Tiril kände inte att hon förlorat Dolg. Utan han fanns där, för evigt hos henne. Móri var annorlunda.

På natten fick Tiril besök av Sol.
Sol berättade att Nero ”sett” henne och Chiko rymma ut ur Ljusets Rike. Hunden var nu med Chiko.
-Men Sol, vad tänker du göra nu?
Isfolkshäxan log ett litet snett leende.
-Bekänna mina synder inför Marco.

_________________
Beam me up


Senast redigerad av Hanna 12 mars 2021, 17:13, redigerad totalt 1 gång.

Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 23 november 2019, 17:31 
av Isfolket
av Isfolket

Blev medlem: 3 september 2018, 14:54
Inlägg: 102
Ort: Uppsala
5.


Var är jag?
Det var tyst och mörkt omkring henne. Hon var kall. Det var som kylan spred sig in i henne från tår och fingertoppar. Det kliade på kinden men armarna var som bly, istället försökte hon rynka på sin kalla, lilla näsa.
Hon kände en hand på överarmen.
-Är du vaken?
Villemo fick upp ögonen. Hon låg i en säng och över henne stod en skäggprydd man vars röda hår tycktes spraka i förmiddagsljuset som slank in mellan persiennerna.
-Det var dig jag såg, viskade hon.
-När den där snubben stack ner dig? Jo, det var jag som kallade på sjukvårdare. Jag heter Haram.
-Villemo.
-Jag vet. Efter Villemo Kalebsdotter Elistrand av Isfolket?
Tjusigt, tänkte hon slött. Själv hade hon bara hört Villemo av Isfolket. En utvald kvinna inom Isfolket, det legendariska släktet, med gula ögon och kanaliserande krafter. Hennes föräldrar hade aldrig vetat mycket om Villemo av Isfolket, utan valt namnet för de tyckte det lät exotiskt och fint, dessutom var det trendigt att döpa sina barn efter Isfolket. Hon hade två kusiner som hette Saga och en god vän som döpts till Vanja.
-Mm, jo … mumlade hon till svar.
-Min mamma är av Isfolket, sa Haram.
Hon tittade slött på honom. -Va?
Han ryckte på axlarna.
-Fast det kanske inte är så mycket att skryta om?
Det tyckte Villemo absolut att det var!
Hon såg sig om i rummet. Såg blodet som droppade ut från påsen, ner i slangen och in i henne via kanylen. LHB00, lemurieblod. Eftersom alla lemurier hade universalblod så var det lag på att de måste ge blod. Villemos blodgrupp var ren O Rh-, vilket betydde att hon kunde ge till människor men inte motta någon annan grupp än O Rh-. Om det inte fanns lemurieblod att få. Därför var hon blodgivare sen två år tillbaka.
-Vad hände? Hon måste fukta läpparna. -Vilken dag är det?
Innan Haram hann svara kom en vårdare in i rummet.
-Vaken! Vårdaren kollade snabbt värdena på skärmen bredvid sjuksängen och log sedan varmt mot henne. -Ser stabilt ut. Hur mår du?
Villemo gjorde ett försök att få av sig den tunga filten. Vårdaren vek ner den över bröstet och hon upptäckte att hon var klädd i en lång, grå särk.
-Bra. Jag fryser inte så illa längre.
Vårdaren nickade.
-Bra.
-Du har varit borta i tolv timmar, sa Haram.
-Jag fick höra alldeles nyligen att väktarna tagit hand om din förövare, sa vårdaren. -Och dina föräldrar är kontaktade. Orkar du prata med dem?
-Ja.
Hon måste prata med dem, lugna dem.
-Kan … Kan någon öppna ett fönster?
Haram gjorde det.
Medan vårdaren hämtade medel för henne att kontakta sina föräldrar berättade Haram vad han hade för teorier om överfallet på henne. Brott av dessa slag hade tydligen eskalerat den senaste tiden. Ett brott i godhetens tecken ansåg dessa män och kvinnor som såg sig utvalda att skicka människor till det Stora Ljuset. Till en ljuvlig existens där ingen kom till skada, inte den minsta organism. Villemo visste att överbefolkning fortfarande var ett problem och tydligen hade dessa män och kvinnor funnit en lösning. Problemet var att de inte lät offren välja själva.
Då hon fick kontakt med föräldrarna visade det sig att bara mamma var hemma, pappa hade begett sig till det snabbgående flygskeppet som kunde sväva över atlanten. Men då pappan fick se och höra sin dotter stillades hans oro och han begav sig hem igen. Båda försäkrade de att de skulle komma och se hur hon hade det om en vecka. Villemo var ganska lättad. Det var inte allt för länge sen som hon lämnat det trygga boet hemma i Arizona och ville nog bevisa att hon klarade sig längre än så här utan föräldrar som kom rusande.

Villemo fick lov att lämna sjukhuset på eftermiddagen redan samma dag. Vapnet hade riktats mot hennes hjärta men missat vitala delar och med denna fenomenala sjukvård kände sig Villemo relativt stark på benen då hon lämnade byggnaden.
-Hej, Villemo!
Överraskat fick hon syn på Haram och innan hon hann reagera hade han dragit ner en mössa över hennes otvättade, bruna hår.
-Det regnar kallt idag. Kom! Han knyckte på nacken åt en liten grönskimrande gondol. -Låt mig skjutsa dig.
Villemo tackade och klev in i den varma gondolen.
-Är du verkligen av Isfolket? frågade hon intresserat då de lyfte.
-Ja, ja, absolut!
-Så då … Kanske du känner prins Marco. Guden …
-Han skulle nog bli ganska vettskrämd av att bli kallad Gud, log Haram. -Men visst är han fantastisk? Kan liksom allt.
Villemo, som rivit av sig mössan inne i den varma gondolen, stirrade på honom.
-Så då har du mött honom?!
-Mja, tvekade Haram. -Mest när jag var liten faktiskt, minns inte så mycket av det där.
-Är ni … nära släkt?
-Åhå, nej! Måste väl gå tillbaka si sådär tio generationer för att finna en gemensam nämnare. För den delen är Isfolket spridda över hela Tellus vid det här laget. För det fanns de som inte reste in till Ljusets Rike som min mamma, morfar och moster gjorde för hundra år sen.
Hon såg på honom ur profil, det välvårdade skägget, de gröna ögonen som höll koll på gondolens färdväg.
-Känner du Chiko av Isfolket? Jag har sett alla hennes filmer!
Haram skrattade.
-Jo, henne känner jag. Brukade hjälpa henne fläta håret som barn.
-Brukade du?!
Han hann inte svara för Villemo hade sett ut genom fönstret och fått annat att tänka på.
-Men, det här är inte vägen hem till mig.
-Nej, började Haram lugnt. -Det känns inte tryggt att lämna dig ensam hemma, så du får följa med mig. Tänkte bjuda på middag.
-Åh vad snäll du är! Men äh, jag skulle nog villa duscha och byta kläder.
På sjukhuset hade hon fått sina kläder tvättade men revan i tröjan gjorde henne olustig.
Haram nickade.
-Vi tar en snabb sväng förbi dig så du kan få plocka med dig en övernattningsväska.
-Ska jag sova över? utbrast hon förvånat.
-Jag sover på soffan, log han.

-Varför bor du på hotell? undrade Villemo då hon krängde av sig jackan i den lilla hallen och lade mössan på hatthyllan.
-På genomresa, svarade Haram.
I köket doftade det ljuvligt och Villemo slungades tillbaka till ett minne utav en farbror som kokade mat på gamla sättet i kastruller.
-Åh, vad gott det luktar, myste hon. -Fisk?
Hon viftade bort en fluga.
-Lax, svarade han.
Villemo reagerade över att han namngav djuret, även fast hon visste att det naturligtvis inte var något tidigare levande djur han tillagade.
Haram tog fram en plåt från ugnen.
-Precis färdigt, sa han och slickade fett från fingertopparna.
Han rörde om med en slev bland rotfrukter och rosa, små bitar som Villemo gissade var den konstgjorda fisken.
-Smaka.
Då han räckte fram sleven, lutade hon sig fram – blåste först, sen smakade hon. Den lilla rosa biten delades på tungan och smaken flödade upp i gommen innan hon svalde.
-Det var det godaste jag någonsin ätit!
Haram log.
-Det är för att det förmodligen är första gången du äter äkta lax.
-Va? undrade hon fånigt.
-Lax. Jag fångade den i floden här utanför.
Det var som om maten gjorde en kullerbytta i hennes mellangärde.
-Har du dödat?
-Laxen? Ja.
Hon tittade ner på plåten och kväljde.
-Toaletten?
Han pekade.
-Där.
Villemo rusade.
Att hon skulle reagerat så starkt hade han väl aldrig trott. Haram skyfflade upp maten på två tallrikar innan han ställde sig och gjorde en sallad åt Villemo, för han hoppades att hon ville äta något efter hans taktlöshet.
Det knarrade till i dörren in till det andra sovrummet och Lanjelin hasade in i köket.
-Vad bjöd du henne på? Det låter som hon kräks där inne.
Han kastade med huvudet åt badrummet.
Haram svarade inte och Lanjelin tog en av tallrikarna och satte sig vid bordet.

Villemo hade inte fått upp mycket. Det hon ätit var inget farligt för henne, det var näring. Men vetskapen av att Haram dödat, gjorde henne sjuk.
Det knackade på dörren.
-Villemo? frågade Haram. -Vill du ha din väska?
-Ja!
Hon gläntade på dörren, slet åt sig väskan och slog igen den igen.
Hon duschade och bytte kläder. Hon var fortfarande hungrig men var fast besluten att gå och skaffa egen mat efter detta.
En fluga satt på handtaget. Villemo puttade bort den.
Haram stod fortfarande vid spisen då hon lämnat badrummet, men det som fick henne att tvärstanna var den svartlockige mannen som satt och skottade i sig mat från en tallrik.
Han tittade upp. Villemo drog efter andan. Ögonen brann febrigt djupt inne i huvudet och pupillerna var så vidgade att ögonen nästan var svarta som en lemuries. Kinderna var ihåliga under de skarpa kindknotorna och hyn gråblek som döden. Men trots att han var så fysiskt nedgången var han sagolikt vacker. Ja ansiktsdragen påminde faktiskt om de bilder hon sett på Marco av de svarta salarna, och någon annan som hon sett alldeles nyligen, men hon kunde för allt i världen inte komma ihåg vem.
Han torkade sig kring munnen och sträckte på sig.
-Villemo, det här är Lanjelin, presenterade Haram. -Han är också av Isfolket.
-Är han?
-Ja. Sätt dig ner.
Hon gjorde som Haram sa. Hade det svårt att slita blicken från Lanjelin.
-Jag har aldrig sett någon så sjuk, sa hon.
Lanjelin slutade äta.
-Jag är inte sjuk.
Hon blev osäker. Jo visst var han sjuk?
Lanjelin sa:
-Om jag varit sjuk, skulle du ha hjälpt mig?
Dum fråga.
-Självklart!
Den sjuke andades ut.
-Bra, för jag behöver din hjälp.
-Min? Men sjukhus …
-De kan inte bota mig!
Oj, detta måste vara mycket allvarligt!
-Det enda som kan bota mig är Farangilen.
Då gick det upp för Villemo varför hon var här.
-Men Farangilen har jag access till. Lanjelin, om det är den du kräver så kommer allt ordna sig.
Flugan svävade in i Lanjelins blickfång och till hennes förskräckelse slog han ner handen och krossade insekten.
-Varför gjorde du så där?
-Den irriterade mig.
-För det behövde du inte döda!
Lanjelin kastade en blick på Haram.
-Haram dödade laxen.
-Han dödade den för att äta. Det gav laxen ett syfte!
Lanjelin stoppade flugan i munnen.
-Så, nu fick den också ett syfte.
Villemo mådde illa igen.
Då deras ögon möttes för första gången och hon såg spindelvävstunna slingor dansa över hans hornhinnor spändes musklerna i nacken och en darrande stråle fortplantade sig genom hela kroppen. Hennes kropp mindes mardrömmen om mörkervargen. Ögonen var frapperande gråblå.
-Det är rädsla du känner nu, inte sant?
Hon ryckte häftigt till inför hans röst. Hur kunde han veta det?
-Jag vet inte, viskade hon, oförmögen att slita blicken från hans suggestiva blick.
-Det är det, hävdade han. -Och det är bra. Vi behöver rädsla för den används som ett kroppens försvar.
-Jag tycker inte om det, sa hon ynkligt.
-Nej, jag vet, men det är en nödvändig känsla.
Lanjelin sköt tallriken åt sidan, lade upp underarmarna på köksbordet och lutade sig fram emot Villemo.
-Skulle du ha följt med mig hem så som du gjorde med Haram?
Hon skakade häftigt på huvudet med uppspärrade ögon.
-Ändå är det Haram du borde ställt dig mer tveksam till.
-Nej, varför det?
-För att han ser så snäll ut såklart!
Villemo hade en olustig känsla inom sig av att ha blivit lurad.
Lanjelin drog sig tillbaka.
-Du följer med en okänd människa hem efter ett mordförsök. Du lovar mig Farangilen bara för att jag låtsas vara sjuk och behöver den.
-Jag lovade dig den inte. Ingen av oss kan röra vid den. Bara två kan det.
-Nattöga och Shira av Isfolket, sa Lanjelin.
Att han visste det också!
Haram satte sig ner vid bordet.
-Jag är snäll Villemo, försäkrade han och hon trodde honom. -Men det är sant att vi behöver din hjälp.
Lanjelin körde sina fulländade fingrar genom håret och spräckte några svettpärlor i pannan.
-Jag kan inte längre komma in i berget. Men du, Villemo, kan släppa in oss.
Hon gapade.
-Nej, det kan jag inte! Ingången är skyddad av främlingskonst.
-Vilken du kan se med mokikaren.
-Va, hur vet ni om mokikaren?
Haram suckade skyldigt.
-Jag har följt efter dig. Vilket var bra, skyndade han sig att tillägga. -Annars hade jag inte varit i närheten då du blev överfallen.
Hon vände sig mot Lanjelin.
-Kan inte längre komma in i berget, sa du. Har du någonsin kunnat?
-Ja faktiskt, svarade han. -När du påbörjade resan mot praktikplatsen du har idag – var det jag som innehade den position som din handledare Noah nu har. Det var jag som valde dig till att gå vidare i testerna, Villemo. Och det tycks som jag satsat på rätt rekryt – du klarade dig fint hela vägen.
Det var ofattbart! Hade den här otäcka personen varit den som banat väg för henne?
-Noah är inte min handledare längre, sa hon matt. -Eri har tagit över den positionen.
Det glimmade till i Lanjelins ögon.
-Eri? Varför då?
Villemo ville inte svara utan drog sig bara generat i håret.
-Lanjelin, sa Haram lågt. -Tror du han misstänker något?
-Nej, det troligaste är att Noah har lust på henne och det är därför han överlåtit handledarskapet åt Eri.
Det fanns en speciell klang i Lanjelins röst då han sa Eris namn. En sorg, en saknad.
Rodnande kikade Villemo upp.
-Hur känner du Eri? frågade hon Lanjelin.
-Mycket väl. Han dumpade mig i samma veva som jag lämnade mitt arbete i berget.
Hon nickade.
-Varför lämnade du det?
-Meningsskiljaktigheter.
Lanjelin reste sig och tog med sig resten av maten in på sovrummet.
Haram skakade på huvudet.
-Nu för tiden verkar det inte ha någon betydelse hur mycket han äter. Han tynar bort i alla fall.
Villemo stirrade på dörren som Lanjelin försvunnit in genom.
-Jag vill hjälpa honom.
Haram kramade hennes hand.
-Tack. Är du trött?
Hon nickade.

Hon var inte ensam i rummet. En oförlåtlig trollmåne sken utanför fönstret och förvägrade Villemo någon sömn.
Fasan högg tag i henne då hon hörde ett lågt morrande och hon satte sig kapprak upp i sängen. I dörröppningen ut till vardagsrummet stod en svart, fyrbent skepnad. Mörkervargen. Ögonen glimmade och blod rann i tjocka strömmar ur gapet ner på mattan.
-Jag drömmer, sa hon högt för att övertyga sig själv. -Det här är en mardröm!
Den väldige vargen klippte med käftarna och började smyga fram mot henne. Villemo skrek skräckslaget.

När hon vaknade kändes det som hon tvingats slita sig ur drömmen och det egna skriket ringde fortfarande i öronen. Hon reste sig ur sängen och drog på sig tröjan som legat på golvet. Den paniska skräcken var densamma som förra gången, vild och okontrollerad.
Hon hittade inte lampknappen, snubblade på sin väg ut ur rummet och kved smärtsamt. Ute i vardagsrummet kunde hon tända lyset. Framför henne förkroppsligade sig en mörk, hög vålnad med insjunkna kinder och ögon som tycktes darra utav dessa svarta, spindelvävstunna slingor.
Överraskningen i Lanjelins utmärglade ansikte hindrade Villemo från att skrika och fick istället bara fram ett pip. När det verkligen trängde in att det var han och inte en mardrömsgestalt, slappnade hon av.
-Förlåt, viskade hon. -Väckte jag dig? Jag skrek …
-Jag hörde inget skrik. Men du väsnades så pass att jag trodde du ramlat ur sängen.
-Oh, hoppas jag inte väckte Haram.
Hon kikade bort mot soffan men den var tom.
-Jag gav honom den andra sängen, sa Lanjelin. -Jag kräver ändå inte så mycket sömn nu för tiden.
-Beror det på din sjukdom?
Han tvekade lite innan han svarade.
-Något åt det hållet.
Han slog sig ner i soffan och Villemo satte sig i en fåtölj.
-Ramlade du ur sängen? frågade han.
Hon skakade på huvudet och drog ett skälvande andetag.
-Nej, jag hade en mardröm.
-Det är inte så trevligt.
Hon såg upp på honom där han krupit ihop i soffan med sina långa ben instuckna under sig.
-Har du haft mardrömmar?
Han nickade.
-Jag drömmer om en varg.
-De är väl inte så hemska?
-Jo, svarade hon svagt. -Min är det.
Hon tittade på klockan ovanför tv-skärmen. 02:30. Vargtimmen. Någonstans bakom henne susade en diskmaskin, ett tryggt ljud som påminde henne om hemma.
-Jag har tänkt, sa hon.
-Så spännande.
-Ja, på Farangilen. Om den är den enda som kan hjälpa dig så är det enda jag behöver göra är att förklara ditt dilemma för Noah eller Eri. Jag förstår faktiskt inte varför du inte tänkt på det själv. Eller … ja, kontakta Shira från Isfolket?
Hon tittade upp på Lanjelins ansikte som uttryckte en stor undran.
-Hon … Hon ä-r ju, stammade hon. -ändå din och Harams släkting, avslutade hon blygt.
-Du förstår inte, Villemo! Söker jag hjälp hos någon av dem så leder det till min undergång. Jag måste …
Villemo ryggade tillbaka mot fåtöljens ryggstöd då han slog ner händerna i soffbordet, fingrarna krökte sig och rev upp djupa, svarta ränder. Precis som mörkervargen, tänkte Villemo som förlamats av skräck.
Svarta, illaluktande ångor slog upp från Lanjelins framåtböjda rygg, där ryggkotorna syntes tydligt under skjortans tunna tyg.
Så var det som om det svarta tvingades in i Lanjelins magra kropp igen och det gick en ristning genom honom som fick Villemo att tro att han skulle falla sönder.
Hon viftade bort återstoden av odören och hostade.
-Lanjelin?
-Jag är ledsen, sa han utmattat. -Hur är det med dig?
-Det är bara bra med mig. Men, Lanjelin, vad menade du?
Villemo hade inte sett många sjukdomar, men detta måste vara en mycket allvarlig sådan.
-Det jag behöver – är att bara komma i närheten av Farangilen.
-Du vet att den förintar dem med onda hjärtan?
Han utstötte ett ihåligt skratt.
-Alla i denna perfekta värld har rena, goda hjärtan. Vill du säga att det inte skulle stämma in på mig?
Det hade hon faktiskt inget svar på.
-Berätta om Eri? bad hon.
Det stod klart att han var förvirrad.
-Du låter ledsen när du säger hans namn, fortsatte hon mjukt.
Lanjelin samlade sig och nålade fast henne med blicken.
-Om du berättar om Noah.
-Det finns inget att berätta, sade hon snabbt.
-Det finns det visst det!
Lanjelin rätade på sig, säker på sig själv igen.
-När ni väl möttes, person till person, så dumpade han dig.
-Jag skulle inte använda ordet dumpa, försvarade hon men kände till sin irritation att det brände av tårar bakom ögonen. -Han … Vi insåg fort att vi inte var samspelta …
-Ni begärde varandra, avbröt Lanjelin leende.
-Nej! Det var jag som förstörde allt!
-Det tror jag inte. Själv tycker jag att Noah varit dum mot dig. Uppenbarligen tycker ni båda om varandra.
Han måste ha tolkat hennes ansiktsuttryck då han fortsatte. -För det är ju inte så enkelt att han bara kan röra vid någon – och så blir de galna i honom. Lanjelin skrattade. -Vem skulle inte vilja ha den superpowern? Med Noah fungerar det så att han måste vara lika mycket attraherad som partnern om det ska kunna slå ut så häftigt att han inte ens kan jobba tillsammans med den kvinnan.
-Är det sant? undrade Villemo. -Fast, det verkar ologiskt.
Lanjelin himlade med ögonen.
-Och varför det? Du älskar honom, han älskar dig.
-Nej, Noah älskar inte mig och jag tror inte jag älskar honom heller. Det vi hittills känt är … (Hon drog sig obekvämt i håret.) -Är sexuellt.
-Ligg med varandra och se hur det utvecklar sig, var Lanjelins förslag.
-Mm, fast Noah och jag ska ju liksom jobba tillsammans.
-När jag började jobba i Berget så var jag praktikanten och Eri handledaren.
Villemo skruvade på sig.
-Och hur gick det?
Lanjelin rynkade ögonbrynen.
-Från första början gick det alldeles utmärkt. Det var inte förrän Eri började märka att jag överskred honom som han fick kalla fötter, så att säga. Jag klandrar honom inte. Han är ju bara en lemurie.
Villemo reagerade starkt.
-Vad då, bara lemurie?
-Det var så Eri tänkte – att han bara var en lemurie medan han var tillsammans med mig. Vad jag än sa, så klarade han inte av det. Kunde inte se mig bortom min prestigefulla familj. Det legendariska släktet … Isfolket!
Han vred sig bort och ansiktet skrynklade ihop sig, och näsan såg för en kort stund ut som en vargnos.
-Min far, sa han.
-Din far, ja, sa Villemo osäkert som pusslat ihop ett och annat. -Marco?
Han gav henne bara en kort nick.
-Varför kan inte han hjälpa dig? Han är liksom …
-Nej, han är ingen gud, fräste Lanjelin. -Och han önskade aldrig bli det heller!
Lanjelin reste sig och böjde sig fram mot henne över bordet. Hon for upp med händerna till försvar men lugnade sig då han greppade revan i tröjan med två fingrar.
-Den är ut och in.
Han gick ut i köket och Villemo upptäckte att han hade rätt. Snabbt rättade hon till.
-Vill du ha en macka? frågade han från köket.
-Planerar du att lägga något dött djur på den?!
-Förmodligen.
-Då hoppar jag över.

Då dagen grydde var hon ganska säker på att hon och Lanjelin fått ungefär lika mycket sömn. Ändå var det Haram som kom upp sist och tog över frukostförberedelserna från Villemo.
-Jag lovar att inte bjuda dig på något naturligt, sa han. -Det har väl inte gått så långt att du inte äter något som kastar en skugga?
-Nej, svarade hon konfunderat.
-Jag vill ha kött! ropade Lanjelin från köksbordet.
-Då får du bege dig ut och jaga, sa Haram.
Lanjelin reste sig från bordet och lämnade lägenheten.
-Han gör väl inte det? frågade Villemo förfärat. -Jagar?
-Det gör han nog. Han äter för han måste, precis som du och jag.
Men det blev tydligen ingen jakt, för tio minuter senare kom Lanjelin tillbaka med en gigantisk godispåse.

_________________
Beam me up


Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 23 november 2019, 17:32 
av Isfolket
av Isfolket

Blev medlem: 3 september 2018, 14:54
Inlägg: 102
Ort: Uppsala
6.


Klick, klick, klick lät det då Elvira knackade med naglarna mot bordsskivan. Hon visste inte riktigt vad hon skulle känna. Ilska? Spänning? En sak var åtminstone säkert och det var att hon var frustrerad! Varför tvingades hon bara sitta här?!
En mygga landade på hennes underarm men innan den hann sticka smällde hon till den och sopade sedan ner liket i papperskorgen.
Den vita väggen smälte ner och upprättades igen efter Noah.
Den stilige neroen öppnade munnen:
-Är …
-Nej, Eri är på lunch.
-Jaså. Jag såg honom inte i …
-Han skulle ut sa han.
Noah vände sig om för att gå.
-Noah, vänta lite.
Hon skyndade fram och rörde mjukt vid honom. Genast kände hon en skön upphetsning och log nöjt. Han begärde henne fortfarande, annars skulle det inte ha fungerat på henne.
-Elvira? bad han tyst utan att se på henne.
-Jag har tråkigt.
Hon smet in en hand innanför hans kappa och smekte det tunna tyget i skjortan inunder.
-Någon kan komma.
-Så mycket mer spännande. Hon började knäppa upp den kortärmade, vita blusen. -Oroa dig inte, kuttrade hon. -Vi hinner!

Villemo gick i djupa tankar som handlade om Lanjelin och hans begäran om att få komma in till Farangilen. Med lite luskande hade hon fått reda på att den röda stenen hade befunnit sig i Berget en tid. Då och då besökte någon av stenens väktare den, oftast indianen Nattöga och då tilläts forskarna som arbetade i Berget att studera dess hemliga egenskaper.
Hon var så tankfull att hon först inte förstod ljuden innanför väggen då hon gått för att träffa sin handledare. Villemo tittade upp och möttes av en syn som fick henne att stelna till.
Elviras vackra silverhår guppade i takt med de små brösten där hon stod framåtböjd med fingrarna hårt krökta om skrivbordskanten medan Noah rörde sig snabbt bakom henne. Han blundade medan hans stora lem for in och ut ur Elvira som en svart pistong.
Villemo visste inte om hon utstött något ljud, men plötslig såg Noah henne och drog sig blicksnabbt bort från Elvira och drog igen kappan. Elvira verkade inte alls generad utan sträckte sig bara ner för att plocka upp blusen från golvet.
-Åh, förlåt, pep Villemo innan hon flydde.
Det var som hon sprang i blindo, såg inte korridorerna eller vilka svängar hon tog. När hon hörde tunga steg bakom sig och förstod att det var Noah som kom efter henne, kved hon i panik. Men han var givetvis snabbare och den korta jakten tog stopp framför en port.
-Villemo, började han plågat.
Först nu upptäckte hon att hon grät.
Han närmade sig henne. Hon ville säga åt honom att stanna men fick inte fram ett ord, tills han sträckte fram handen.
-Nej, du får inte röra mig!
Försent, fingertopparna snuddade vid kinden och hon kunde inte låta bli. Hon grep tag om hans underarmar och Noah kysste henne. Det var som en malström tog henne. Det dånade i huvudet, hela kroppen brann.
Nej, det här är fel, viskade det inom henne. Det skulle inte bli så här. Inte när han fortfarande har hennes värme och doft på sig. Inte efter scenen jag just bevittnade.
Hon snyftade till och bet honom hårt i underläppen. Noah drog sig tillbaka och hennes armar föll slappa ner längs sidorna. Hon kände sig alldeles tom. Noah lade upp handflatorna mot väggen högt ovanför hennes huvud som om han måste stödja sig för att inte falla. Adamsäpplet guppade då han svalde.
-Förlåt mig, Villemo, viskade han. -Jag är så hemskt ledsen för allt.
Han sköt sig ifrån henne, vände sig om och gick raskt därifrån. Benen vek sig och hon föll ner på golvet och där blev hon sittande en lång stund tills Eri hittade henne.

Eri satt med händerna knäppta framför munnen och tittade uppgivet på ungdomarna framför sig. Ja, han kallade Noah fortfarande ungdom, för sannerligen kunde han inte vara mycket äldre än Villemo. Egentligen borde han prata med Elvira också, men kände att sekreterarens närvaro skulle bli för mycket för den redan söndertrasade Villemo.
-Vi behöver inte gå in på några detaljer, började han.
-Jag har betett mig oförlåtligt, sa Noah snabbt men tystnade då Eri höll upp en hand.
-Det, behöver du inte upplysa mig om.
Neroen sög på underläppen och tittade likt Villemo ner i golvet. Eri snurrade lite på kontorsstolen. Helige Sol, de båda ser ut som två barn som blivit ertappade med fingrarna i kakburken. Eri kvävde en suck. Och jag ska liksom agera förälder! Han svor tyst för sig själv. Jag har inte tid med det här!
-Noah, du kommer bli omplacerad.
Neroen bara nickade och fann sig i sitt öde, men Villemo tittade upp med rödgråten blick. Flickan är ju kär i honom, tänkte Eri besvärat.
-Eller är det något annat du önskar, Villemo?
Hon drog upp snuvan och svarade hest.
-Jag vill inte ställa till med besvär för honom.
Noah stirrade på henne och Eri förstod honom samtidigt som han blev lite arg på Villemo.
-Det är Noah som har gjort fel. Eller är det så att du vill lämna praktikplatsen?
-Nej.
-Bra, för dina resultat är för exceptionella för att vi vill släppa dig.
Flickan rodnade.
-Så vad vill du göra?
Hon dröjde med svaret.
-Fortsätta som vanligt.
-Nej, protesterade Noah. -Jag begär förflyttning! Jag kan inte kontrollera mig i närheten av henne.
Eri studerade Villemo.
-Uppenbarligen tycker ni båda om varandra, log han.
Villemo drog efter andan och viskade: -Det sa han också.
-Vem? undrade Eri.
-Ähm nej, jag tänkte bara högt.
Eri lät det falla.
-Så Noah, det verkar som du helt enkelt måste kontrollera dig omkring Villemo.
Han spände blicken i neroen. Bjud ut henne på middag eller nått, ville han skrika för att få kollegans tröga hjärna att förstå. Prata med henne! Men Noah såg bara olycklig och ångerfull ut.
Eri suckade.
-Noah, du kan gå.
Villemo såg långt efter honom då han lämnade kontoret.
-Så det här kommer funka tror du? Mellan dig och Noah.
Hon nickade.
-Jag vill det.
Eri lutade sig fram över skrivbordet.
-Mitt råd är att du pratar med honom, att ni lär känna varandra bättre. Det kan kanske stilla en del av spänningen mellan er.
De två måste finna ut om det var djupare känslor eller bara sex som drev dem mot varandra. Fast det tänkte han inte upplysa dem om. Än en gång tänkte han att han inte hade tid med det här.
-Går det bra nu, Villemo? Kan jag släppa dig?
Hon nickade.
Då hon lämnat kontoret kallade han in Elvira som släntrade in som en isprinsessa, kastade sig ner där Villemo suttit och avfyrade ett leende som inte bekom honom.
-Jag har inte gjort något fel, sa hon ljuvt.
Eri gjorde sin röst hård även fast han visste att han egentligen inte hade någon makt över henne.
-Vad du gör på fritiden struntar jag fullständigt i …
-Gör du verkligen det? avbröt hon.
Han låtsades inte höra.
-Men här begär jag att du uppför dig yrkesmässigt!
-Ha! Och det ska komma ifrån dig.
Elvira lade sina långa, eleganta ben i kors medan Eri, till sin skam, kände att han blev röd i ansiktet, även fast han visste att han inte hade något att skämmas för. Han och Lanjelin hade alltid varit professionella när de arbetat samman.
-Du kan gå nu.
Elvira var inte sen med att lyda honom.
Eri knep ihop sina svarta lemurieögon och gned näsroten mellan tummen och pekfingret. Han behövde semester. Fast det ville han inte heller tänka på, för den senaste semestern han haft hade varit tillsammans med Lanjelin och honom ville han absolut inte tänka på, även fast just det varit svårt den senaste tiden. Han mindes hur Lanjelin brukade sitta i en av stolarna på andra sidan skrivbordet, uppslukad av något han hade på skärmen i knät, gnagandes på tumnageln. Hur många gånger hade inte Eri sagt åt honom att sluta med den olaten?
Vi hade det bra, tänkte han bitterljuvt. Men Lanjelin skulle naturligtvis göra sig omöjlig med sina kontroversiella teorier.

Inget var vackert längre. Inte ens eldflugorna.
Lanjelin hade klättrat ner längs fjällsidan och stod nu och tittade bort över ravinen mot ingången till Berget. Månen var avtagande, hela scenen framför honom tycktes gråsvart och tråkig. Inget gyllene skimmer som varit så behagligt för ögonen. Han var inte välkommen längre. Om han ärvt mörkerseendet från far eller morssidan visste han inte, men såg genom natten gjorde han i alla fall.
Lanjelin vände sig om och stod öga mot öga med ett lodjur på en klipputsatts. Djuret sniffade på honom, kände att något var fel och backade. Han fräste som en katt och djuret tog ett språng och försvann bortåt fjällsidan. Han började bli ganska bra på det här. Skrämmas.
Han fortsatte uppåt och slog sig ner i det fuktiga gräset med utsikt över ett storslaget höstlandskap, men han hade svårt att se färger nu för tiden. Det gjorde honom lite ledsen, för efter sina första barndomsår i den yttre världen hade han förstått att hösten var hans favoritårstid.
Han var inte medveten om att han stuckit tumnageln mellan framtänderna förrän det knäppte till i nageln. Då han såg på nageln hajade han till och tog sig för att studera händernas alla tio naglar. Jo, det var samma sak där! Naglarna hade börjat svartna vid roten. Skrämt kavlade han upp tröjärmarna, men såg till sin lättnad att det inte slingrade svarta trådar under huden så som han sett det göra i ögonen.
Den plötsliga rädslan hade fått försvaret att ge vika för bara något mikroögonblick. Lanjelin kröp ihop och slog händerna om sitt nerböjda huvud. De starka viljorna som försökt ta sig in (för honom kändes det som en evighet) såg sin chans, men Lanjelin var lika snabb med att förstärka den mentala muren om sitt sinne igen. De sökte konstant efter honom, måste jobba i turer för att kunna upprätthålla dessa attacker. Men ondskan sov aldrig och då gjorde inte Lanjelin det heller! En av dessa viljor var starkare. Den slog mot hans försvar som en murbräcka medan de andras bara krafsade. Marco. Prinsen attackerade honom outtröttligt för att upprätta en telepatisk kontakt med sonen. Men Lanjelin visste att om han släppte in dem så skulle de snart veta exakt var han var och då skulle de komma i full styrka och tvinga honom dricka det klara vattnet. En god tanke, men han skulle förintas tillsammans med parasiten han bjudit in. Och denna vedervärdiga, förvrängda idyll skulle få fortsätta!
Han grävde in naglarna i skalpen så det värkte – slet sitt svartlockiga hår så det lossnade i stora tovor.
-Sluta! stönade han och började gråta förtvivlat under dessa hänsynslösa attacker.
Något reste sig från hans inre och Lanjelin kunde äntligen slappna av. När ondskan kände sig hotad slog den ut i full blom. Det var som det fogade sig samman med hans egen mentala försvarsmur och gjorde den ogenomtränglig. Det yttre hotet försvann.
-Tack, andades han och torkade tårarna med tröjärmen. Ondskan kröp ihop igen och lade sig till vila, men den sov aldrig.
Lanjelin reste sig upp på darrande ben. När ska häxjakten på mig sluta? funderade han. Han kände sig så övergiven och ensam, oförstådd. Och detta gjorde honom ursinnig. Ilskan han lärt känna sedan han välkomnade ondskan där under isen, var en främmande känsla, men mer och mer anammade han den.
Vinden från öster förde med sig en annorlunda doft, men inte helt ovanlig. Lanjelin vände sig in mot de kyliga, gräsbevuxna bergslätterna. En hunger grep honom. Inte hans egen hunger. Det var en ondskans hunger, den han försökt släcka med mat. Den som bara kunde betvingas genom onda handlingar.
Lanjelin hade alltid varit besluten om att ingen kunde vara ond, bara ens handlingar var det. Så han fick inte falla för frestelsen. Han hade kanske varit elak mot Villemo, men aldrig ond … Nej. Många människor hade han sårat, medvetet och omedvetet.
Shiras vandring genom grottorna var bara grym, for det genom hans tankar. Mer en vandring i mörker än i ljus! För att vara god, så måste man först förstå ondska!
En rörelse från den plats uppåt backen där han parkerat Harams gröna gondol, fick honom att förstå vart lukten kommit ifrån. Månljuset skimrade till i den metalliska masken på figuren som närmade sig.
-Har du kommit ifrån din teatergrupp? undrade Lanjelin med ett snett leende, men tvekade då den Helige Solens symbol glimmade på bröstet på den åtsmitande dräkten.
Då gestalten kom närmre upptäckte han att den var minst lika ståtlig som Arernil. En Främling! Men varför denna maskeraddräkt?
Främlingen höjde armen och med sitt mörkerseende upptäckte Lanjelin att det var en gammal bedövningspistol den maskerade höll. Lanjelin hann bara påbörja sina magiska suturer, innan en projektil for förbi hans öra. Främlingen rörde sig snabbt och var plötsligt bakom honom, men Lanjelin var van vid Arernils rörelser och vred sig om och riktade sina utspretade fingrar mot den maskerades fötter. Glödande stygn naglade fast fienden vid marken. Suturerna var aningen befläckade av svärta, en påminnelse om ondskan inom honom.
-Vem är du?! röt Lanjelin och gjorde sig klar att slita den silverglänsande masken från Främlingen. För han var klart och tydligt en Främling. Lanjelin såg det helsvarta ögonen djupt inom masken.
Innan han hann riva av masken sträckte Främlingen ut armen och suturer, lika glödande som Lanjelin sytt dem innan parasiten tagit bo, naglade Lanjelin till marken. Omöjligt! Omöjligt!
Den maskerade Främlingen tornad över honom, som en nattens demon. Pistolen höjdes …
Neej!!! Inga onda handlingar! Han måste hålla ondskan inom sig stången.
Suturerna frätes upp och han var fri.
Det svarta trängde sig ut ur honom, for i alla riktningar. Främlingen ryggade som hans sista stund var kommen, men då for plötsligt en tyst blixt ner från himlen och omvandlades till ett jättelikt fyrfotadjur mellan ondskan och den maskerade Främlingen. Då Lanjelin kunde tygla ondskan igen, var Främlingen försvunnen och så även det märkliga fyrfotaväsendet.
Lanjelin rullade över på sidan och kräktes.

Det hoppade gröna grodor framför Harams ögon när han försökte följa med i dotterns vinglande mönster på skärmen. Uppdraget var att fånga grodorna!
Hans fru Heid tog över skärmen.
-Hon är knappt ett år!
-Nå, några grodor kan hon fånga, vårt barn är ju så intelligent!
-Visst är hon det, skrattade Heid, så blev hon allvarlig. -När kommer du hem?
På en gång, ville han svara. Men det gick ju naturligtvis inte. Han måste bistå Lanjelin. De var sammanbundna i detta sedan Lanjelin besökt honom och förklarat hur det låg till.
-Snart, svarade han. -Hörru, regnar det ute?
Det dröjde lite, troligen tittade hon ut genom panoramafönstren som vette ut mot den norska fjorden.
-Ja.
Han reste sig och steg ut i regnet på hotellterrasen.
-Det regnar här också.
Dottern grät lite innan hon tycktes gilla det fjunlätta regnet som Heid höll upp henne mot.
-Vad ska hon heta egentligen? undrade Haram.
-Har inte du några starka släktnamn? frågade hon.
-Många, men kom på något du.
-Ok, … Miramisa!
Han smakade på det.
-Miramisa. Ok!
-Hon kommer få smeknamnet Mira …
-Mira är också fint, sa han.
Miramisa skrek argt och han önskade att han varit där.
-Sängdags, sa han åt den regnvåta skärmen och hans fru ekade: -Sängdags.
De slängde kyssar åt varandra och avslutade.
Då Haram kom in i vardagsrummet blev han förfärad över Lanjelin som stupat rakt ner i soffan.
-Hallå, sa han och ruskade Lanjelin i en knotig axel. Han fick inte dö!
Den tunna kroppen reste sig i ett andetag.
-Vi måste iväg, pressade han fram. -De har hittat oss.
Det spände från Harams hals upp mot kinderna, öronen, hjässan – tills det förvandlades till en kall kår som löpte ner längs ryggraden.
-Marco?
Lanjelin svarade inte. Harams blick råkade falla på släktingens skelettliknande hand och han tände en extra lampa på det lilla soffbordet.
-Dina naglar!
-Jag vet, suckade Lanjelin.
Haram mötte Lanjelins blick och rös. Det var som det svarta, glidande spindeltrådarna stelnat och spräckt ögonen.
-Vad är det?
-Dina ögon, viskade Haram olustigt.
-Har det blivit värre?
Haram nickade.
Lanjelin reste sig och slank in på badrummet. Blir han smalare nu så behöver han snart inte öppna dörren, utan bara slinka in genom dörrspringan, tänkte Haram bistert.
Han började packa.
-Lanjelin! Måste vi inte resa till Marco i alla fall? För jag … Jag har så svårt att tro att han skulle tvinga dig dricka brygden om du förklarar att den inte bara skulle utplåna ondskan utan även dig.
Hur kunde Lanjelin för den delen vara så säker på att det var så det skulle bli? Kunde det vara det svarta vattnet som vaggat in honom i denna villfarelse? Mycket möjligt.
Lanjelin kom ut från badrummet och såg ganska skrämd ut.
-Att bekämpa ondska med godhet är fars svar på allt. Om jag skulle stryka med på kuppen skulle bara bevisa för honom att jag i grund och botten är ond.
-Men det är väl ens handlingar som gör en ond? Du har sagt det.
-Det tror inte han på.
-Ok, andades Haram ut och tog sig samman. -Ok.

_________________
Beam me up


Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 23 november 2019, 17:32 
av Isfolket
av Isfolket

Blev medlem: 3 september 2018, 14:54
Inlägg: 102
Ort: Uppsala
7.


Med hjälp av en teleporter (och mamma Sol) hade Chiko och Nero flytt ut till den yttre världen. Den självutnämnda tekniska idioten Sol, hade efter långt samarbete med Madragerna funnit ut att hon kanske inte var så tekniskt okunnig trots allt.
Chiko hade inte med en min avslöjat sin förfäran över Lanjelins utseendemässiga förändring. Istället kastade hon sig i famnen på Haram och kramade honom hårt.
-Det var så länge sen, andades hon mot hans hår. -Så underbart att se dig!
Hon kände hur han kramade henne hårdare än han någonsin gjort. Hon visste varför. Lekarna i barndomen var inget mot det de nu givit sig in på. Utmana ett helt världsstyre!
I rörelsen över att vara samman med vännerna igen, kramade hon också om den okända tjejen i sällskapet. Det var inte förrän efter kramen hon registrerade att tjejen stirrat oavbrutet på henne sedan de samlats utanför klippsidan. Chiko förstod snabbt att hon stod inför ett fan.
-Villemo har sett alla dina filmer, sa Haram.
Chiko flinade brett mot denna Villemo.
-Fint namn du har. Verkligen, alla mina filmer?!
Det hade börjat mörkna, ändå såg Chiko hur en lätt rodnad spred sig i Villemos ansikte.
Lanjelin hade gått fram för att hälsa på Nero. Alla från Isfolket: Lanjelin, Chiko och Haram, blev lika chockade då hunden reste ragg och visade tänderna mot Lanjelin.
-Backa, sa Chiko åt Lanjelin, samtidigt som hon tog fram en tjock, svart penna.
-Var vill du ha den?
Villemo stammade bara osammanhängande.
-Autografen, förtydligade Chiko. -Underarmen, foten? Brösten? Jag har signerat alla möjliga kroppsdelar!
Villemo bara gapade som en fisk på torra land.
-Kan vi ta det här senare? bad Lanjelin. Han var ganska upprörd över Neros reaktion inför honom. -Just nu vill jag att vi fokuserar på att ta oss in i Berget.
Nero hade dragit sig undan men fortfarande vaktade han på alla andra, förutom Lanjelin.
-Ja, ja, givetvis, sa Chiko. -Senare, viskade hon förtroligt till Villemo.
Lanjelin tog emot någon sorts kikare från Villemo och Chiko undrade var det var för något. Chiko visste att han blivit oinvigd efter han lämnat arbetet i Berget och nu förklarade det sig med att Villemos närvaro och denna kikare kunde han återigen tyda runorna kring ingången.
-Har det annars varit helt svart för dig? frågade hon Lanjelin och kunde inte hålla sig ifrån ett skratt då hon såg honom med dessa guldbågade, utstickande glasögon. -Jag menar, ser du bara en bergvägg?
-Ja.
Han tog bort mokikaren.
-Haram? frågade han.
-Jag ser heller ingenting. Haram vände sig mot Chiko. -Att jag inte ser något är fullt naturligt, men vad ser du?
-Ett runmönster.
-Jag också, utbrast Villemo. -Ja, med kikaren alltså, annars ser jag er alla i månljus.
-Månljus, sa Haram. -Men himlen är ju molntung.
-Villemo är invigd, sa Lanjelin och Chiko reagerade över otåligheten i hans röst. Allvaret hade alltid varit där, men nu slog det mot henne. Hans ögon! Vad hade hänt med hans ögon?!
-Jag ser runorna. Men jag kan inte tyda dem.
Lanjelin svarade henne inte utan satte bara tillbaka kikaren för ansiktet.
-Villemo, du måste hjälpa mig.
Han sträckte ut handen och då Villemo inte omedelbart tog den, såg Chiko till att det blev gjort.
Villemo flämtade till.
-Förstår du? frågade Lanjelin.
-Ja!
-Öppna!
Klippsidan gav vika men visade bara ett svart hålrum.
-Haram, beordrade Lanjelin. -Ta med dig Villemo och Nero, vänta på oss vid gondolen.
Chiko kände hur den stora hunden tryckte sig mot hennes sida.
-Han kommer med oss!
Hon visste inte om det bara varit hon som sett Lanjelins ansikte förvrängas för en kort sekund till något som liknade ett människodjur.
Haram tog med sig Villemo och Chiko högg tag i Lanjelins bräckliga hand när de steg in i Berget.
Då mörkret skingrade sig drog Chiko efter andan inför det stora atriet de kom ut i. Nero travade fram och lapade i sig vatten ifrån fontänen i mitten.
-Vi håller oss intill väggen, mumlade Lanjelin och pekade bort mot en port. -Dit ska vi.
-Kommer de inte märka att vi trängt oss in? undrade hon lika lågmält och till hennes förvåning skrattade han lågt och hånfullt. Hån var något hon aldrig sammankopplat honom med tidigare.
-Efter vi kommit så här långt så finns det ingen som kan tänka sig att vi kommer med oärligt sinne.
-Är det det vi gör? Kommer med oärligt sinne.
Han skruvade på sina knotiga axlar och fräste sen: -Nej, naturligtvis gör vi rätt!
Chiko tänkte på den lilla vattenflaskan hon bar innanför kläderna. Det var han som givit henne den innan de begett sig till ondskans fjäll. Båda visste de vad den innehöll, den klara brygden! Hade han glömt det?
De hade nått fram till porten men innan Lanjelin hunnit öppna den, krusade sig den vita väggen intill och Elvira trädde in i atriet. Hon stannade så tvärt att man kunnat tro att Lanjelin låst fast henne med magiska suturer. Men det hade han inte. Vantroget formade hon tyst Lanjelins namn med läpparna.
Nero ställde sig upp mot porten och lyckades öppna den. Lanjelin kastade sig in och Chiko störtade efter. Innanför slog han ut med handen och svarta suturer svetsade igen porten.
-Så, flämtade han. -Det borde hindra henne … för ett tag.
-Av alla djävlar så måste det vara just henne vi stöter på, tjöt Chiko och Lanjelin blängde på henne. -Vad?
-Inget! Kom nu!
De rusade fram längs korridoren men stannade ganska snopet då golvet plötsligt förde dem snabbare framåt än vad de kunde springa.
-Det här är ju farligt, klagade Chiko och klamrade sig fast vid det gyllene räcket.
Han skrattade till, ett äkta skratt utan hån. Nero hade daskat ner hundändan en liten bit framför dem och verkade bara njuta av färden.
-Lanjelin, började hon försiktigt. -Dina suturer, de var svarta. Varför?
Han vägrade möta hennes blick och skulle hon vara ärlig så var hon glad för det, för hon visste inte vad hon skulle känna inför de spräckta ögonen.
-Villemo säger att jag är sjuk.
-Det är du nog.
Chiko ryckte upp sig.
-Men det ska vi fixa!
Han gav henne ett darrande leende.
Nero var först med att sätta sig i rörelse då golvet stannat.
-Han verkar veta vart vi ska, sa Chiko där hon sprang bredvid Lanjelin.
-Det är något fel med honom.
Hon ville inte såra Lanjelin med att påpeka att det var han som var sjuk, inte Nero.
Vägen in till Farangilen visade sig vara en solid vägg. Chiko rynkade på näsan och Nero ylade av besvikelse.
-Tyst, Nero, släpp fram Lanjelin. Se så, du känner honom. Så ja, det är bra, han är inte farlig.
Lanjelin hade tryckt ryggen dikt mot motsatta väggen på sin väg fram och den stora hunden hade slunkit förbi bakom Chiko.
-Så där ja, log hon överdrivet innan hon riktade sig mot Nero. -Sitt där nu och uppför dig.
-Kommer vi in? frågade hon Lanjelin som börjat med att känna över väggen och nu satt sig på knä.
Han skakade bedrövat på huvudet.
-De har ändrat koderna.
-Var inte det väntat?
-Jo, men … Jag tänkte att jag skulle kunna …
-Inte lika enkelt som att forcera svartänglarnas runor runt renodlad ondska?
Han blängde på henne.
-Så klart det borde vara det!
Hon gillade inte riktigt hans ton.
Med ett ilsket läte drog han fram mokikaren. När hade han snott den från Villemo?
Lanjelins fingrar letade desperat över den släta ytan.
-För att komma in måste vi ha hjälp av en …
En röst hördes bakom dem.
-Får jag fråga vad ni håller på med?
Noah hade hört Elviras meddelande men inte förstått att de två personerna och hunden var inkräktarna hon menat.
Nero gläfste till av överraskning medan Chiko spann runt, men Lanjelin blev sittandes stilla. Noah tyckte nog den mörklockiga kvinnan såg bekant ut.
Hon kom fram innan han hunnit se närmre på den smala gestalten på knä med ryggen mot honom.
-Åh, du måste vara en nero! Hej, Chiko!
Hon sträckte fram handen men han vägrade ta den. Att röra vid kvinnor hade alltid ställt till det för honom. Då Villemo fysiskt kommit in i hans liv hade varit en katastrof. Varför rörde jag vid henne från första början? Nej, inte tänka på henne!
-Chiko av Isfolket, sa han.
Hon skrattade.
-Ett fan! Hon drog fram något som såg ut som en tuschpenna. -Var vill du ha den?
-Va?
Det lättsinta i skådespelerskans ansikte utbyttes till allvar och Noah fick en känsla av att hon tänkte förbanna honom!
-Vi har inte tid med några autografer, sa mannen som suttit på knä och som nu reste sig. Noah kände igen den rösten, men det var inte förrän han vände sig om som Noah såg att det var Lanjelin.
-Vad har hänt? frågade han, förtvivlad över hur Lanjelin såg ut.
-Jag är sjuk, Noah.
Nero hade lufsat fram till Noah som förstrött kliade hunden bakom örat.
-Det här är Nero, presenterade Chiko. -Man skulle kunna tro att det är han som gett namn åt din ras, Noah.
Han svarade inte, men den svarta hunden hade snabbt hittat vägen in till hans hjärta.
Lanjelin knackade långsamt en benig knoge mot väggen in till Farangilen.
-Ditt främlingsblod ger dig access till rummet intill, eller hur?
-Jo, men …
-Du måste släppa in mig.
-Om du är sjuk, så är Safiren ett bättre botemedel. Shira eller Villeman skulle kunna …
-Nej, avbröt Lanjelin hårt. -Safiren har inget att komma med här. Jag behöver Farangilen!
Noah steg fram till väggen och lade ena handens sexkantiga fingertoppar mot ytan. Han var starkt medveten om att Chiko av Isfolket stod bakom honom och att hon skulle tvinga honom tillbaka om han försökte fly. Han började knacka in kodmönstret mot väggen. Det gick fort. Väggen gled sidledes undan och de steg in i ett rum mycket olikt det tempel som byggts åt de heliga stenarna i Ljusets Rike.
Lanjelin fick snart syn på skrinet där Farangilen förvarades.

Elvira hade kringgått Lanjelins suturer med att helt enkelt ta en annan väg. När hon väl sett honom i berget igen så förstod hon att han var på väg till den röda stenen. Fast lite undrande stod hon inför varför hon inte lyckats fräta upp hans suturer. Det var som hans kraft ändrat karaktär.
Hon var bara en sväng bortom rummet med Farangilen, då hon blev medveten om en skepnad som närmade sig. Att hon reagerat så starkt berodde på att det inte borde komma någon från det hållet efter att Lanjelin svetsat igen porten.
Skepnaden gled fram som en Främling och var lika högrest. Ändå kunde hon inte vara helt säker på att det var en Främling, för skepnaden bar en matt silvermask.
-Stanna, sa hon myndigt. -Jag vet att du förstår mig!
Den maskerade Främlingen ställde ner väskan han burit på och så stod han plötsligt bakom henne. Hon kände en hand greppa tag om nacken.
Elvira slog ut med klolika naglar, men det var försent. Med en oerhörd styrka svingades hon in i väggen och svimmade.

Nero viftade på svansen och travade fram till väggen då den gled upp. Lanjelin stod med skrinet i famnen då den maskerade Främlingen kom in.
-Nero! kallade Chiko och Lanjelin kände hur hon gjorde sig redo att slunga trolldom mot inkräktaren.
Det var för en trängd situation för honom att upprätta telepatisk kontakt med henne, men han måste varna henne. Lanjelin hade inte glömt hur Främlingen kastat hans suturer tillbaka mot honom.
-Var försiktig. Han kan härma våra krafter.
Chiko lyssnade och steg tillbaka.
-Vem är du? frågade Noah skarpt.
Främlingen ställde ner väskan på golvet.
-Du var mig något nytt. Rösten lät avlägsen innanför masken. -Jag vet inte om jag ska säga att du är en svart Främling eller lemurier.
-Jag är nero! svarade Noah och sträckte på sig då Främlingen kom närmare. Trots sin avsevärda längd var den maskerade fortfarande en hand högre.
-Ta av dig masken, krävde Noah.
En behandskad hand rörde intresserat vid den svarta huden på hans hals. Noah ryggade undan.
-Om jag tar av mig masken så dör jag.
Chiko utbrast upprymt:
-Jag visste det! Din hud har inte blivit behandlad. Men det är lätt ordnat.
Främlingen vände sig mot henne.
-Kanske jag inte vill det.
Chiko såg ut som en punkterad ballong.
Främlingen vände sig mot Lanjelin som kramade skrinet mot bröstet.
-Du kan inte hantera det du har där.
-Det vet du ingenting om!
-Jag kan inte riktigt placera dig, men det jag vet med säkerhet är att du inte kan hantera Farangilen.
Den här gången var Lanjelin beredd på den snabba förflyttningen. Han tvingades släppa skrinet för att möta Främlingen som velat riva åt sig det – istället fick Lanjelin tag om hans handled och gjorde sig redo att slita av masken. Främlingen rörde sig igen men denna gång missbedömde han och snubblade över Lanjelins utsträckta fot.
Skrinet med Farangilen hade studsat mot golvet och gått upp. Den röda kulan rullade ut på golvet och bländade rummet i ett mörkrött sken. Röda tungor slog ut från den och piskade omkring. Noah och Chiko gömde sig bakom en bänk medan Lanjelin backade undan med en känsla av hur det svarta ville fara ut och möta de röda strålarna. Han tvingade tillbaka ondskan med att behålla lugnet.
Främlingen höll upp händerna och de piskande tungorna stillade sig och liksom smekte hans fingertoppar. Det var inte bara Lanjelin som såg på scenen med häpnad. De tre uppväxta i den Nya Åldern hade fått lära sig att enbart tre i världshistorien kunnat hantera den röda stenen: Dolg, Shira och Nattöga. Men här såg de nu hur Främlingen i silvermasken lyfte upp Farangilen mellan händerna.
-Varför begär du den? frågade Främlingen Lanjelin och Farangilen tonade ned till pulserande rött.
Desperationen klöste inom Lanjelin. Hade han varit för övermodig? Skulle han inte kunna ta hjälp av Farangilen? När han såg hur lugnt den heliga stenen betedde sig hos Främlingen, vaknade en ny negativ känsla hos honom. Avund!
-Jag behöver den för att – ta bort något från inom mig.
Bakom ryggen spretade han med fingrarna, redo att sy fast Främlingens fötter med svarta, ogenomträngliga suturer.
Chikos försök att få telepatisk kontakt med honom surrade runt som en jobbig fluga, men han vågade inte släppa in henne med risk för att någon av dem som ansatt hans mentala mur så länge skulle se sin chans.
-Jag känner till att du bjudit in ondskan, sa Främlingen. -Och du har tänkt rätt då du tror att Farangilen kan skilja dig från den. Men Farangilen kommer aldrig samarbeta med dig. Inte ens ondska kan betvinga den, bara göra den dunkel och verkningslös.
Lanjelin kände hur svetten trängde fram i pannan. Då var han tvungen att ta hjälp av Nattöga eller Shira. Och hur skulle det gå till? Tvinga dem? I sådant fall måste det bli Nattöga, tänkte han.
-Jag kan hjälpa dig, erbjöd sig Främlingen.
-Nej, lyssna inte på honom, Lanjelin! ropade Chiko som kommit fram från sitt gömställe.
Det hade han inte tänkt göra heller för inte ville han riskera att ondskan hamnade i orätta händer.
-Vi har inte mycket tid på oss. Främlingen tog ett par steg mot honom. -Ser du väskan där?
Först då förstod de vilken betydelse väskan hade. Chiko skickade genast bort Nero och för en gångs skull lydde han och galopperade ut ur rummet och bort längs korridoren. Lanjelin kastade ut sina suturer men Främlingen hann undan. Det svarta reste sig och slingrade sig ut från Lanjelins kropp som svart rök.
-Han har en portabel teleporter! ropade Chiko och högg tag i Främlingens arm och vägrade släppa. Sen hände nästan allt samtidigt. Det svarta högg mot Främlingen, ett vitt ljus flimrade till och han och Chiko var försvunna. Lanjelin kastade sig fram mot Noah i hopp om att det svarta skulle skydda dem båda då väskan detonerade.

Smällen fick gondolens glasrutor att skallra. Haram och Villemo stirrade kort på varandra innan de såg bort mot Berget där svart rök steg mot den grå natthimlen.
-Helige Sol, andades Villemo.
Haram försökte först få kontakt med Lanjelin, sedan Chiko.
Chikos omtumlade röst hördes från högtalaren.
-Vad var det för explosion? frågade Haram. -Jag får inte tag på Lanjelin!
De var inte säkra på om Chiko förstått då hon svarade.
-Jag tror jag befinner mig nedanför er, i ravinen. En portabel teleporter kunde inte ha fört oss längre bort än så. Han … knuffade mig så jag föll. Han rörde sig så snabbt och försvann med Farangilen i en gondol. Jag tror den var metallikfärgad.
-Stanna där du är, sa Haram och började söka över instrumentpanelen. -Hur var det man gjorde nu igen?
-Vad vill du göra? undrade Villemo.
-Följa Chikos signal.
Villemo kunde snabbt se till att gondolens autopilot ställde in sig på Chikos koordinater.
-Oj, det där visste jag inte att du kunde, sa han då gondolen lyfte.
Villemo skrattade.
-Manövrera gondoler har jag kunnat göra sen jag var tio.
-Oj, kanske du vill köra?
-Den går på autopilot, log hon.
-Javisst ja!
-Vem tror du Chiko menade med han? frågade hon Haram.
Han skakade på huvudet.
-Jag vet inte. Och vad sa hon om portabel?
-Teleporter. Och hon har rätt. En portabel teleporter kan inte alstra tillräckligt med kraft för att ta någon mer än någon kilometer bort. Och det kan ta veckor att kalibrera om en och ladda upp efter ett språng.
Haram stirrade på henne.
-Vad du kan.
Hon ryckte på en axel.
-Sånt här har alltid fallit naturligt för mig.
Han visslade till.
-Var inte så förvånad, Haram!
-Förlåt. Jag visste bara inte att jag delade säte med ett geni.
-Äsch!
Men hon kände till sin förargelse hur hon rodnade. Tur att det var mörkt i hytten.
De fann en ilsken och smutsig Chiko i ravinen.
-Vad hände? frågade Haram och Villemo i munnen på varandra.
-Någon galen jävla lajvare snodde Farangilen och sprängde Berget!
-Vad är en lajvare? undrade Haram.
-Bry dig inte om det nu! Har ni inte fått tag på Lanjelin?
Villemo hade fått syn på något borta vid fjällets östra sida och måste avbryta Haram och Chiko.
-Vad är det där? Ser ni? Det lyser.
Inifrån röken kom ett gyllene sken som växte med att röken blev tunnare.
-Haram, gå ned, sa Chiko.
Han landade gondolen på en del som en gång kunde ha varit ett massivt bord.
-Tror ni många dog? frågade Villemo svagt.
-Nej, de flesta hade gått hem för dagen, svarade Haram men han lät som han var på gränsen till gråt.
Noah, tänkte Villemo bekymrat.
Chiko hade lämnat gondolen för att undersöka ljuset. Nu kom hon tillbaka, slet utan ord med sig en filt och kom tillbaka med något stort och runt i famnen. Hon hade fångad gyllenskenet.
-En sol, förklarade hon och lade varsamt ner byltet i baksätet.
Haram drog efter andan.
-Explosionen måste ha rivit med sig ungdomens källa.

Det droppade vatten på hans huvud, kallt och irriterande. Lanjelin försökte rulla åt sidan för att komma undan, men det gick inte. Något tungt tryckte ned honom. Han greps av panik och försökte desperat komma loss. Men så förstod han att det var Noah som låg över honom och han återvann självkontrollen. Försiktigt rörde han på sig och uppskattade att inget var brutet.
Någonstans ifrån hörde han Neros upprepande hundskall. Bra, han klarade sig, tänkte Lanjelin.
-Noah? pressade han fram genom trängda lungor.
Neroen svarade inte. Med uppbådande av alla krafter lyckades han skjuta undan den stora kroppen och krypa åt sidan. Nu gick det lättare att andas. Han torkade vattnet ur ansiktet och kände sen på Noahs hals. Pulsen var stark, kroppen varm och andningen regelbunden. Lanjelin kunde ta sig upp på knä. Överallt var det fullt av rasrester, men där två stenblock fallit mot varandra fanns en triangelformad öppning, stor nog för honom att krypa ut genom.
-Noah? frågade han igen. -Jag orkar inte dra ut dig.
Även denna gång fick han inget svar. Det klagade i bergmassorna över honom.
Med en tung suck började Lanjelin krypa. Vi kände ändå inte varandra så väl.
Ute i nattens friska luft uppfattade han först att Chiko försökte få kontakt med honom telepatiskt men det var inte hennes röst som hastigt trängde sig in i hans skalle.
”Lanjelin? Snälla, stäng mig inte ute. Lanjelin? Lanjelin!!!”
Det svarta spydde ut diamanthårt murbruk mot den mentala muren så faderns tankar studsade och försvann ut i etern. Lanjelin jämrade.
Chiko tog kontakt med honom på vanlig väg.
-Du lever! jublade hon. -Hur gick det med neroen?
I bakgrunden hörde han hur Villemos nervösa röst frågade: -Vilken nero?
-Skönt att det gick bra för dig med, Chiko. De hittade dig?
-Ja.
-Farangilen?
-Den maskerade fan smet iväg med den.
Lanjelin grimaserade men visst var han glad att Chiko överlevt.
-Vi spårar, eller rättare sagt Villemo spårar dig nu.
-Det är navigationssystemet som spårar, inte jag, hörde han Villemos avlägsna röst.
Ja, hon är ju inte direkt en spårhund, tänkte han trött och snart såg han framlyktorna på Harams gondol.
-Var är Noah? frågade Villemo så fort hon kom ut ur farkosten.
Lanjelin pekade.
-Där nere. Han lever fortfarande.
Chiko hindrade Villemo som varit på väg att störta in genom det triangulära hålet.
Haram hade kavlat upp ärmarna.
-Du orkar inte, Villemo.
-Noah är större än brukligt, sa Chiko till Haram. -Mer Främling än lemurie.
Haram stirrade misstroget på henne.
-För det måste vi hjälpa honom!
Chiko log snett.
-Självklart. Hon krängde av sig jackan. -Därför följer jag med dig.
-Jag med, sa Villemo.
Chikos handflata var som järn mot hennes bröstkorg.
-Din styrka sitter annanstans, sa skådespelerskan allvarligt. -Vänta på oss, så ska du se att vi räddar din hjärtevän.
-Han är inte ...
-Visst är han det, sa Chiko innan hon kravlade efter Haram.
De nådde fram till Noah. Ingen av dem kunde se i mörkret, men Chiko hade tänt en ficklampa och fixerat den så den stack upp mellan brösten.
-Ok, sa Haram. -Jag tar axelpartiet, du benen.
-Akta huvudet, uppmanade Chiko. -Noah, kan du höra mig?
Inget svar. Med gemensamma krafter bar och drog de honom ut ur raset.
Villemo var framme, men så ryckte hon till och andades: -Noah.
Han slog upp ögonen.
-Håll dig borta.
Chiko tyckte nog att Noah borde låtit Villemo kyssa honom som det såg ut som flickan villat göra, men hon tänkte inte lägga sig i.
-Vad är det där? frågade Villemo och menade strimmorna som rörde sig som daggmaskar under huden på Noahs hals.
Chiko drog upp ficklampan från bröstklyftan för att se närmare. Det hon såg fick henne att skälva i hela kroppen.
-Ondska.
Hon såg bort mot Lanjelin som börjat röra sig mot gondolen.
-Lanjelin!
Styrkan i hennes röst fick honom att tvärstanna.
-Jag försökte rädda honom, sa han. -Ondskan omvälvde oss båda, men det är bara jag som är immun.
Chiko gav upp ett häxtjut som fick alla att reagera.
Lanjelin vägrade se på henne då hon var framme vid gondolen.
-Så då ger du bara upp? fräste hon. -Överger honom?
-Jag gör allt jag kan, svarade han och till sin förskräckelse förnam hon förvandlingen. Denna kvarnsten han bar tyngde ner honom och gjorde honom oigenkännlig bland dem som en gång känt honom.
Ursinnigt tog hon tag i honom, kände hur bräcklig hans kropp var, men övertygade sig själv att det bara var en illusion.
-Jag tror fortfarande på att den här världen behöver en förändring, men ser jag minsta antydan till att du är på väg åt helt fel håll, Lanjelin … Hon höll upp flaskan med den klara brygden. Hon ville slå honom som hon gjort där utanför ondskans fjäll.
-Jag vet, sa han.
Hon slet upp bakdörren till gondolen.
-Tappa inte bort dig själv, varnade hon honom.
Lanjelin svalde för att fukta sin torra strupe.
-Tack, det ska jag inte. Jag lovar.
Chiko ropade åt Haram att hjälpa Noah in i baksätet. Noah kunde stå på sina egna ben men det rosslade otäckt i bröstet för varje andetag.
-Här, håll dina händer om solen inne i filten, sa Chiko och fick beröm av Haram för sin kvicktänkthet.
-Jag kommer att befläcka den, protesterade Noah ansträngt.
-Låt inte som det vore ett helgerån, fräste Chiko. -Ljuset är här för att hjälpa.
Noah lade sig till rätta så mycket det gick i baksätet, med den inlindade solen i famnen. Gondolen var inte byggd i främlingsstorlek.
-Han klarar sig väl?
Villemo fladdrade omkring som en orolig hare och tänkte nu kliva in i baksätet hon med.
-Stopp, sa Lanjelin. -Vi vill inte ha några orgier i baksätet. Chiko, du sitter bak med Noah, så sitter jag, Villemo och Haram fram.
-Nej! utbrast Villemo så förtvivlat att Chiko ryckte till.
-Du låter som du är rädd att jag ska förföra honom, sa hon åt Villemo. -Jag vet att han är din.
Under Villemos lama protester klättrade Chiko in till Noah. Nu händer det, tänkte Villemo. Nu rör hon vid honom och de blir oåterkalleligt galna i varandra! Lyset inne i gondolen och det som sipprade ut från solen under filten visade Villemo hur ett par av Chikos långa fingrar råkade lägga sig mot Noahs nakna, svarta hand.
-Fy så trångt det blir, gruffade Chiko. -Hörru, din stora nero, dra in benen!
Noahs och Villemos blickar möttes och han log mot henne som han förstått vad som bekymrade henne. Oroa dig inte, sa den blicken. Det är dig jag vill ha.
Chiko smällde till honom på smalbenen.
-Drar jag upp benen något mer så tvingas jag vika mig dubbel!
Chiko gled istället ner på golvet bakom framsätet.
De andra tog plats.
-Lanjelin, sa Chiko då de lyfte. -Det finns en risk för att Farangilen inte längre är på Tellus.
Lanjelin vände sig bak och hon fortsatte:
-Han sa det – att han skulle Hem, med stort H.
-Sa han verkligen så?
-Nä, men det var andemeningen.
Lanjelin nickade stilla.
-Hemmet?
-Jag fattade det så, och jag är även ganska säker på att han vill att vi ska följa efter.
Lanjelin rynkade ögonbrynen.
-Då gör vi det.
-Nej, vänta lite! utbrast Haram och Villemo fick rycka in och manövrera gondolen ett par sekunder. -Ut i rymden?!
Lanjelin tystade honom med en gest.
-Det finns en raketbas på Svalbard.
-Kan du köra en rymdraket? frågade Chiko.
Lanjelin drog fingrarna genom håret.
-Som andrepilot och därifrån är inte steget långt till förste. Han tittade på Villemo som intresserat följt med. -Du har gjort ett simulatortest inte sant?
-Bara på skoj, andades hon.
-Lyckades du?
Hon skruvade besvärat på sig.
-Ja.
Lanjelin tog fram en liten skärm som han knappade in ett lösenord på.
-Här. Han räckte henne skärmen. -Studera det här.
-Men, menar du att vi ska flyga en raket till Hemmet?!
-Ja.
Noah sa:
-Även om ni lyckas lyfta så måste ni ändå docka med Iskrion och det kan bara en kapten göra.
-Och vad är Iskrion för något? undrade Chiko.
-En rymdstation, svarade Villemo som fortfarande var i chock efter att hon blivit ombedd att agera andrepilot på en rymdresa.
Chiko såg runt på dem i gondolen.
-Så vem har befogenhet i egenskap av kapten? Har du det, Lanjelin?
-Nej.
Hon såg frågande på Noah som långsamt skakade på huvudet.
-Jag kan inte ens köra en rymdraket.
Han gav Villemo en bekymrad blick, där hon satt och stirrade ner i skärmen Lanjelin givit henne.
-Ja, då är det kört, sa Chiko.
-Jag vet en, sa Lanjelin och vände sig om mot rutan för att stirra ut på mörkret.
-Vem? undrade Villemo och kikade upp från skärmen.
Då Lanjelin inte svarade, gjorde Noah det.
-Eri.

_________________
Beam me up


Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 23 november 2019, 17:33 
av Isfolket
av Isfolket

Blev medlem: 3 september 2018, 14:54
Inlägg: 102
Ort: Uppsala
8.


-En explosion?!
Eri lyssnade med stigande oro till vad rösten i kommunikationssystemet förtäljde.
-Lanjelin? Var han i Berget? … Helige Sol, Farangilen!
Han kände att han lät som en upprepande papegoja.
-Jag kommer på en gång!
Han avslutade och ställde ner whiskyglaset, han just hällt upp innan han fått samtalet, på bordet där också hans sena middag stod och kallnade.
Han trampade ner fötterna i ett par av sina bekvämaste (också mest slitna) skor, och med ena armen instucken i kappärmen, svängde han upp den tunna dörren …
När man talar om trollen så står de bokstavligen i farstun!
-Hej, Eri, hälsade Lanjelin.
Eri visste att det var Lanjelin. Hans Lanjelin! Men hur såg han ut? Det högg till i hjärteroten.
-Helige Sol! Vad har du varit med om? Du …
Lanjelin väntade.
-… Du ser ju mer död än levande ut!
Lanjelins ansikte förblev likgiltigt.
-Tack för komplimangen. Men innan du springer och skvallrar för far min att jag uppsökt dig, så kan du ge mig den ynnesten att lyssna på mig?
Eri var fortfarande förfärad över hans uppenbarelse.
-Får jag komma in? undrade Lanjelin.
Eri tog ett darrande andetag.
-Ja, ja, kom in!
Han kunde inte slita blicken från sin mest älskade. Frågorna var många, men det värsta var ångesten över vad Lanjelin utsatt sig själv för.
-Det har varit en explosion i Berget. Vad vet du om det?
Lanjelin stelnade till.
-Har du blivit informerad om skadorna? Dödsfall?
-Teknikernas rapporter berättar att det var en kontrollerad explosion. Mer en avledningsmanöver. Men vi har inte fått kontakt med Noah. Han registrerades i Berget strax före explosionen.
Lanjelin hade satt sig ner i en av sofforna.
-Noah mår bra.
-Om du säger så, Lanjelin. Och hur mår du?
-Bra.
-Men du ser ju ut som ett vandrande lik!
Lanjelin blängde på honom.
-Du är visst full av komplimanger ikväll. Jag är medveten om hur jag ser ut, därför behöver jag din hjälp.
Eri damp ner i soffan som stod med ryggen mot fönstren som vette ut mot de höga träden vars glesa grenar spretade mot den ljusa natthimlen medan vinden lekte med höstlöven över den rostbruna marken utanför huset. Det var Lanjelin som valt ut huset åt honom, själv brydde han sig inte om var han bodde, bara det var praktiskt. Kanske det varit tänkt att de skulle bo här tillsammans en gång, men så långt hade inte deras förhållande tagit sig. Eri hade grubblat mycket över om han verkligen gjort rätt då han släppt Lanjelin. Lanjelin var yngre och så fantastiskt begåvad. Det var inte rätt utav Eri att hämma honom, även fast han visste att han sårat honom.
När Eri såg på Lanjelin nu så undrade han verkligen om han gjort rätt eller fel?
Han sköt fram sin kalla middagstallrik mot Lanjelin. Han såg ut som han inte ätit på veckor!
-Min hjälp?
-Ja, vill du hjälpa mig? frågade Lanjelin.
Eri rörde långsamt huvudet i en nekande gest.
-Först måste du berätta. Varför ser dina ögon ut som de gör?
Det var inte bara ögonen. Lanjelin drog ärmarna över händerna då han upptäckte att Eri såg på dem. Man skulle kunna tro att naglarna var svartlackerade, men så var det inte utan det var som naglarna vuxit ut svarta. Kläderna såg ut att tillhöra en mycket större man.
-Litar du inte på mig? frågade Lanjelin.
I både kropp och själ ville han det, men något tog emot.
-Det är det att jag inte känner igen dig.
-Jag ser bara annorlunda ut, sa Lanjelin snabbt. -Annars är jag densamma.
Eri tvekade igen.
-Nej, svarade han långsamt.
Lanjelin lyfte blicken mot fönstren bakom Eri och läpparna krusades av ett leende.
-Har du fortfarande kvar den där?
Han skrattade, ett skratt Eri kände så väl och som fick honom själv att dra på munnen. Han visste vad Lanjelin menade. Den gamla Dalahästen som Eris mamma prackat på dem innan hon flyttat till Hemmet. Den stod fortfarande kvar i fönstret efter att Lanjelin dirigerat Eri i minst en halvtimme var de skulle placera prydnaden. Eri hade villat placera den under sängen tills hans mamma glömt bort att hon någonsin givit den till dem, och sedan återvinna den. Men efter att Lanjelin försvunnit ut ur hans liv så hade Dalahästen blivit stående i fönstret.
-Den är fortfarande lika ful, sa Lanjelin.
-Ja, sa Eri med ett skratt.
Lanjelin reste sig och gick bakom Eri till fönstren. Eri skiftade position och slog sig snabbt ner där Lanjelin just suttit. Av någon anledning ville han inte ha honom bakom sig.
-Jag är sjuk, medgav Lanjelin och Eri kände hur allvaret åter sänkte sig.
Månljuset som omgärdade Lanjelins utmärglade gestalt gjorde så det knöt sig av oro inom Eri. Han reste sig och gick fram till honom.
-Varför är du sjuk?
-Det kan jag inte säga.
Eri slog armarna om honom bakifrån. Han luktade annorlunda. Han luktade sjukdom.
-Varför inte det?
Lanjelins kropp som varit så varm och skön mot hans var nu bara benig och kall.
Då han inte fick något svar, fortsatte Eri:
-Har det något att göra med dina tankar på att förändra världen?
Eri visste inte hur rätt han hade.
-Du vill också förändra världen, viskade Lanjelin och slappnade av i Eris famn.
-Jag vill utveckla den. Inte få allt att gå baklänges som du.
Det lilla övertaget Eri känt skiftade då Lanjelin spände sig.
-Balans!
Eri höll honom hårt och förklarade mjukt: -Då världen styrs av evig godhet behövs inget annat.
Lanjelin kände något krypa upp, som spindlar som drog och spann sitt svarta nät om honom. Den här konversationen hade han haft förut.
Eri var inte att lita på! Eri hade dumpat honom!
-Snälla Lanjelin, viskade Eri. -Kom med mig, din far kan hjälpa dig.
Han hade saknat Eris sätt att säga hans namn.
Lanjelins ena hand grep Dalahästen.
-Jag är trött på att alla tror att Marco av Isfolket kan ordna allt!
Lanjelin vände sig ursinnigt om och slog Dalahästen i Eris skalle så han stöp. Sekunden senare förstod Lanjelin vad han gjort. Dalahästen föll ned på mattan nästan samtidigt som han knäböjde vid Eris medvetslösa kropp.
För första gången i sitt liv kände sig Lanjelin, Marcos son, fullständigt maktlös.
-Nämen nej, kraxade han innan han kunde förmå rösten att skrika: -Hjälp! Snälla hjälp! Jag vet inte vad jag ska göra!
Det brakade till ute i farstun och så var Haram i rummet. Det var han som följt med Lanjelin medan Chiko, Villemo och Noah stannat i huset de för tillfället bebodde.
Ljus, tänkte Haram. Jag måste ha ljus!
Han hittade en lampknapp.
Det han såg skrämde honom. Lanjelin satt på golvet vid Eris kropp.
-Han blöder!
Det såg han, men synliga blödningar från skallen brukade se värre ut än vad de var. Upp längs den tapetserade väggen bakom Lanjelin spred sig ett svart spindelvävsmönster. Haram måste tvinga sig att ignorera det.
Han slet av sig skjortan och band tyget om Eris blödande huvud. Inte det bästa. Att Eri var medvetslös bekymrade honom. Med Dalahästen på golvet och storleken på såret, förstod han att det var den som drämts i Eris skalle.
-Har du kollat pulsen? frågade han Lanjelin.
-Ja. Den är stadig.
Det svarta mönstret på tapeten (som tycktes emigrera ut från honom) hade vuxit sig större.
-Ta kontroll över det där, sa han. -Så tar jag hand om Eri.
Lanjelin såg bakom sig som han just uppmärksammade det svarta. Skräcken i hans ögon fick Haram att vilja skrika.
-Det här klarar du, uppmuntrade han medan han började slita i den medvetslösa Eri.
Lanjelin hade rest sig och talade plötsligt ett språk som inte ens språkbrickorna kunde översätta. Det var något av det märkligaste Haram någonsin varit med om.
Med all sin styrka lyckades han få ut Eri i gondolen.
Haram var just på väg att kontakta Lanjelin då han hoppade in i baksätet där han lagt Eri som så smått vaknat till.
-Säg åt honom att vara stilla, sa Haram så lugnt han förmådde. Synen av Lanjelin fick honom att tänka på en långbent spindel. -Han kan ha fått en hjärnskakning.
Lanjelin hulkade lite innan han kunde tala.
-Heid.
-Min fru?
-Hon är läkare. Vi måste hjälpa Eri!
-Först måste vi alla vila, sa Haram och försökte behålla sitt lugn. Han ville inte dra in familjen i det här. -Noah är också sjuk … (Han tvekade lite innan han tillade) … på grund av dig.
-Noah har solen, svarade Lanjelin och det var som han aldrig lyssnat. -Ni andra kan vila, så styr jag.
Det har du alltid gjort från den stunden du lurade in mig i det här, tänkte Haram.

Hon såg till att den vita väktarrocken var oklanderlig och tittade upp mot den märkliga klockan som påminde henne om föredraget Lanjelin en gång hållit inför skolklassen. De kunde inte ha varit äldre än tio – tolv år. Uppgiften de fått hade varit att välja en historisk händelse som de tyckte var viktig och Lanjelin hade valt Tidsupproret. Nå, något uppror hade det väl aldrig varit, något våldsammare än en livlig diskussion hade aldrig förekommit i den Nya Åldern. Den gången hade folk från den inre och yttre världen gått ihop och ifrågasatt, varför Främlingarna fortsatt manipulerat tiden efter att muren fallit? Det ställde bara till det för familjer som ville leva både i den inre och yttre världen. Om någon när och kär fick möjlighet att arbeta i det legendariska Ljusets Rike, kunde familj och vänner få vänta flera månader och år, medan det gått löjligt kort tid i Ljusets Rike, på att denna skulle komma hem och hälsa på. Nej, allt blev bara allt för skevt. Så med Faron i spetsen upphävdes den bistra tidsskillnaden (som Lanjelin kallat den).
Egentligen borde det ha hetat Tidsuppropet, tänkte hon och sänkte blicken från klockan som visade tiden i den yttre världen och som den skulle ha varit i Ljusets Rike om tidsmanipulationen fått fortsätta. Det var ganska skrämmande att se.
Bastet, den vitgrå katten med lejonman, hoppade ned från hennes axel och landade tyst på golvet. Katten hade inte så mycket gemensamt med den egyptiska kattgudinnan, hennes Bastet var inte ens av honkön.
I egenskap av högste Väktare i den här regionen så hade hon då och då besökt Berget och hon kände sig fortfarande lite vilsen.
Ut i atriet kom Marco av Isfolket tillsammans med Nattöga, Arernil och Ram. Hon stramade upp sig då hon såg lemurien som blivit en levande legend inom väktarkåren efter att han dragit sig tillbaka.
-Det är mycket oroande, Marco, sa Nattöga och såg så bister ut att de kantiga ansiktsdragen nästan blev fula.
Den vackre prinsen svarade inte men han lyste upp då han fick syn på henne.
-Imrelind!
Hon hade fått ett starkt isfolksnamn. Imre (efter ett av Marcos alias) och Lind (efter Isfolkets högborg Lindallén). Ändå hade hon mer gemensamt med farssidan, häxmästarätten. För hon hade fötts med häxmärket mellan skuldrorna som tonat bort under uppväxten. Gammelmorfar Móri hade aldrig hört om en flicka som fötts till häxmästare, men då han visat henne sina galdrar förstod han att barnbarnsbarnet hade det i sig. Nu kunde Imrelind rista egna galdrar.
Bastet spatserade fram och reste sig upp med framtassarna mot Rams knä. Lemurien strök katten över huvud och nacke så svansen lyfte, sedan hoppade katten helt sonika upp på Marcos axel. Prinsen av de svarta salarna kliade katten under hakan och Imrelind kunde höra katten spinna.
-Imrelind, vi har tagit del av din rapport, sa Ram.
Av gammal vana drog hon två fingrar bakom örat, det var inte länge sen hon klippt sitt mörkblonda hår kort. Hon hade besökt Eris hem efter att han aldrig dykt upp och upptäckt blodet på mattan. Men ingen Eri.
-Jag kanske låter okänslig, sa Nattöga stramt. -Men är det inte högsta prioritet att hitta Farangilen?
-Jag har en känsla av att allt hänger ihop, svarade Marco.
Imrelind, som plötsligt blivit nervös, började:
-Det kan vara en isolerad incident. Dessa Solriddare, som de kallar sig …
-Jag trodde de var daredevils, avbröt Ram.
-Nej. Många kanske sträcker sig åt det hållet, men verkliga daredevils vill inte bli förknippade med Solriddarna. De har ökat sin aktivitet i regionen.
Plötsligt satte sig Marco i rörelse och Imrelind förstod att han kanske inte var så lugn som han lät påskina. Och det var inte så konstigt. För allt det här handlade om hans älskade son Lanjelin, hennes egen kusin.
Kusin Lanjelin (han var egentligen inte hennes kusin) men med att hon vuxit upp med Marcos och Tärnas barn, plus att hennes mamma Sassa härstammade från Marcos bror Ulvar, hade hon alltid kallat Lanjelin kusin.
Marco hade vandrat fram till källan och stannat.
-Solriddarna lämnar lik, sa han med ryggen mot dem. -Eri är försvunnen.
Den enda varning Imrelind fick av att någon annan kom in i atriet var den lilla rörelsen hos Arernil som hon råkade stå bredvid. Bastet klättrade snabbt upp på Imrelinds axel och hon smekte automatiskt kattens breda framtass med tummen.
Elvira klampade aldrig fram, inte med den där gracila kroppen, men hade hon kunnat så hade hon nog gjort det nu. Hon var klädd till strid, åtsittande overall (ingen möjlighet att få grepp om något tyg där) och ordentliga kängor. Medan hon gick fram mot dem genom det stora atriet avslutade hon den strama håruppsättningen. Inte heller hennes silverhår skulle någon få tag i.
Elvira stoltserade med ett blåmärke som spritt sig från pannan till näsroten, vidare till högerögat. Men inte heller det fick henne att se mindre vacker ut.
-Nu ska jag med, förkunnade hon. -Så som Lanjelin såg ut så tror jag inte han äter ordentligt!
De andra såg på Marco och tolkade hans tystnad som han godkände Elviras deltagande. Prinsen av de svarta salarna sträckte fram handflatan mot Elvira som lät honom röra vid hennes ansikte. Under hans helande fingrar bleknade blessyren.

Han var som en feber i blodet. Villemo satt och stirrade på badrumsdörren där man kunde höra duschen strila innanför. Det var omöjligt att jaga bort bilden av Noah naken, men hon lyckades åtminstone förvränga den så att hon inte mindes honom tillsammans med den sköna Elvira.
Det är mig han vill ha, tänkte Villemo som ett mantra. Det är mig han vill ha!
Hon knep om vänsterhanden med låren, som ryckande ville smeka skötet.
Dörren till badrummet öppnades. Hon lade blicksnabbt armarna i kors.
Det var Lanjelins röda byxor och grå, stickade tröja han fått låna, men även fast han fått ta den största tröjan Lanjelin hade, stramade den över axlarna och var alldeles för kort i ärmarna, därför hade Noah rullat upp dem till armbågarna. De svarta strumporna drog han upp så de täckte glipan mellan den för korta byxan.
-Det här är inte min stil, sa han.
-Jag tycker du passar i rött.
Han var så otroligt lång. Det var ett äldre hus de befann sig i och hans huvud nådde nästan taket. Varför hon kunde urskönja om han rörde det helsvarta ögonen var för det lilla vita i utkanten.
-Du ser ut att må bättre, sa hon. -Men gör du det?
De hemska svarta ränderna som sett ut att röra sig tillsammans med hans blodådror verkade vara borta.
Han nickade och tog ett steg mot henne innan han stannade.
-Får jag sitta bredvid dig?
Hon nickade och soffan kändes betydligt mindre då han gjorde så med en arm vilande på ryggstödet, så nära hennes skuldror.
-Eri gav mig rådet att lära känna dig, sa hon och kände sig plötsligt mycket blyg. -Att vi skulle prata mer med varandra.
-Ok.
Villemo väntade spänt på att han skulle säga något mer, men han förblev tyst.
-Äh, du kanske inte är bra på att prata?
Han log och hon förstod att han var lika blyg som hon. Det gjorde henne modigare.
-Men Lanjelins råd var att vi skulle ligga med varandra och på så sätt lätta på spänningen mellan oss.
Det lät som han nästan svalt sin tunga.
-Det var värst vilka kärleksrådgivare de blivit!
Hon strök håret bakom öronen. Hade han kommit närmare?
-Du och Elvira …
Hon tystnade då han drog sig tillbaka och samtidigt upptäckte att han faktiskt hade flyttat sig närmare henne.
Innan modet svek henne fortsatte hon:
-Är ni, eller har ni varit ett par?
Varför plågar jag mig själv på det här viset? tänkte hon ynkligt. Hon var inte alls säker på om hon ville veta svaret.
-Nej, aldrig, svarade han snabbt.
-Men du vill ha henne?
Han tittade ner.
-En man måste vara både blind och död för att inte begära henne. Förlåt, jag vet att det här inte var vad du ville höra.
I nästa andetag utbrast han: -Åh Villemo, jag vill så gärna röra vid dig men vet inte om jag får!
-Det är bara så svårt att lita på dig, viskade hon. -Du kan inte styra din lusta. Du kanske begär mig nu, men sådana känslor kan vara så flyktiga. Förlåt, Noah, men jag är nog för svartsjuk. Vet ju att det inte bara är mig du begär.
Han suckade skälvande. Villemo kände sig så ledsen för bådas skull, för hon visste ju att det här inte kunde vara lätt för honom heller. Att allt måste vara så invecklat! Måste det verkligen vara det?
Plötsligt byttes sorgen ut mot ilska.
-Äh, kanske vi borde hoppa i säng ändå?!
Noah stirrade på henne.
-Menar du verkligen det?
Modet svek henne igen.
-Nej, suckade hon uppgivet. -Du förstår, Noah. Jag har aldrig … aldrig …
Tveksamt avslutade han hennes mening: -… legat med någon?
Hon nickade.
Han såg faktiskt lite skrämd ut.
-Men du vet väl hur det går till?
-Ja, snälla du, det vet jag. Är väl inget barn heller!
Hon korsade bestämt armarna under brösten.
-Men jag vill inte göra det på det sätt som du och Elvira gjorde det på!
För andra gången lät det som han höll på att kvävas.
-Helige Sol! Naturligtvis inte!
Han gjorde en paus. -Sitter vi just och planerar att ligga med varandra?
Villemo var säker på att hon var röd som en pion i ansiktet.
-Jag vet inte. Hur tolkar du det?
-Att det är precis det vi gör.
-Kanske vi ska följa Eris råd ändå, sa hon snabbt. -Och lära känna varandra lite bättre först.
Noah nickade men hon tyckte nog sig ana en liten besvikelse hos honom.
Det blev tyst dem emellan och hon tog upp skärmen med manualerna hon fått utav Lanjelin.
-Jag säger inte att du inte skulle klara av att sitta som andrepilot på en rymdfärd, sa Noah efter en stund. -Men är du säker på att du vill det här?
Hon lade ned skärmen.
-Jag har funderat. Vore det inte lättare att resa reguljärt till Hemmet?
-Man måste boka biljetter månader, ibland år i förväg för att få plats på någon av färjorna.
-Åh. Har du varit på Hemmet?
-Ja, en gång. Min far bor där.
Villemo slappnade av över att ha funnit ett neutralare samtalsämne.
-Och din mamma? Bor hon också där?
-Nej, hon arbetar som viltvårdare i Australien.
-Häftigt. Men hur hamnade du i Berget?
Han log skevt.
-Genom fars kontakter.
-Så du fuskade? Gled in på en räkmacka.
-Hallå där, skrattade han. -Jag genomgick samma tester som du och du kanske tror att du är den yngsta som satt foten i Berget. Men så är det inte. Jag var bara 18 när jag påbörjade min praktiktjänst.
-Fixade pappa in dig? retades hon.
Plötsligt tänkta han sig inte för och var på väg att röra vid henne, men hindrade sig i sista sekunden.
-Men dina testresultat är de bästa genom tiderna, sa han som för att skyla ögonblicket av tanklöshet. -Till och med Lanjelin kom till korta där.
Villemo kände hur stolt hon blev. Hade hon verkligen utklassat Marcos son? Nå, kanske inte utklassat, ändå kände hon för att skutta upp och utföra en glädjedans på vardagsrumsgolvet, men det gjorde hon såklart inte.
Noah hade sett mot ytterdörren.
-Borde vi inte kontakta Berget? Jag är orolig över hur mycket skada explosionen orsakat.
-Jag med, erkände hon.
-Hoppas den svarta hunden, Nero, klarade sig.
-Ja, men det sa Lanjelin att han gjort.
-Litar du verkligen på Lanjelin?
Villemo tvekade.
-Jag vet inte.
-Han är så förändrad, sa Noah. -Han skrämmer mig.
-Mig också. Men rädsla är något vi behöver.
Noah förstod henne inte.
Ytterdörren öppnades. Chiko tog med sig kylan från höstnatten då hon kom in.
-Vi måste ge oss av, sa skådespelerskan.
-Vart?
-Norge, svarade Chiko.
Ah, det var det språket Haram pratade och till en viss del Chiko och Lanjelin. Villemo hade funderat över det där och placerat deras språk till Skandinavien. Men som vanligt var det svårt att hitta skärpan.
Villemo och Noah utväxlade en blick innan de reste sig.
-Har du hört något från Lanjelin? frågade Noah Chiko. -Gick det bra för dem hos Eri?
Chiko svarade inte utan bad dem bara samla ihop sina saker.
-Men jag trodde vi skulle sova här i natt, sa Villemo.
-Sorry, men i natt får vi sova i gondolen.
Noah stönade tyst och Villemo förstod. Harams gondol passade honom inte alls.
Då Chiko for in på badrummet viskade Noah till Villemo:
-Har du möjlighet att kontakta någon? Jag måste ha tappat mina kommunikationsmedel under explosionen.
-Ja, men …
-Ja, vadå?
-Lanjelin säger att Farangilen är det enda som kan bota honom …
-Från exakt vad? avbröt Noah. -Har han berättat det för dig? Ondska pratade Chiko om och det oroar mig, Villemo.
-Ja jo, men han försöker ju bli av med den och tydligen så kommer prins Marcos metoder förgöra även Lanjelin om vi söker hjälp där.
-Och det tror du på? fortsatte Noah lågt och hetsigt för att Chiko inte skulle höra.
-Jag vet inte, Noah. Men du måste ha märkt hur Lanjelin lider.
Det kunde inte Noah riktigt hålla med om att han hade. Men Lanjelin hade gjort sitt bästa för att rädda honom då det exploderade och han hade faktiskt räddat Noahs liv.
Chiko kom ut från badrummet med ett svart klot i famnen. Villemo flämtade till då hon förstod att det var solen. Noah såg ledsen ut.
-Ta hand om den här, sa Chiko och gav klotet varligt till Noah.
-Jag har förstört den, sa han förtvivlat.
Det svarade ingen på.
-Skynda er nu, sa Chiko. -De är snart här.

De passerade Haram med slarvigt knäppt, blodig skjorta på vägen ut.
Noah stirrade efter honom då han försvann in i huset.
-Vad har hänt? frågade han Chiko som bara muttrade något ohörbart.
Gondolens framlyktor lyste upp kullen huset stod på och nedanför sträckte den stora, lugna staden ut sig. Lanjelins beniga siluett avtecknade sig där han stod med ryggen mot dem på andra sidan gondolen.
Villemo öppnade gondolens dörr och flämtade till. Lika förvånad såg Eri ut som halvlåg i baksätet med en vattenflaska i handen.
-Villemo? Noah?
Noah lutade sig in och lade varsamt ned den svarta solen i packutrymmet bakom sätet. Samtidigt registrerade han att Eris ramsvarta hår var stelnat av blod på vänster sida.
-Vad har hänt? frågade han med tanke på Harams blodiga skjorta.
-Åh, det här, sa Eri i ett försök att låta nonchalant. -Jag ramlade in i en ful Dalahäst.
-Jag vet inte …, började Noah som inte visste vad en Dalahäst var. Han drog sig tillbaka.
-Glöm det. Men vad är det du har på dig? Inte alls din stil, Noah!
Eri grimaserade då han gjorde en lägesändring. -Är inte det där Lanjelins byxor?
Innan Noah hann förklara stack Villemo in huvudet i gondolen och Noah skyggade undan för att inte råka snudda vid henne.
-Du har ont! sa hon.
-Lite huvudvärk bara.
-Vad har hänt?
Eri vred på huvudet och tittade på Lanjelin som tycktes stå i ett hetsigt samtal med Chiko utanför gondolen.
-Hon borde inte reta honom, muttrade han.
-Är det Lanjelin som gjort det här mot dig? utbrast Noah och kröp instinktivt ihop då Lanjelin kastade en blick bort mot honom.
-Det är inte hans fel. Kul att se dig pigg och rask, Noah. Vi har varit oroliga. Men Villemo, flicka lilla, vad gör du här?
Noah hade aldrig önskat mer att få röra vid henne då hon plötsligt började gråta.
-Allt är mitt fel! Jag hjälpte honom in i Berget. Explosionen … Du och Noah skadade!
-Blev du skadad? frågade Eri Noah. -Men Lanjelin sa att du mådde bra.
-Det gör jag. Lanjelin räddade mitt liv, men jag är inte immun mot ondska som han tycks vara.
Plötsligt gick det en skälvning genom Eri.
-Motståndskraftig kanske, viskade han. -Men inte immun.
Han sträckte fram handen mot Villemo. -Sluta gråta. Du har inte gjort något fel. Lanjelin behöver vår hjälp.
Noah sänkte rösten så Villemo och Eri tvingades anstränga hörseln.
-Vi måste kontakta Marco.
-Nej, svarade Eri snabbt. -Nämn inte ens hans namn.
Villemo skakade bredvid Noah.
-Hoppa in, sa han åt henne och hon satt sig intill Eri i den varma gondolen.
Villemo öppnade munnen som för att säga något till honom, men han slog igen dörren.
Chiko hade gått ifrån Lanjelin. Marcos son vandrade nu fram och tillbaka längs kullens krön medan han flexade med de långa fingrarna. Noah tyckte den yttre förändringen hos Lanjelin var motbjudande. Detta förfall hos en sådan fulländad skapelse, även om han hört att Marco skulle vara vackrare än sonen i verkligheten, var sorglig. Noah mindes Lanjelin som glad och skämtsam, mer i samklang med Eri. Men när nu Noah tänkte efter så visste han att Lanjelin haft allvarsamma stunder precis som Eri kunde balansera mellan skämt och allvar.
Han mindes något hans mormor sagt:
Ondskan vet inte själv att den är ond.
Lanjelin hade slutat upp med sitt vandrande fram och tillbaka och Noah drog olustigt upp axlarna där han stod bara några steg ifrån honom.
-Chiko sa att solen dragit allt det onda ur dig, sa Lanjelin utan att titta på honom och de knixande fingrarna for genom det lockiga håret och sedan in i munnen som om han inte hade någon kontroll över det.
-Den är totalt svart, sa Noah reserverat.
-Ja, vad är inte det? utstötte Lanjelin i något som liknade ett kacklande skratt.
Noah samlade mod. Han var mycket större än den här bräckliga varelsen han hade framför sig. Att varelsen också var son till Marco av Isfolket måste han bara förtränga.
Om jag puttar honom utför kullen, kommer han gå sönder då?
-Du behöver inte mig, började Noah.
-Nej, jag lämnade dig i rasmassorna, sa Lanjelin likgiltigt. -Stanna i huset om du vill.
Noah kom av sig för någon sekund.
-Inte utan Villemo …
-Vill hon stanna? frågade han snabbt.
Han kunde inte ljuga.
-Hon vill hjälpa dig. Men du behöver henne inte längre. Eri kan styra raketen och docka med Iskrion.
Lanjelin skrattade glädjelöst.
-Och vad får dig att tro att han vill hjälpa mig?
-Han sa det!
-Han måste följa med för röstidentifikation och accesskod, men jag litar inte på honom som pilot.
Noah ilsknade till.
-Om Villemo följer med så gör jag också det! Du kan inte hindra mig!
Lanjelin höjde på sina välformade ögonbryn.
-Jag har aldrig försökt stoppa dig.
Noah rös.
Det var inte alla som visste att neroen Noah hade mörkerseende. I vilken grad visste inte ens han själv, men nu såg han tydligt hur Lanjelins spräckta ögon avslöjade en förvirring, som han just vaknat ur en dröm, men så stelnade anletsdragen igen till en skelettliknande mask.
-Var har du solen? frågade Lanjelin.
-Solen?
-Ja, den svarta solen, förtydligade Lanjelin irriterat. -Eller har du kastat bort den efter den blivit värdelös?
-Nej, så klart inte!
-Men så hämta den!
Noah tvekade.
-Vad tänker du göra med den?
Lanjelin grimaserade.
-Något bra!
Då Noah fortfarande tvekade, lade Lanjelin till. -Jag lovar. Om du fortfarande tvivlar så prata med Chiko. Hon har en flaska med godhetens brygd som hon lovat köra ned i strupen på mig om jag går för långt.

I gondolen pratade Villemo tyst med Eri medan de tuggade på smörgåsar. Haram (som bytt skjorta) var som uppslukad i meddelandena han tycktes sända fram och tillbaka med någon. Det lekte ett litet leende om hans mun.
-Noah? undrade Villemo då han sträckte sig in för att hämta solen.
Det smärtade honom då han tvingade sig själv att ignorera henne.
När han rätade på sig och vände sig om med solen i famnen stod han framför Chiko. Han tittade ner på hennes näpna ansikte.
-Vad håller du på med?
-Äh, han ville ha den.
-Ok.
Noah fick helt enkelt finna sig i att Chiko av Isfolket följde med då han visade fram den svarta solen till Lanjelin.
-Skulle inte du sova? frågade Lanjelin Chiko.
-Det krävs mer än lite ondska för att du ska kunna säga till mig att gå och lägga mig.
Chikos käkar malde mot varandra.
Lanjelin sträckte fram ett par klolika händer mot Noah som tveksamt gav den svarta solen till honom. Lanjelin förde solen in mot kroppen och så började det svarta strömma in i Lanjelin som en flodvåg. Han tog tillbaka ondskan som först infekterat Noah och sedan grumlat solen.
Då den sista smogen lämnat klotet blomstrade det upp i ett så starkt ljus att de tre for bakåt. Noah hörde Lanjelins fruktansvärda skrik genom det gudomliga skenet.
Noah kastade sig över solen för att täcka den. Han kände händer treva över honom och lirka in tyg mellan honom och solen.
-Så där ja!
Det första han såg efter det bländande ljuset var Chikos nakna bröst. Hon hade lindat in solen i sin tröja.
-Lanjelin? frågade han.
-Han klarar sig, sa hon men lät inte helt övertygad.
De gick tillbaka till gondolen där de kvarvarande var i uppror.
-Solen, sa Haram. -Den är klar igen!
-Lanjelin fixade det, huttrade Chiko och drog fram en tröja ur en ryggsäck.
-Var är Lanjelin? undrade Eri.
Chiko tog plats i framsätet tillsammans med Haram. Noah blev stående efter varit på väg att tränga in sig i baksätet med Villemo och Eri.
-Noah, sa Eri. -Om du inte misstycker, så kan du tänka dig tränga ihop dig i bagageutrymmet? Jag har, som sagt, lite ont i huvudet.
Noah nickade bara. Eri visste precis vilken problematik Noah ställts inför.
Då Noah placerat sig i bagageutrymmet (som gav mer utrymme än baksätet) dök Lanjelin upp.
-Svalbard? frågade Eri Lanjelin som satt sig vid rodret.
-Inte än, svarade han utan att titta på Eri.
Eri såg över allesamman i gondolen.
-Vilken skara du samlat, Lanjelin.
-Sluta säga mitt namn!
-Vad ska du ha alla dessa till? frågade Eri.
Noah grep tag i Eris axel och viskade:
-Reta honom inte, det sa du själv.
-Jag känner honom.
-Nej, inte den här.
Eri stirrade på Noah genom mörkret i hytten. Även han hade fått mörkerseendet från sitt främlingsarv.
-Du har rätt, viskade han tillbaka.

_________________
Beam me up


Senast redigerad av Hanna 12 maj 2020, 15:31, redigerad totalt 2 gånger.

Upp
 Profil  
 
InläggPostat: 23 november 2019, 17:34 
av Isfolket
av Isfolket

Blev medlem: 3 september 2018, 14:54
Inlägg: 102
Ort: Uppsala
9.


Situationen var bisarr. Tänka sig att hon satt i en gondol med tre isfolksättlingar och en av dem var ingen mindre än prins Marcos egen son och en annan var Sols dotter!
Villemo satt bakom Lanjelin som sjunkit ned så hon bara kunde se det svarta håret ringla ned över ryggsätet och en skeletthand som nonchalant styrde. Att hon såg något överhuvudtaget berodde på att den numera klara solen spred ett behagligt ljus genom fibrerna i filten den var inlindad i.
Lanjelin hade helt klart mörkerseende! Annars hade han aldrig navigerat gondolen med släckta framlyktor. Att han navigerade manuellt sa Villemo att han inte tänkte riskera att bli spårad.
Hon hade sovit i skov, med de andra. Den enda som utmärkte sig vad Lanjelin som alltid varit vaken då hon vaknat till. Nu sov Eri med hängande huvud och hon kunde höra Noah snarka lätt från bagageutrymmet. I framsätet makade Haram försiktigt på sig, där han suttit med Chiko sovande mot axeln.
Villemo blundade.
-Eri verkar må bra. Lite huvudverk är inget att bråka om, sa Haram tyst till Lanjelin.
-Du sa själv att en misstänkt hjärnskakning måste undersökas. Så, Heid skannar hans hjärna och när vi får klartecken …
-Jag kommer inte följa med dig, sa Haram.
-Bra, för jag behöver dig inte längre.
-Då är vi överens.

Sömnbristen gjorde sig påmind som smågrus i Villemos ögon då farkosten gumpade till, och hon utbrast häftigt:
-Vem kör egentligen?!
-Det gör jag, svarade Lanjelin samtidigt som han vände sig bak och ögonen påminde henne återigen om mörkervargen.
Även om mardrömmen skrämde henne, så kände hon en empati för det plågade vilddjuret, en känsla hon fick svårare och svårare att känna inför Lanjelins skräckgestalt. Han var som en vaken mardröm!
Lanjelin flinade brett och visade rader av glimmande tänder.
Han kastade sig mot sätet så det knäckte i stommen och högg mot hennes strupe.
Hon vaknade med att Eri ruskade henne i axeln.
Villemo slog hysteriskt mot honom.
-Så ja, du drömde.
-En mardröm, kved hon.
-En till vargdröm? frågade Lanjelin från framsätet.
-Du är vargen!
Eri drog henne intill sig och i hans famn kände hon sig trygg.
Villemo somnade.

Det var fortfarande mörkt när gondolen landade. Villemo vaknade mjukt med något som påminde om Noahs doft i näsborrarna.
Eri drog sig ifrån henne och lämnade gondolen. Hon vred på sig och upptäckte att Noah inte fanns kvar i bagageutrymmet.
Noah öppnade dörren för henne.
Ljuspunkter var utplacerade runt högmarken som omgärdade Harams hus som låg på en klippa ned mot den breda fjorden som brusade ödsligt.
Villemo upplevde en ny typ av tystnad, en utan allt bus som i en storstad. Det enda hon hörde var naturen.
Haram visade in dem och där möttes de av hans fru Heid, en kort, brunhårig kvinna med tatueringar upp över armarna. Hon kramade om Haram, kysste honom och strök lekfullt fingrarna över hans skägg, innan hon riktade sig mot Lanjelin.
-Förgiftning? Eller hur? Du får inte behålla maten.
-Det enda jag gör är att äta, svarade han.
Heid stirrade på honom.
-Lanjelin? Är det verkligen du?
-Det är han, svarade Haram.
-Förlåt, ursäktade Heid. -Jag har en släng av prosopagnosi. Kan vara ett helsike, framförallt i mitt yrke.
-Jag är glad att hon kommer ihåg hur jag ser ut, mumlade Haram och hans fru slog honom skämtsamt på armen. -Tänk den gången du tog fel på ditt eget barn och nästan kom hem med någon annans!
-Tyst med dig, sa Heid men hade det svårt att hålla sig allvarlig. -Så farligt var det inte.
Hon sträckte fram handen mot Eri.
-Eri, inte sant? Tack och lov för att min man berättade att patienten var lemurie.
-Annars kanske du hade skannat någon annans hjärna, skrockade Eri.
-Möjligt.
Heid lyfte blicken mot Eris huvudskada där blodet stelnat.
-Mår du illa?
-Nej.
-Men jag ser på dig att du har ont när du rör huvudet.
-Sovit dåligt.
Heid utväxlade en blick med Haram innan hon återigen mötte Eri.
-Vad jag förstått så har du blivit slagen med ett trubbigt föremål mot skallen.
Alla hade förstått vid det här laget att det var Lanjelin som skadat Eri och sanningen låg som ett kvävande täcke över dem.
Villemo öppnade munnen men Lanjelin hann före:
-Jag gjorde det. Så kan du vara så vänlig att skanna Eris skalle?
Heid kastade en liten apparat åt Haram: -Hon har fortfarande svårt att sova om nätterna.
Ur högtalaren hördes barnskrik och Haram försvann till ett närliggande rum.
-Lägg dig ned, sa Heid och pekade på en soffa.
Eri tvekade.
-Nu är det så här att jag suttit instängd i en gondol i många timmar utan möjlighet till något toalettbesök.
Heid öppnade en dörr som avslöjade ett skinande badrum. Det var flera som reagerade då Lanjelin gjorde en antydan att följa med.
Eri vände sig mot honom.
-Jag gömmer inget du redan sett. Jag kan inte skicka hemliga meddelanden med tanken, det vet du! Men om det bekymrar dig mer hur min urin ser ut, än om jag har inre blödningar, så välkommen!
Lanjelin svarade aldrig på Eris överdrivna gest innan han gick in på badrummet och slog igen dörren.
Heid satt knytnävarna i sidorna.
-Jag måste få undersöka patienten i lugn och ro. Se så! Ni har lov att bo i Tarjeis hus, det är grannhuset. Han är bortrest i minst tre veckor till. Tillstöter det något så säger jag ifrån.
-Vad kan tillstöta?! frågade Lanjelin och något märkligt hände.
Lanjelin hade tänkt rycka fram mot Heid, men så snubblade han över fötterna och ramlade ner i soffan.
Chiko hade kommit in och först då upptäckte Villemo att Sols dotter varit borta ett tag.
-Vad händer här då?
Chiko blängde på Lanjelin som tog sig upp på benen.
-Lanjelin! Vad händer?
-Använd aldrig dina häxkonster mot mig igen, väste han.
Villemo steg hastigt åt sidan då han svepte förbi på sin väg ut ur huset, och med den rörelsen stötte hon emot något som drog sig så hastigt undan att hon inte förrän efteråt upptäckte att det var Noah.
-Varför kände jag dig inte? flämtade hon.
Han stod tryckt mot väggen, påtagligt mer påverkad än hon.
Han pressade fram ett leende och detta leende gjorde sig åter påmind i hennes kropp.
-Situationen, svarade han.
Ja, så klart, tänkte hon och kände sig återigen som ett könsladdat knyte som bara ville kasta sig över honom.
Chikos röst spräckte bubblan.
-Jag har ställt iordning allt.
-Tack, Chiko, sa Heid synbart lättad.

All mat smakade aska. Lanjelin slängde tillbaka pizzabiten i kartongen och sjönk djupare ner i soffan. En enorm bokhylla upptog hela väggen framför honom där en upplaga av Isfolkskrönikan stod i gyllene band tillsammans med mängder av både fack och skönlitteratur, och självklart Tarjeis egna böcker, då han var en semikänd teolog.
Lanjelin reste sig för att se närmare på ett familjefotografi. Tarjei kunde inte vara mer än tio år. På hans högra sida stod en ung Haram och på vänster sida lilla kusin Imrelind. Vid kusin Imrelinds fötter satt två katter; Hubert Ambrosia och Bastet, och bakom stod hennes mor Sassa, men far Jordi var inte med, istället var Nataniel och Ellen där och Haram och Tarjeis morfar Gabriel. Bakom Tarjei stod hans föräldrar Indra och Ram och bakom Haram föräldrarna Miranda och Gondagil. Alla av Isfolket förutom Gondagil och Ram. Tarjei hade fått sin fars ögon.
Ett finger strök över ryggen på en tjock Bibel innan han drog ut den, vägde den i handen. Han var inte van att läsa norska och upptäckte att Tarjei också hade biblar skrivna på engelska och hebreiska.
Det var sällan man läste riktiga böcker nu för tiden, då det var mycket smidigare att läsa självöversettande text på skärmar. Som de flesta andra i världen föredrog Lanjelin att läsa på engelska, men han kunde även ganska mycket av Främlingarnas tecken för att han skulle kunna förstå en skrift på deras språk. Tarjei var old school som valt att publicera sina böcker inte bara på engelska, utan även på hans modersmål.
Snart finns det inget som kan kallas modersmål, tänkte Lanjelin bistert.
Han öppnade Bibeln och luktade på den, gladde sig över att han fortfarande kunde njuta av något i livet. Doften av en bok.
Dörren in till sovrummet Chiko och Villemo delade öppnades och Villemo smög hastigt ut medan hon villrådigt tittade på sin lilla telefon. När hon fick syn på honom ryckte hon så häftigt till att hon nästan tappade apparaten.
-D-et ä-r m-amm-a, stammade hon. -Hon måste ha glömt bort tidsskillnaden igen.
Lanjelin sneglade upp mot Tarjeis stora väggklocka. Klockan var snart sju på morgonen.
-Din mamma blir nog orolig om du inte svarar, sa han.
-Ok, j-ag … Kan j-ag, prata i-nne på badrummet?
-Så klart. Jag har inget intresse av vad du säger till din mamma.
Villemo försvann in på Tarjeis badrum. Lanjelin var ganska säker på att Villemo inte skulle avslöja något om äventyret hon var ute på, bättre då att hon pratade med sina föräldrar så de i sin oro inte började med egna eftersökningar om var dottern kunde befinna sig.
Lanjelin upptäckte att han stod och valde mellan tesorterna i köket. Vad håller jag på med? Det smakar ju ändå ingenting, ingen näring finns det heller! Ilsket hällde han ut tevattnet han stjälpt upp i en mugg.

Vid lunchtid dök Eri upp och berättade att han blivit ordinerad vila i minst en vecka.
-Det går inte, sa Lanjelin och fyra par ögon vände sig dömande mot honom. -Det går bara inte, fräste han. -Vi kan inte stanna här i en vecka!
-Det håller jag med om, sa Chiko kyligt. -Vi kan inte belasta Heid och Haram så länge.
Lanjelin skämdes. Han hade inte haft en tanke på dem. Eri pillade omedvetet på såret i huvudet som Heid limmat ihop, tills Villemo försynt påminde honom om att han måste låta det vara. Lanjelin knixade med fingrarna och gick raskt fram till bokhyllan där han blint blev stirrande på Tarjeis familjefotografi. Han hade inte haft en tanke på Eri heller.
-En skakande raket är inget som rekommenderas så snart efter en hjärnskakning, sa Eri.
-Jag tycker det här är bra, sa Villemo. -Det ger mig tid att lära mig mer än bara grunderna.
Lanjelin kände för att välta ned hela bokhyllan över dem. De förstod ju absolut ingenting! De måste agera nu, så han kunde bli av med denna äckliga parasit som förgiftade honom från insidan. Farangilen var det enda botemedlet och den där Främlingen hade tagit den och flytt till Hemmet. Jag ska döda honom, tänkte han. Han förtjänade inget mindre efter att ha satt käppar i hjulen för honom.
Han flyttade blicken från Tarjeis lemurieögon och fastnade istället på bilden av Gabriel (Harams och Tarjeis morfar). Tarjeis mamma Indra hade en gång småleende berättat att Gabriel tyckte synd om det glas som han sist ställde in i skåpet efter disk, och såg därför till att det kom först nästa gång. Det var inte bara hänsynsfullhet i överkant! Det var sjukt! Och han måste göra något åt det!

Det blev bestämt att de skulle fortsätta makligt norrut mot Svalbard. Noah ordnade en låggående gondol och så gav sig han, Lanjelin, Villemo, Eri och Chiko sig iväg. Eftersom de bara kunnat få tag i en låggående gondol var de tvungna att stanna i Narvik i väntan på ett flygskepp att ta dem över vattnet till Svalbard. Eftersom Eri måste vila tog de inte första bästa farkost utan stannade i Narvik i fem dagar.

Chiko slöt ögonen i yttersta trötthet, men genast krafsade någon och ville ta sig in i hennes medvetande. Det var inte hennes mamma och inte Marco. En attack från Marco skulle hon aldrig stå emot.
-Chiko?
Lanjelin hade kommit ut på den inglasade altanen.
-Herregud, sover du aldrig?
-Nej.
Han slog sig ner i en av korgstolarna.
-Hur går det för dig? frågade hon.
Varje dag med ondskan inom sig måste vara outhärdlig, tänkte hon. Hon förstod hans brådska, och hon måste även se till att han inte tappade greppet.
-Hur går det för dig?
Hon drog filten tätare om sig. Hon behövde inte säga något, han förstod ändå.
-Letar far efter dig?
Hon flinade glädjelöst.
-Nej, som tur är koncentrerar han sig bara på dig.
Det var Lanjelin som hittat henne då hon anlänt ute på jorden med Nero. Varför de gjort upp så att det var han som skulle söka upp henne, om de blev separerade, var för att han ägde mer motståndskraft än hon.
Lanjelin hade rest sig och sträckte nu fram händerna mot hennes huvud. Hon drog sig tillbaka.
-Det är inte säkert längre, sa hon.
Han ville förstärka hennes mentala försvarsmur som han gjort innan de begett sig ut på detta vansinniga äventyr.
-Tråkigt att behöva säga det här, men du är en vandrande pesthärd, avslutade hon.
Han satte sig åter ned.
-Vi kan inte riskera att han hittar oss.
Hon log trött. -Förr eller senare kommer Marco göra det.
-Inte innan jag fått tag på Farangilen!

Villemo fick det bevisat att Lanjelin var en bra lärare. Eftersom hon var kvicklärd så blev han inte otålig över för många frågor, men visst lättade atmosfären något då Eri gav sig in i lektionerna. Han var ändå den enda av dem som ansvarat som kapten på en raket ut i rymden. Noah, som fått de egna kläderna tvättade och alltså inte behövde klä sig i Lanjelins längre, deltog också nyfiket, fast i bakgrunden utan att säga något.
Chiko låg för det mesta makligt utsträckt i någon bekväm möbel och tittade på sportsändningar från Hemmet. Alla var överens om att sport som utövades av Främlingar och halvfrämlingar var mest spännande att titta på. Med deras omänskliga förmågor, var till exempel Tellus OS som att titta på barnligan. Efter tre dagar i Narvik var Villemo ensam under lektionerna med Lanjelin då de övriga två satt och hejade framför skärmen tillsammans med Chiko.

-Hur blir det nu då?
Villemo tittade frågande upp på Chiko som stod och vickade med tuschpennan mellan tummen och pekfingret.
-Med vad?
Chiko skrattade och kastade sig ned i soffan bredvid Villemo.
-Autografen! Var vill du ha den?
-Åh.
Villemo stängde ned testet på den lilla skärmen och lade den åt sidan.
-Underarmen.
-Fegis! tjöt Chiko och Villemo drogs med i hennes skratt.
-Ok, lårets insida.
Chiko drog av pennkorken med tänderna.
-Absolut! Jag gör allt för mina fans!
-Nej, nej, skojade bara, protesterade Villemo och kröp ihop då Sols dotter gjort sig beredd att dra upp ena benet på hennes mjukisbyxa.
Chiko flinade och lade korken på det låga bordet.
-Fegis.
-Ja, rodnade Villemo men så fattade hon mod och drog ner blusen över axeln.
Chiko signerade nyckelbenet.
Efteråt, då Chiko slagit på tv-skärmen, frågade Villemo:
-Kan du trolla?
Det som var känt om hennes mamma Sol, var vilda historier som inte fann någon grund inom fysikens lagar. Villemo var förvärvad i främlingskonst som rörde sig utanför gränserna. Det var därför hon frågade. Med hennes förståelse om främlingskonst, var det inte svårt att tro på det som kallades magi, trolldom och dylikt.
-Visst kan jag det, log Chiko lojt. -Vill du ha en demonstration?
-Nej, det behövs inte.
-Mm, jo du konstruerade ju mokikaren.
Villemo hajade till. Efter att de separerat utanför Berget hade hon upptäckt att mokikaren var borta och blivit ganska förtvivlad, men så hade hon sett den avteckna sig innanför Lanjelins kläder och förstått att han måste ha tagit den. Nu väntade hon bara på att han skulle lämna tillbaka den.
Just nu var mokikaren inte viktig.
-Hur kommer det sig att du vet vad en portabel teleporter är? frågade Villemo. -De är högst ovanliga.
-Eftersom du kommer från Berget så vet du att det faktiskt finns ett Ljusets Rike.
-Ja.
-Har du varit där?
-Nej.
-Mamma arbetar där. Det är hon i egenskap av halvande som fått teleportrarna att gå framåt.
Villemo visade inte på något vis vad hon tänkte.
-Halvande?
Hon visste att Sol av Isfolket levt för snart tusen år sedan. Att hon dött och kommit tillbaka till livet var något helt annat än att leva för evigt.
-Måste hon äta? frågade Villemo.
-Ja, svarade Chiko.
Villemo mindes så väl sin första dag i Berget – när Eri visad henne forskningen där. Det gick alltså att gå över till en existens som ande, eller åtminstone halvande. En värld utan död. En värld befolkad av andar.
En spökplanet!
Pusslet visade sig i sin fullhet.
Chiko grep hennes hand.
-Du förstår.

Efter färden över till Svalbard, där Eri hållit låda och nästan retat Lanjelin till vansinne tills Chiko nästintill bundit Eri vid stolen, anlände de äntligen.
Öarna med dess fredliga flockar av isbjörnar hälsade dem med en mild vinterstorm.
På något sätt fick Lanjelin och Chiko tag på en gondol som tog dem över det snöiga landskapet. Ett makalöst landskap även för Villemo som sett Arizonas okränkta slätter.

När de kom fram till stationen tog Eri kommandot och började instruera dem hur de skulle ta på de åtsittande dräkterna, huvorna och visiren.
När Villemo fått på sig sin dräkt, steg hon fram till Noah.
-Kan jag röra dig nu?
-Räkna inte med det, sa han där han kämpade med att få ordning på dräkten. -Varför måste vi ha på oss de här korvskinnen överhuvudtaget?!
-Har du inte lyssnat? log hon. -Det skyddar oss mot G-kraften.
-Så klart. Det här kommer gå mycket snabbare än en rymdfärja.
-Ja.

-Varför är det låst?! Så stor risk är det väl inte att någon ska sno en rymdraket!
-Nej, vem skulle komma på en sådan idiotisk idé? mumlade Chiko och fick en missnöjd blick från Lanjelin.
Lanjelin pressade sig mot dörrarna, svor och sparkade mot dem då de inte ville göra som han önskade. Noah och Villemo var märkbart olustiga över hans irrationella beteende, medan Chiko bar ett uttryck av avsmak i ansiktet.
Ondskan verkar ha gjort honom både dum och humorbefriad, tänkte Eri och puffade bort Lanjelin.
Då Eri lade handen mot dörrarna hände något. Lanjelin spärrade förvånat upp ögonen när en artificiell röst sa: -Passerkod och identifikation.
Eri svarade:
-Kapten Eri Lamperouge. Koppling; projekt Röd Stjärna, division 8; 948RC 666 0QKE.
Dörrarna öppnades tyst och de tog plats i hissen som snabbt förde dem upp till raketens topp.
-Lanjelin, sa Eri. -Du kommer inte tycka om det här. Men jag kan inte tillåta dig att vara förstapilot på den här färden. Du har blivit för oberäknelig.
Lanjelin sneglade sammanbitet på honom och Villemo gnydde skrämt då hon väntade på utbrottet.
-Du kan sitta som andrepilot, men jag för befälet, fortsatte Eri. -Passar det inte, så får du kasta ned mig från rampen då vi nått toppen.
Villemo kved till och Chiko verkade förbereda sig inför något.
Lanjelin slappnade av och fnös.
-Jag kommer inte kasta ner dig, Eri. Vad tror du om mig egentligen?
-Lite allt möjligt nu för tiden. Klandrar du mig för det?
Lanjelin tittade ned och det såg nästan ut som han skämdes.

Månens baksida var mörk som en tagelsäck.
Han hade undvikit Iskrion med att snappa upp en gammal signal så han kunnat lotsat ned till en obskyr avkrok av månen.
Roverns lyktor var släckta, ändå befann han sig inte i totalt mörker. Farangilen släppte ut ett stilla ljus. Utanför bredde ett avklätt landskap ut sig under en stjärnfattig himmel. Han såg på sina händer som omgavs av ett tunt regnbågsmönster som tycktes strila ut från huden, detta fenomen var något som uppstod ibland och något han inte hade kontroll över. Det han visste var när han först upptäckt detta hos sig själv. Kraften kom från det röda strålarna som sprängt upp från Hemmets innanmäte och bildade kupolen som varit hans hem efter att planeten mirakulöst blivit räddad.
Han tog händerna från styret.
Han hade varit med på den sista rymdfärjan som lämnat Hemmet, åren innan den Nya åldern inträtt, och han hade varit den första att återvända. För honom hade det varit en självklarhet att fortsätta uppbyggnaden av Hemmet, som han engagerat så många år till.
Han hade lämnat det gamla livet i Ljusets Rike bakom sig. Skulle aldrig glömma orättvisan då han blev utrensad. Några få dåliga egenskaper hade han uppvisat; högmod och vrede, men han var fortfarande flitig. Helige Sol, så flitig han var! Och det där med dåliga egenskaper var inte ens hans eget fel, för det var Solen som förstärkte de ”dåliga” karaktärsdragen.
Synden har lång svans, tänkte han. Då man inte ens kan bli förlåten svaga stunder av vrede. Dödssynden verkade vara att ifrågasätta detta gudastyre.
Plötsligt lyste månens baksida upp av en snabb blixt.
Himlaväsendet for ned från rymden och tog form av en stor hund då den landade på roverns huv. Och den kom med tidender.
-Jaså så ligger det till, sa han för sig själv. -Marcos son.
Han hade funderat över vem som varit i maskopi med ondskan.
Lanjelin, Marcos son, var ett käril för ondska. Den sista ingrediensen för att skapa balans.
Den måste skördas.




SAGAN FORTSÄTTER I NÄSTA DEL, DEN NYA VÄRLDEN 2

_________________
Beam me up


Upp
 Profil  
 
Visa inlägg nyare än:  Sortera efter  
Ny tråd Svara på tråd  [ 9 inlägg ] 

Alla tidsangivelser är UTC + 1 timme


Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 2 gäster


Du kan inte skapa nya trådar i denna kategori
Du kan inte svara på trådar i denna kategori
Du kan inte redigera dina inlägg i denna kategori
Du kan inte ta bort dina inlägg i denna kategori

Sök efter:
Hoppa till:  
cron
Powered by phpBB® Forum Software © phpBB Group
Swedish translation by Peetra & phpBB Sweden © 2006-2012