Sagan om Isfolket

Ett forum för dig som gillar Margit Sandemos böcker. Tänk på att bokdiskussioner kan innehålla spoilers! Hemsida: http://isfolket.se . FB-grupp: http://www.facebook.com/groups/281975791920972/ .
Aktuellt datum och tid: 28 mars 2024, 13:23

Alla tidsangivelser är UTC + 1 timme




Ny tråd Svara på tråd  [ 10 inlägg ] 
Författare Meddelande
InläggPostat: 26 november 2019, 16:51 
av Isfolket
av Isfolket

Blev medlem: 3 september 2018, 14:54
Inlägg: 107
Ort: Uppsala
Den Nya Världen 2



Den röda stenen




Villemo, 19 år, geni, brunt, halvlångt hår med lugg. Kär i Noah. Hon är uppkallad efter Villemo av Isfolket. Hennes föräldrar lever lyckliga i Arizona.

Noah, 22 år, en nero, lemurieögon. Kär i Villemo. Hans pappa (äkta Främling) bor på Hemmet och hans mamma (nero) bor i Australien.

Eri, typ 80 år (I den nya åldern förblir alla unga). Lemurie. Lanjelins ex. Hans mamma bor på Hemmet.

Lanjelin av Isfolket, 25 år, Marcos son. Vacker, men inte lika vacker som Marco. Har nått ondskans källa.

Chiko av Isfolket, 29 år, Sols och Kiros dotter. Häxa med pigga ögon och mörka lockar. Lanjelins allierade. Skådespelare.

Sol av Isfolket, halvande, född i slutet av 1500-talet. Prakthäxa med gröngula ögon! Mamma till Chiko.

Prins Marco av Isfolket (av de svarta salarna), över 200 år gammal. Bor i Ljusets Rike och verkar som en dold styrande kraft över Tellus (Jorden). Medlem i Rådet. Övermäktig karaktär.

Móri, av de isländska häxmästarnas ätt, (född i slutet av 1600-talet) make till den underbara Tiril, förälder till Villeman, Taran och Dolg. Medlem i Rådet.

Nattöga, ca 55 år. Ljusets Utvalde och ordförande i Stora Rådet. Väktare av Farangilen (den röda stenen). Har nått godhetens källa.

Shira från Nor av Isfolket, ande, född 1716. Medlem i Rådet. Väktare av Farangilen (den röda stenen). Har nått godhetens källa.

Siska, prinsessa. Ca 50 år. Medlem i Rådet. Hon och maken Tsi-Tsungga är morföräldrar åt Lanjelin.

Arernil, 29 år, högvuxen med en Främlings egenskaper, medlem i Rådet. Son till Faron (äkta Främling) och Berengaria. Mycket begåvad i främlingskonst. Föräldrarna bor på Hemmet.

Kiro, lemurie, gift med Sol och pappa till Chiko. Väktare.

Tiril, (född i slutet av 1600-talet), gift med Móri och förälder till Villeman, Taran och Dolg. Sammansvuren med hunden Nero.

Haram av Isfolket, 32 år, rött hår och skägg, son till Miranda och Gondagil. Gift med Heid och pappa till Miramisa. Äkta kusin till Tarjei.

Heid, 33 år, kort, med brunt hår och tatuerade armar. Läkare. Gift med Haram och mamma till Miramisa.

Imrelind av Isfolket och de isländska häxmästarnas ätt, 23 år, mörkblont hår och bruna ögon. Född med häxmästarnas märke. Dotter till Jordi och Sassa, barnbarn till Taran och Uriel. Väktare. Hennes vapendragare är katten Bastet.

Ram, typ 80 år, avdankad Högste Väktare. Lemurie. Gift med Indra och pappa till Tarjei (uppkallad efter Isfolket.)

_________________
Beam me up


Senast redigerad av Hanna 26 april 2021, 18:17, redigerad totalt 1 gång.

Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik: Re: Den Nya Världen 2
InläggPostat: 14 maj 2020, 19:20 
av Isfolket
av Isfolket

Blev medlem: 3 september 2018, 14:54
Inlägg: 107
Ort: Uppsala
1.


De röda himmelsstrålarna gjorde så raketens fönster såg ut som bländande små solar då farkosten mullrande och skakande for upp.
Noah drog djupt efter andan då ryggen pressades mot det höga ryggsätet. På sätet snett framför honom satt Chiko. Han såg hur hennes ena hand lojt hängde ned längs sidan, nästan som hon sov. Eller hade G-kraften fått henne att förlora medvetandet? Längst fram satt Eri och Lanjelin. De hade stängt av kommunikationssystemet så varken han, Chiko eller Villemo kunde höra de båda piloterna kommunicera.
Fönstren mörknade och han tyckte att den bakåtslungande kraften avtog en aning – kvar var vibrationerna. Noah andades lättare och kikade på Villemo som satt bredvid honom. Med ett sting i kroppen upptäckte han att också hon tittade. Genom visiret såg han hennes ansikte tydligt. Naket, svettglansigt med stora äventyrslystna ögon. Hon vred hastigt bort huvudet medan de skakade vidare. Och plötsligt uppfattade han de underliggande skakningarna, de som fanns mellan honom och henne. Villemo hade lagt vänsterhanden på grenbältet. Hennes bröstkorg rörde sig snabbt och lätt, men det var inte för att hon var på väg att förlora medvetandet, det kände han intensivt.
Noah sträckte ut handen och tog tag om hennes högra armbåge.
Villemo upplevde beröringen som en katalysator. I vånda hade hon känt hur närheten av honom, tillsammans med raketens skakningar och bältet mellan benen, triggat hennes känsliga punkt. Hela kroppen vibrerade med farkosten de satt i samtidigt som underkroppen kämpade mot G-kraften – ville gnida sig hårdare mot grenbältet. Handen pressades hårt mot skötet – ville gnugga, kränga och skrika. Svetten rann innanför dräkten. Allt var så otroligt intensivt att det var underligt att inte alla andra i farkosten märkte det. Villemo stönade till så det bildades imma på visirets insida. Noah visste vad han gjorde med henne, men hon brydde sig inte. Hon vred på huvudet och mötte hans mörka ansikte med de utomjordiska ögonen. Några testar av hans glänsande hår ringlade sig ned över sidan av pannan till ena mungipan. De kunde inte röra sig – inte röra vid varandra, men det hon såg hos honom fick henne att förstå att han ville röra vid sitt kön lika mycket som hon. Det skrek av lust inom henne – det här var tortyr! Noahs hand kramade hårdare om hennes armbåge. Det var kanske bra att de satt fastspända, annars … Vad hade hänt annars?! Raketens vibrationer koncentrerade sig till hennes könsladdade knut. Villemo flämtade … och så … plötsligt … befann de sig i stillhet.
Åtminstone raketen hade lugnat sig.
Villemo vred sig och gnuggade sig desperat mot grenbältet då G-kraften släppt taget om henne. Noahs hand lämnade henne och hon tjöt.
-Villemo? frågade Eri. -Du är väl inte rädd? Se så vacker rymden är.
Vilken jävla olycka att piloterna valt att sätta på kommunikationssystemet just nu!
Villemo stönade okontrollerat.
Chiko skrattade.
-Det här är så häftigt!
Villemo såg inte det underbara som var världen utanför Tellus. Istället upplevde hon en inre uppenbarelse.
Hon var så uppslukad av den rivande njutningen att hon knappt var medveten om när raketen dockade med rymdstationen. Det var som världen runt henne plötsligt tystnat och fönstren visade ett artificiellt ljus och silvergrå väggar. Villemo släppte tungt ut andan och sträckte på kroppen i ett försök att se ut genom det lilla ovala fönstret.
Noahs händer, som börjat spänna loss henne från sätet, fick henne att kasta sig fram så deras visir klonkade ihop med varandra. Han drog sig undan med ett hest skratt.
-Vem vet vad som skulle kunnat hända om vi inte haft skyddsdräkter på oss, sa han.
Hon reste sig på darrande ben. Hon borde vara arg på honom!
De krängde av sig dräkterna i raketen och det var inte bara Villemo som andades lättare. Det dunkade och kladdade fortfarande mellan låren och till hennes nöje upptäckte hon hur Noah bar ett otillfredsställt uttryck i ansiktet. Han höll sig långt ifrån henne då de gick nedför rampen.

Det var i en stor hangar de anlänt.
En man i vit väktarkappa kom raskt mot dem och hälsade Eri.
-Kapten Eri! Det var länge sedan vi såg dig på Iskrion. Välkomna!
Villemo snubblade till då hon fick en liten knuff från Lanjelin och fann sig plötsligt stå bredvid Eri.
-Vad för dig hit? frågade väktaren.
-Nytta med nöje, svarade Eri. -Tänkte besöka mamma … Och det här är unga Villemos första flyg som andrepilot. Hon och Noah (han gjorde en gest mot Noah) är mycket entusiastiska över att få sätta tänderna i arbetet här på stationen.
Lanjelin, som gömt ansiktet under en keps, gjorde en rörelse men då lade Chiko en hand på hans arm. Väktarens blick gled hela tiden undan från honom och hon visste varför. Det var så Lanjelin ville ha det. Det var så de kunnat ta sig igenom atriet då de tagit sig in i Berget. Grep han in i konversationen nu så fanns det en risk att han avslöjade dem.
-Resten av oss ska vidare till Hemmet, fortsatte Eri.
Ska jag och Noah inte med? tänkte Villemo. Men, hade hon kommit så här långt så ville hon absolut besöka Hemmet! Men hon sa inget. Vågade inte.
-Då har ni tur, sa väktaren. -Det avgår en färja i morgon. Och det finns lediga hytter, för tre.
-Bra, sa Eri.
-Men vi har dåligt med sovalkover på stationen, fortsatte väktaren. -Du kom lite oväntat, kapten Eri.
-Jag förstår det. Vad kan Iskrion erbjuda?
-Ett dubbelt och två enkla.
Väktaren tittade leende på Noah. -Men i Främlingarnas avdelning finns det gott om plats. Jag tror det är första gången Iskrion gästats av en nero. Varmt välkommen.
Noah nickade stelt.
-Duger väl, log Eri.
Då väktaren ville följa dem till övernattningskvarteren visade Eri att han hittade själv efter fått kodbrickor av väktaren.
Då de gick genom korridorerna slank Lanjelin upp till Eri.
-Det här var inte vad vi planerade, väste han. -Vi kan inte lämna Noah och Villemo här!
Eri sneglade på honom.
-Varför inte?
-Jag vill inte stanna här, utbrast Villemo.
-Där hör du, väste Lanjelin.
Eri ledde dem under tystnad tills de kom fram till ett tomt sällskapsrum.
-Villemo, sa han och hon ryckte till över att han vände sig direkt mot henne. -Du och Noah ska inte bli mer indragna i det här. Varför Lanjelin vill ha er med är för att han är rädd att ni ska avslöja var ni befinner er, någon annan funktion fyller ni inte. Vi vet inte vad som väntar oss när vi kommer till Hemmet. Jag tänker inte utsätta er för mer risk!
-Villemo, bad Noah och hon mötte hans nattsvarta ögon.
-Ok, sa hon tyst och så tittade hon på Lanjelin. -Jag vill hjälpa dig.
Lanjelin fnös. -Är inte så säker på att han vill det.
Noah ilsknade till. -Så länge du inte utsätter Villemo för fara.
Alla kände det som ett mörker långsamt kröp mot dem, men splittrades av då Chiko drog ned kepsen över Lanjelins ögon. Marcos son utstötte ett missnöjt läte.
-Vi behöver dem inte längre, Lanjelin! Du vill inte utsätta oskyldiga för fara, det vet jag!
Eri flyttade sig tätt intill Lanjelin. Han var kall och osade ondska. Men bakom fasaden visste han att hans Lanjelin fanns. Han måste få Lanjelin tillbaka, det var hans högsta mål, men han tänkte inte offra liv för det. För om Lanjelin någon gång blev sig själv igen så skulle Lanjelin inte kunna leva med den vetskapen.
-Inga onda handlingar, sade han lågt och tog tag i Lanjelins sköra hand.
Lanjelin rev sig lös och var på väg ut i korridoren då tre hundar anlände. En tax, en storpudel och en blandrastik. Hundarna reste ragg och morrade så Lanjelin skuttade upp på en stol.
-De är inte farliga, log Eri mot honom.
-Jag vet det, fräste Lanjelin. -Men de verkar inte förstå att jag inte är det!
Han vill fortfarande inte skada djur, tänkte Chiko och gick fram för att hälsa på hundarna som med viftande svansar slickade henne i ansiktet.
Blandrastiken var Lajka, den sovjetiska hunden som varit ett av de första levande försöksdjuren som skickats upp i rymden i Sputnik 2. Hon var tydligt ledaren av de tre rymdhundarna som nu hälsade på Chiko. Villemo kom fram och hälsade på hundarna hon också och taxen svansade fram till Noah som satte sig på knä och tog upp den lilla hunden i famnen.
-Jag börjar tycka sämre och sämre om hundar, muttrade Lanjelin och klev ned från stolen.
Chiko skrattade medan pudeln i hysterisk glädje brottade ned henne på golvet. -Det verkar vara ömsesidigt.
Medan Chiko, Villemo och Noah kelade med hundarna följde Eri efter Lanjelin som smitit ut i korridoren.
-Lanjelin …
Han vände sig vredgat mot honom.
-Du förstår ingenting!
-Jo, det gör jag faktiskt. Jag vet att det här inte är du.
-Ha! Varför är du då så elak?!
-Är jag det? För att jag inte gör som du säger?
-Du borde göra som jag säger! Tror du inte att jag fattar vad du håller på med?! Du jobbar hela tiden emot mig!
-Nej, jag försöker hjälpa dig.
-Ha!
-Det är sant. Jag vill rädda dig från … det som växer inom dig.
Lanjelins ansikte drog ihop sig i en ful grimas.
-Jag ska döda honom. Jag …
-Nej! Min Lanjelin kommer aldrig döda någon, avbröt Eri skarpt.
Spindelvävstunna linjer emigrerade från Lanjelins spräckta ögon och spred sig utmed det utmärglade ansiktet. Mot sin vilja tog Eri ett steg tillbaka.
Varelsen som gömde hans Lanjelin kom närmare och högg tag i Eris händer.
-Du älskar mig, grinade monstret mot honom.
Äcklat stötte Eri honom ifrån sig och Lanjelin log överlägset.
-Du älskar mig också, sa Eri tyst då Lanjelin var på väg ifrån honom igen.
Sekunden av tveksamhet hos mannen han älskade fick Eri att snabbt tillägga: -Du fattade tycke för mig första gången du såg mig. Det kommer du väl ihåg, när jag tog emot dig i Berget. Jag har aldrig sagt det här till dig, men jag fann en direkt attraktion till dig också, men jag kunde inte …
Lanjelin hade stannat.
-Min far var med då. Och så kommer det alltid att vara. De jag älskar kommer aldrig se mig. De ser bara prins Marco av Isfolket!
-Nej, protesterade Eri med blev överkörd.
-Det var därför du övergav mig, dumpade mig!
Lanjelin skrattade hånfullt. -Och det är sant! Jag är så mycket högre stående än du, din lilla anskrämliga lemurie!
Eri såg ned i golvet.
-Det är inte du som pratar. Lanjelin …
-Tyst!
Eri kastade upp huvudet och Lanjelin fortsatte kallt:
-Vi fortsätter till Hemmet; Du, jag och Chiko. Lilla ynkliga Villemo och neroen stannar här, så som du önskar, Eri.
Lanjelin sträckte på sig. -Jag kommer att få tag på Farangilen innan far hinner ikapp mig. Jag vet att han flåsar mig i hasorna.
Eri släppte ned sina spända axlar. Bra, Villemo och Noah var säkra på Iskrion.
Lanjelin vände på klacken och gick därifrån.
Rymdhundarna kom skuttande ut från sällskapsrummet och försvann lekande och gläfsande bortåt korridoren. Chiko, Villemo och Noah hade kommit efter.
Med bedrövat slokande huvud ledde Eri dem mot viloavdelningen som bestod av tre våningsrader med sovalkover.
Villemo tittade in i en alkov och det var som de vita, mjuka sängkläderna lockade fram sömnen. Bredvid henne lutade sig Noah mot väggen och gäspade med handen för munnen. Chiko hade tagit kodbrickorna från Eri och klättrade nu upp för stegen till tredje våningen och öppnade två av sovalkoverna.
-Ser ut som du och jag får dela säng igen, sa hon åt Villemo. -För ingen vill väl dela bädd med Lanjelin va? Eller vill du absolut ha en enkelbädd, Villemo? Eri, du skulle väl inte ha något emot att trängas med mig en natt, eller hur?
-Vi kommer inte behöva trängas, svarade Eri trött. -Bara jag får någonstans att sova så är jag nöjd.
-Någon kan ta min bädd, hördes plötsligt Lanjelins röst och Villemo hoppade till.
Lanjelin hade fått tag i ett rött äpple som han nu bet en stor tugga av. -Det finns en hel buffé uppdukad i mässen, förklarade han. -Om någon är hungrig.
Han kastade äppelskrutten på golvet och drog fram en chokladkaka från bakfickan.
-Du tänker väl plocka upp det där, sa Chiko och hoppade ned från stegen.
Lanjelin böjde sig ned och plockade upp skrutten och åt upp den med.
Golvet ser åtminstone rent ut, tänkte Villemo torrt.
-Kom, Noah, sa Eri bistert. -Du får inte plats här. Jag ska visa dig Främlingarnas avdelning.
Spänningen mellan Lanjelin och Eri var påtaglig. Noah gav Villemo ett tryggt leende innan han följde med Eri bort.
Lanjelin stod blickstilla och såg efter Eris ryggtavla tills den inte syntes längre, då vände han sig om och gick han med.
-God natt, Lanjelin! ropade Chiko efter honom.
Utan att se sig om vinkade Marcos son nonchalant över axeln. -God natt.
-Tror du de har bråkat? viskade Villemo åt Chiko då de blivit ensamma.
-Jag tror det, svarade Chiko med en axelryckning. -Om du inte har något emot det så tar jag gärna dubbelsängen.

Eri vred sig under täcket, kastade sig runt på mage och borrade ned ansiktet i kudden.
Villemo och Chiko hade legat och pratat i dubbelbädden ovanför hans alkov när han gått för att lägga sig efter en lätt måltid i mässen tillsammans med Noah. Lanjelin hade de inte sett till och det gjorde Eri lite nervös. Var det klokt att låta honom strosa runt på rymdstationen?
Eri hörde det knacka på luckan in till alkoven och då han lät den glida upp såg han Chiko kika ned från sin plats över hans.
-Väckte jag dig? viskade hon.
-Nej, jag har svårt att sova, erkände han. -Sover Villemo?
-Jag tror det.
Hon drog håret ur ansiktet. -Du måste tycka att jag och Lanjelin är helgalna.
Han svarade inte först. Lanjelin hade säkert haft en rak plan innan han tagit sig fram till det svarta vattnet. Frågan var om han hade så mycket förstånd kvar att uppnå målet att bringa balans till världen.
-Jag förstår bara inte varför ni vill ändra på den värld vi kämpat så hårt med att få fram. Vill ni verkligen rasera allt som era föräldrar gjort?
-Nej, de gjorde något enastående bra med den Nya Åldern, svarade hon tyst. -Men vågskålarna är på väg in i obalans, ser du inte det?
-Det är inget fel i det. Bara inte ondskan få chansen att härska.
Han suckade. -Men vi ska väl skatta oss lyckliga att det var Lanjelin som nådde källan och inte någon annan.
-Jag är inte säker på att det finns någon annan som kunnat göra det.
Eri blängde på henne. -Lanjelin är inte ond.
-Nej, det är han inte. Du ska se att allt blir bra bara vi lyckas få ut ondskan ur honom.
Om vi lyckas, tänkte Eri med en förtvivlad klump i bröstet.
Chiko smekte honom över pannan.
-God natt, Eri.
-God natt, Chiko.

På morgonen vaknade Villemo av något litet, hårt och svalt mot kinden. Lyckligt upptäckte hon att det var mokikaren, men så stelnade känslan till en knut i magen. Hade Lanjelin lämnat den här medan hon sov? Hon rös.
Villemo fick på sig kläderna och klättrade ut ur sovalkoven. Hon knackade på Chikos lucka bredvid men fick inget svar. Eris sovplats verkade också övergiven.
När hon landade på golvet fick hon syn på Noah.
-Färjan gav sig av tidigt, svarade han på hennes outtalade fråga.
-Har de redan rest? undrade hon snopet.
-Ja.
Villemo kände sig underligt övergiven.

Mässen på rymdfärjan som skulle föra dem till Hemmet var full av folk. Chiko hade varit nervös för att någon skulle känna igen henne och sedan lite besviken då ingen tycktes göra det. På Tellus var hon ändå en känd deckarstjärna.
Hon satte sig ned bredvid Eri vid bordet. Mittemot satt Lanjelin, kepsen djupt neddragen, och glufsade i sig frukost. Han åt så fort att hon inte skulle bli förvånad om han börjat äta med händerna.
-God morgon, hälsade Eri dämpat medan han höll kvar Lanjelin med blicken.
Chiko fingrade på flaskan med den klara brygden hon förvarade i innerfickan på den tunna kappan. Det skulle ta sju dagar för dem att anlända till Hemmet.
Just som hon tänkt ta en tugga av brödet såg hon hur ett av Lanjelins egna hårstrån följde med in i hans mun. Brydde han sig inte alls om vad han åt längre? Chiko förlorade aptiten.
Eri petade i maten.
-Hur har natten varit? frågade han, fortfarande med en tankfull blick fäst på Lanjelin.
-Jodå, ganska bra, svarade hon och började linda en hårlock kring ett ringfinger. Även hon vakade över Lanjelin. Likt Eri studerade hon hela tiden hur nedbrytningen eskalerade.
Håll ut, ville hon säga till Lanjelin. Låt inte ondskan sluka dig. Men hon kunde inte säga det, för det kunde bara trigga något oönskat inom honom.
-Hur har din natt varit? frågade hon Eri.
-Sovit dåligt.
Lanjelin sköt den tomma tallriken ifrån sig och tittade upp. Fortfarande kunde man skönja de vackra dragen i det insjunkna ansiktet. Det var en konstig kontrast. Ögonen var fortfarande fängslande, men med en frånstötande fägring.
-Hur har din natt varit? frågade Eri Lanjelin.
Han svarade inte, tycktes uppslukad av vad han skulle välja från buffén härnäst.
-Lanjelin?
Då Eri sa hans namn tittade Lanjelin på dem som han först nu uppfattade att de satt där.
-Bra.
Chiko och Eri utväxlade en blick. De hade diskuterat om de borde bytas av och stå på vakt utanför Lanjelins hytt. De tre hade kommit överens om att hålla låg profil och stanna så mycket som möjligt i hytterna. Ändå kunde de inte lita på att Lanjelin, eftersom han aldrig sov, följde den överenskommelsen.
Lanjelin sträckte på sig med armarna över huvudet så benknotorna syntes tydligt under kläderna.
-Oroa er inte. Mina nätter är lika tråkiga som dagarna.
Chiko stirrade på honom. Han hade väl inte lärt sig att läsa tankar? Kunde man lära sig det? Marco kunde kanske. Creepy!
-Jag har nästan stirrat mig blind på tv-skärmen, fortsatte Marcos son. -Du Chiko, den där filmen du gjorde med …
Han knäppte med fingrar som såg ut att kunna gå av. -Du spelar någon tjej som löser något mord då enäggstvillingar är inblandade. Jag såg den i natt. Inte så bra.
Hon hade spelat många liknande karaktärer i så många filmer och serier att hon inte kunde hjälpa honom med namnet.
-Nej, allt man gör behöver ju inte vara bra, muttrade Eri.
Chiko hade inte tagit illa upp.
-Sluta med det där, sa Eri skarpt och både Lanjelin och Chiko reagerade.
Lanjelin tog den svarta tumnageln från munnen.
-Ärligt talat, Lanjelin, sa Chiko. -Det ser ohälsosamt ut.
Lanjelin kröp ihop och kippade efter andan, det var inte förrän han rätade på sig igen som de upptäckte att han skrattade. Han skrattade så högt att andra i mässen tittade.
Eri räckte ut en hand och tog tag i hans underarm. Skrattet fastnade i Lanjelins hals. Han hostade våldsamt och sträckte in ena handens fingrar i munnen. Han spottade blod ned på bordet, sedan reste han sig som inget hänt.
Han gick för att hämta mera mat.
Eri utstötte ett ljud som han var på väg att börja gråta. Chiko såg. Lanjelin hade spottat ut en kindtand.
-Han går sönder, kved Eri.
Tårarna steg i hennes ögon. Hon höll om honom. Och för första gången ifrågasatte hon om de gjort rätt. Hade det varit värt att forcera svartänglarnas trollrunor och släppa ut det svarta vattnet? Skulle Lanjelin hålla? Vad hände om renodlad ondska fick fritt spelrum? Hade mamma Sol haft rätt? Borde de ha rådfrågat det stora Rådet först?
Nej, Lanjelin hade stångat sig blodig när det gällde teorierna att balans måste inskaffas. Det var därför hon och han tagit sig för denna extrema resa. Lanjelin hade rätt, och det var upp till henne att se till att de lyckades!

_________________
Beam me up


Senast redigerad av Hanna 23 september 2020, 17:52, redigerad totalt 6 gånger.

Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik: Re: Den Nya Världen 2
InläggPostat: 25 maj 2020, 12:42 
av Isfolket
av Isfolket

Blev medlem: 3 september 2018, 14:54
Inlägg: 107
Ort: Uppsala
2.


Villemo lade ned saxen och tittade kritisk på luggens linje. Den dög. Hon tog ett steg ifrån spegeln i det varma omklädningsrummet så hon kunde se över den korta, vita rocken, med blixtlinjer nedför ärmarna, och de mörka byxorna. Hon hade aldrig stuckit ut och här gjorde hon det inte heller. Vad hon sett så bar alla arbetare på Iskrion samma uniform.
Hon greppade den lilla svarta väskan, men stannade till en sista gång framför spegeln och puttade till luggen med fingrarna då det var det enda hon kunde ändra när resten av håret var uppsatt i en stram hästsvans.
Svalkan i rummet utanför duscharna smekte behagligt hennes kinder.
Hon tittade inte upp på dem hon mötte. Hon var för blyg. Eri fanns inte här som hennes handledare, men hon hade alltid Noah, därför skyndade hon nu till det lilla kontoret de blivit tilldelade. Vad de hade att göra på Iskrion var tvetydigt. Noah var hennes trygga hamn, men när det gällde uppgifter verkade han lika vilsen som hon. Han var den första neroen som besökt rymdstationen, medan hon … Hon hade blivit lite av en sekreterare. Rapporterna hon fått tagit del av var ofullständiga, men hon hade redan börjat se saker hon trodde kunna förbättra. De visste inte hur länge de skulle stanna på Iskrion. Men även om de var här på falska grunder, fann Villemo vetandet inspirerande.
Hon öppnade dörren till kontoret.
Noah satt vid det stora skrivbordet. Han stängde ned skärmarna och såg på henne. Han var inte klädd som hon. Han bar en gråsvart klädnad med röda blixtlinjer på den höga kragen.
-Så strikt, utbrast han och ändrade sig nästan lika snabbt då han uppfattade hur Villemo blev besvärad. -Du är fin. Det är bara … Jag menar … uniformen framhäver dina höfter.
Villemo sträckte på ryggen och sköt fram bröstet. Noah tittade ned och började pilla på något oväsentligt. Villemo försökte slappna av, tappade så klart väskan och tvingades plocka upp den från golvet.
-Retas du med mig? undrade Noah.
Villemo rätade på sig som hon blivit stungen av ett bi. Hon hade sett den tecknade kortfilmen med tjuren Ferdinand. En saga. Alla visste ju att ett bi aldrig skadade någon.
-Nej!
Noah log.
-Sätt dig, sade han mjukt.
Medan hon gjorde så fortsatte han: -Jag fyller ingen funktion här. Jag hör hemma med min forskning i Berget. Du är mer teknisk …
Hon drämde ned den lilla väskan i skrivbordet. Apparaterna där inuti var tåliga – skulle inte ta skada.
-Tänker du lämna mig?!
-Nej! Nej!
Noah ryggade tillbaka mot stolens ryggstöd. -Kan jag få tala till punkt?
Villemo sjönk ihop i stolen. -Förlåt.
-Jag har ett ansvar för dig. Ville bara säga att du kan göra ett bra jobb här, om du vill?
Villemo var tyst. Det var därför hon sökt och sökt och gått vidare och fått praktiktjänsten i Berget. Det hade varit hennes allt, tills hon träffat Noah. Men allt var annorlunda nu! Det handlade inte enbart om henne och Noah. Det handlade även om Lanjelin, Chiko och Eri.
-Det här är större än du och jag.
Noahs helsvarta ögon uttryckte så många känslor.
-Det var jag som tog in dig i Berget.
-Nej, det var Lanjelin. Var det inte så att du tog över efter att Lanjelin lämnat Berget?
Noah hajade till.
-Jo.
-Lanjelin berättade det för mig, att han var den osynliga handledaren innan du tog över.
Noah hade fått något tankfullt över sig.
-Så han hade det uträknat från början.
-Det hade han, sade Villemo.
-Redan då – innan han ens intagit ondskan, visste han att Farangilen var faktorn som skulle göra honom kvitt det svarta vattnet …?
-Visste? Han har väl bara gissat?
-Och det gick inte så bra. Den där Främlingen snodde Farangilen …
-Och därför är vi här, svarade Villemo trött. Noah var en kraft som dränerade henne. En könsladdad varelse som fick henne att tappa fokus.
Noah reste sig och gick bort till dörren.
-Jag vet vad du känner just nu, Villemo.
Hon var het i hela kroppen.
-Vi kysste varandra en gång.
-Förlåt, viskade han (stod dikt mot dörren). Som ett vilddjur ville han kasta sig över henne.
Noah drog sig närmare. Villemo väntade. Han tornade över henne. Hon tittade upp i hans finmejslade ansikte.
-Jag vill, flämtade hon.
-Jag vet inte om jag kan behärska mig.
-Jag vill inte att du ska behärska dig!
Hon sköt tillbaka stolen och reste sig hastigt och lika hastigt drog sig Noah undan. I sitt undermedvetna visste Villemo vilken risk hon tog när hon lade handen på hans arm. Hon fick nästan ont i nacken då hon böjde huvudet bakåt för att titta upp på honom. Det glänste till i den store neroens ögon och sekunden efter hade han kastat sig fram med läpparna över hennes. Han grep tag om hennes höfter och lyfte upp henne på skrivbordet. Händerna som smekte hennes kropp var krävande, hans kropp hård mot hennes. Med ett tyst kvidande grävde hon in naglarna i hans axlar. Det här var långt ifrån det fumlande hånglandet hon upplevt med andra killar. Begäret mellan dem var översvallande. Noah lyfte hennes höft högre och pressade in underlivet mellan hennes lår. Villemo kunde inte tänka. Med en hand slet han upp den korta rocken så knapparna flög.
En hund skällde och det ljudet fick hennes tankar att fungera igen.
Med ett ynkligt gnyende tog hon läpparna från hans.
-Noah? flämtade hon.
Han hörde henne inte, eller var han oförmögen att sluta?
-Noah, det kommer någon.
Han for ifrån henne så snabbt att hon tvingades stötta handflatorna mot skrivbordsskivan för att inte ramla.
Noah hade ställt sig borta vid fönstret med ryggen mot henne. Han stod med nedböjt huvud och hon inbillade sig att hon kunde känna hans upprördhet.
-Noah? frågade hon plötsligt mycket nervös. Hade hon gjort något dumt?
-Jag klarar det inte, morrade han och slog handflatan i rutan så den skallrade.
Illa till mods drog hon ihop den korta rocken. Av någon anledning fick hans beteende henne att skämmas.
Det hördes ett nytt hundskall. Villemo stelnade till i förvåning. Hon hade väntat sig någon av rymdhundarna, men det var en stor, svart hund som lufsade in på kontoret.
-Nero?!
Noah snodde runt. -Vad?
Han fick syn på hunden. -Nero? Hur kan han vara här?
Nero viftade på svansen och ville att han kliade honom bakom öronen.
-Hallå.
I dörrhålet stod en högvuxen Främling med kort, ramsvart hår så de spetsiga öronen kom i dagen. Han log vänligt mot dem. Villemo gapade och var på väg att niga. Det var första gången hon träffade en Främling.
-Hej, hälsade Noah, även han befann sig i en smärre chock.
Bakom Främlingen dök en lemuriekvinna upp i silvergrå kostym. Noah visste vem hon var. Lucita, högste befälhavare på Iskrion, men Villemo hade aldrig sett henne förr.
-Villemo. Noah, sa Främlingen. -Jag heter Arernil. Vi är några här som vill prata med er.
Han är aningen högre än Noah, annars är de så lika, om man bortser från hudfärgen och Noahs långa hår, tänkte Villemo då de nervöst följde med ut från kontoret.
-Arernil, sa Noah svagt medan Nero hoppade bredvid honom. -Farons son, är det så?
Främlingen skrockade. -Och Berengarias son. Men det tycks många glömma.
-Medlem av det stora Rådet?
-Stämmer, bekräftade Arernil och stannade framför en dörr.
Han lade en hand med sexkantade fingertoppar mot ytan och knackade snabbt med dem. Dörren gled upp och visade ett ljust rum med ett stort ovalt bord där det satt fem personer. Men det var bara en av dem som Villemo såg. Utan att tänka sig för grep hon tag i Noahs arm för stöttning. Situationen gjorde det så att den erotiska spänningen mellan dem var bortblåst.
Prins Marco av Isfolket var makalöst vacker.
Noahs hjärta sjönk. Nu är det kört. Jag kommer aldrig få lov att forska igen, och Villemos karriär är över innan den ens startat. På Villemos vägnar kände han sig förtvivlad.
Nero lade sig ned med en tung suck innanför dörren och Arernil hade stigit fram till ett serveringsbord och började hälla upp en gyllenfärgad dryck i nio högfotade glas.
Lucita satte sig ned mellan Marco och Elvira. Noah tog ett steg ifrån Villemo då han fick ett litet leende från den vackra, alvlika kvinnan. Villemo hade dock inte upptäckt henne, den enda hon såg var den vackre prinsen.
Vad ung han ser ut, tänkte Villemo. Marco såg ut att vara till och med yngre än sin egen son.
-Det gläder oss att du verkar må bra, Noah, sade en lemurie som satt bredvid en kvinna i vit väktarkappa. -Efter explosionen var vi inte säkra på hur det gått för dig.
-En presentation kanske skulle vara på sin plats, sade Lucita innan Noah hittade ord. -Jag är Lucita, högste befälhavare på Iskrion. Villemo och Noah! (Hon gjorde en svepande gest ned mot den stränga lemurien som först talat.) -Det här är Ram.
-Ram, hälsade Noah vördnadsfullt och Villemo ville fråga vem han var.
-Bredvid sitter Indra Gard av Isfolket, fortsatte Lucita. -Väktare och Rams hustru. Vidare har vi …
-Bara Elvira, log Elvira käckt och Villemo kände det som dagen dog lite. Varför måste just hon vara här? Hon var ju bara Eris sekreterare.
Och Noahs älskarinna, gnagde en liten röst inom henne.
-Och efter bara Elvira har vi mig, sade Marco och han hade en röst som förde in ett stilla lugn i Villemo. -Jag heter Marco.
-Vi vet, suckade hon som en sömngångare. Till skillnad från Lanjelin så skulle hon aldrig kunna vara rädd för prinsen av de svarta salarna. -Ähem, jag ber om ursäkt, kanske jag skulle ha nigit, ers … höghet.
-Bevare mig väl, skrockade Marco. -Nej, det behöver du absolut inte göra, Villemo.
Hennes namn lät så vackert i hans mun.
-Legenden om Marco överträffar dig, sa väktaren Indra åt Marco som gav henne en mild blick.
-På Marcos andra sida sitter väktare Kiro, avslutade Lucita och menade den tredje lemurien i rummet.
-Chikos far, sa denne Kiro. -Jag har förstått att ni anlände till Iskrion tillsammans med min dotter.
Både Noah och Villemo skakade på huvudena åt glasen Arernil erbjöd dem.
-Arernil, sade Marco. -Villemo och Noah behöver sitta.
Främlingen svepte till med handen och två bekväma stolar trädde fram bakom dem.
-Främlingskonst, utbrast Villemo och önskade intensivt att hon haft mokikaren med sig. Hon stötte lätt till en av stolarna med foten. Solid. -Du förvrängde synspektra på något vis, eller hur? Med runorna som …
Noah harklade sig diskret. Han satt redan ned och hon upptäckte att alla i rummet tittade på henne.
Rodnande satte hon sig. Stolen var verkligen bekväm.
-Jag förstår varför min son valde dig, sade Marco och Elvira fnös, men verkade ångra sig direkt efteråt och smuttade istället på drycken Arernil serverat.
-Valde … mig?
-Ja, just dig, log Marco.
Villemo drog sig i hästsvansen. -Det var Noah som handledde mig genom de sista testerna. Lanjelin berättade …
-Så du känner Lanjelin? avbröt Marco.
Hon tappade hakan. Han hade lett henne rakt in i fällan.
-Ja, alltså som handledare.
Marco knäppte tålmodigt sina fulländade händer.
-Personalen på Iskrion kan med säkerhet säga att kapten Eri Lamperouge och Chiko av Isfolket var med på den sista färjan som skulle till Hemmet. Men det fanns också en tredje person som var svårare att identifiera. Ingen kunde riktigt fästa blicken på honom och på alla övervakningsvideor vi sett finns det en statisk störning omkring denna. Bara det får oss starkt att misstänka att den tredje personen är min son.
Villemo slokade med huvudet. -Ni är ganska säkra alltså?
Noah bekände:
-Det var han. Men vi gjorde bara det som vi trodde var rätt.
-Ni har vår fulla förståelse, sa Indra.
Villemo tittade närmare på henne. Hon hade sett henne förut – på ett fotografi i Tarjeis hus. Hon hade stått bredvid en sträng lemurie. Blicken gled över till hennes man Ram. Indra av Isfolket. Det här var Tarjeis föräldrar – Harams moster och morbror.
Villemo sökte Noahs blick. Hur mycket vågade de berätta?
Marco reste sig och vände sig mot Lucita.
-Går det an att få tala med dig utanför?
Lemuriekvinnan reste sig.
-Självfallet.
Nero, som slumrat intill dörren, ruskade på den svarta pälsen och följde efter då Lucita ledde vägen ut.
Arernil kom fram till Villemo och satte sig på bordskanten så hon inte kunde se Indra eller Elvira. Hon hoppades att han även skymde synen av Elvira för Noah.
-Intresserar du dig för främlingskonst?
Hon hade trott att hon skulle vant sig vid Noahs otroliga storlek, men icke då hon hade Arernil framför sig.
-Mm, jag har studerat det … lite på egen hand.
Han log snett.
-Du måste vara väldigt smart. De flesta ger upp ganska snabbt.
Plötsligt hade han ett glas i handen. -Många skulle kalla det magi. Vill du inte ha?
-Vad är det?
-Smaka.
Hon tog emot glaset och smakade.
Hon häpnade. -Är det Schloss Theresenhof?
Arernil skrattade.
-Du har bra smak! Vet du att vinet kommer från min gammelmorfars vingård?
-Nej, det visste jag inte.
-Får jag också smaka? frågade Noah.
Arernil blinkade med ena ögat åt honom: -Jodå. Men jag måste fråga dig, Noah. Kunde inte du se igenom min illusion?
-Nej, men jag kan däremot se att vi är fler än sju i rummet.
Villemo sträckte genast på halsen. Vad menade han?
-Ah, du gör mig inte besviken, nero.
Arernil gick för att hämta ett glas åt Noah.
-Vadå inte sju? viskade Villemo åt Noah. -Jag är säker på att jag kan räkna.
-Andar, svarade han. -Det finns två. En man och en kvinna med österländska drag. Det ser ut som de är klädda i någon slags ceremonidräkt. Mannen är hiskligt ful medan hon …
Villemo följde hans blick och tittade mot hörnet förbi Ram. Hon såg ingenting. Inte ens hennes mokikare skulle kunna hjälpa henne här.
-Jag kan ha fel, viskade han.
-Berätta, uppmanade hon nyfiket.
-Kan det vara Shira av Isfolket?
Villemo hickade till.
-Hon som uppsökte godhetens källa 1742 pre Nya Åldern? En av Farangilens väktare.
Ja, det var väl inte så konstigt om hon skulle vara här då Farangilen var stulen och Lanjelin förestod det svarta vattnet.
-Titta inte, bad Noah och de båda drog blickarna från hörnet.
Prins Marco trädde in i rummet. Innan dörren gled igen kunde de höra hur Nero busade med rymdhundarna.
Marco satte sig ned på stolen och sköt undan vinglaset.
-Jag ska berätta vad vi vet, sedan får ni två fylla i luckorna.
Villemo och Noah såg på varandra.

Arernil gick bredvid Noah med händerna bakpå ryggen. Noah kände sig ganska urlakad efter förhöret. Men han var lättad över att han och Villemo tycktes kommit undan reprimander. Och de var ju oskyldiga! Han hade gått i Lanjelins ledkoppel för att skydda Villemo, och när det gällde Villemo hade Lanjelin grovt utnyttjad sin maktposition.
-Indra och Ram verkar trevliga, sa han åt Arernil. Innan han eller Villemo hunnit utväxla ett ord efter förhöret, hade den legendariske väktarens hustru dragit iväg med Villemo. Noah fattade att de ville hålla dem separerade.
-Du behöver inte oroa dig, svarade Arernil med blicken fäst rakt fram. -Ram kan se ut som han vill bita huvudet av någon, men Indra kan locka fram skrattet hos de flesta.
Jo, Villemo hade faktiskt skrattat över något Indra sagt när de skilds åt.
-Är inte vi ganska lika?
Arernils fråga överrumplade Noah.
-Utseendemässigt menar du?
Arernil skrattade.
-Nej, vårt främlingsarv. Våra pappor är äkta Främlingar.
Noah studerade sin svarta hand med de sexkantiga fingertopparna.
-Du är Främling. Jag är nero.
-Jag är lika lite äkta Främling som du, sade Arernil.
Det hade han rätt i.
De var på väg till Främlingarnas avdelning för att hämta Noahs få ägodelar. Under förhöret hade han och Villemo fått veta att de snarast skulle få följa med prins Marcos team till Hemmet. De hade naturligtvis en egen rymdfarkost som klarade av resan, så slapp de vänta en vecka på nästa rymdfärja.
-Känner du inte? frågade Arernil.
En kall kår sprang uppför ryggraden och fick nackhåren att resa sig. Men så lade sig obehaget och han blängde till på Arernil. Bara frågan hade fått kroppen att reagera.
-Du måste bli mer uppmärksam på din omgivning, Noah.
Arernil klappade honom på axeln. -Vi är förföljda, viskade han teatraliskt.
Först då kände han henne!
Arernil fortsatte ensam mot Främlingarnas avdelning.
Noah vände sig om. Han hade aldrig upplevt Elvira som sådan! Hon skred emot honom i en åtsittande dräkt – håret var tillbakadraget. Det fick honom att tänka på Villemos strama hästsvans.
Elvira stannade en meter ifrån honom.
-Du tycker om henne.
Det var Villemo hon menade.
-Väldigt mycket, svarade han.
Hennes smäckra hand gnistrade då hon sträckte fram den mot honom.
-Elvira, protesterade han. Nej, han ville inte att de rörde vid varandra!
-Visa mig! morrade hon och tog ett språng fram.
Blicksnabbt fattade han tag om hennes axlar och pressade upp henne mot väggen.
Hon log. Hon hade de mest fantastiska ögon!
Noah släppte henne som han bränt sig. Det fanns ingen erotik mellan dem!
Elvira knyckte på nacken.
-Nu vet jag.

_________________
Beam me up


Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik: Re: Den Nya Världen 2
InläggPostat: 11 juli 2020, 15:10 
av Isfolket
av Isfolket

Blev medlem: 3 september 2018, 14:54
Inlägg: 107
Ort: Uppsala
3.


Låg pianomusik svävade genom rummet. Det varade en gemytlig stämning bland resenärerna där de satt i små grupper med drinkar framför sig och pratade och skrattade.
Eri tog emot whiskyglaset innan han gick fram mot Chikos och Lanjelins hörnbord. Vid grannbordet skålade fem män med varandra. En av dem, en ung, ljus yngling, sprudlade av energi och var den som pratade högst och skrattade mest. Denne fick syn på Eri och körde spontant ihop deras drinkglas så kristallen klingade innan han riktade uppmärksamheten mot sitt bord igen.
-Hittat nya vänner? frågade Lanjelin spydigt då Eri satte sig ned i den bekväma länstolen bredvid hans.
När Lanjelin använde den tonen mot honom var det under Eris värdighet att svara, men leendet som det muntra sällskapet lockat fram hos honom försvann.
Chiko ställde ned sin turkosa drink på bordet medan Lanjelin inte alls verkade intresserad av vad han hade i sin svartvitrandiga kopp.
-Du kan väl åtminstone låtsas att du tycker om vårt umgänge, fräste Chiko med sprakande ögon åt Lanjelin. -Annars hade vi kunnat träffas i någon av hytterna!
Hon grep sitt glas – ångrade sig och lutade sig tillbaka i länstolen. Hon korsade benen.
-Men jag tycker det är kul att komma ut bland glatt, normalt folk för en gångs skull.
Men det såg inte ut som hon hade kul. Nej, Lanjelin hade en förmåga att suga ur glädjen i det mesta nu för tiden.
Lanjelin ignorerade henne.
-Eri, du arbetade på Hemmet ett tag, eller hur? Åren före den Nya Åldern.
Under renandet av Tellus hade Eri arbetat som raketförare mellan Ljusets Rike och jordens yta. Han hade till störst del varit stationerad i Mellanöstern, men då äventyrarna riktat blickarna mot systerplaneten hade han deltagit i evakueringen där.
-Jo.
Lanjelin sträckte på sig.
-Vad kan du berätta om den röda Kupolen?
-Då meteoroiden, som hotade förstöra Hemmet, tvingades ändra riktning, bröts ett fragment lös och borrade sig ned i jordskorpan. Efter nedslaget sprang det upp röda strålar i det som då var Shara-öknen. Strålarna bildade Kupolen.
-Vet du vad det var för något? De röda strålarna?
-Nej, inget har kunnat tränga igenom Kupolen, därför förblir området innanför oförändrat.
-Oförändrat? undrade Chiko.
-Terraformeringen når inte in dit, svarade Lanjelin i förbifarten. -Så vår skurkaktige vän skulle kunna leva som han alltid gjort där …
-Utan att behöva få sin hud behandlad, nickade Chiko.
-Exakt.
-Så du har listat ut att det är dit vi ska? frågade Eri.
Lanjelin gav inte ett ordentligt svar – gungade bara lite tveksamt med huvudet.
Eri förde glaset till läpparna och kände hur whiskeyn värmde i bröstet. Han följde den ljusa ynglingen med blicken då han ställde ned en bricka med nya drinkar på vännernas bord. Han fick lust att sätta sig ned hos dem istället.
-Skeppet landar vid Eleztra2, fortsatte Lanjelin. -Hur långt är det därifrån till Shara-öknen?
-Det kan jag inte säga på rak arm, svarade Eri trött.
Lanjelin harklade sig.
-Det spelar ingen roll. Men hur tar vi oss dit? Teleportrar?
-Det finns inga teleportrar på Hemmet, svarade Eri.
Den ljusa ynglingen slängde en arm om en kamrats axlar och viskade något i dennes öra. Eri såg bort då de båda männen tittade på honom.
-Då måste vi få fatt i en snabbgående gondol så fort vi landar, fortsatte Lanjelin.
-Eri borde kunna fixa det, sa Chiko. -Så länge det inte utfärdats någon restriktion emot honom.
Eri hade slutat lyssna.
Vid grannbordet hade den ljusa ynglingen rest sig igen och svansade runt och satte sig i länstolen närmast Eri – ryggen mot. Han hade en liten tatuering på sidan om halsen, nära nacken. Eri lutade sig diskret fram för att kunna urskilja motivet.
-Ser du något du gillar?
Lanjelins röst var hård som sten, kall som is.
Eri vände sig hastigt mot honom. Det spräckta ögonen var nästan lika svarta som hans, men det var inga lemurieögon som mötte Eri. En sådan svartsjuka hade Eri aldrig sett någon uttrycka i den Nya Åldern. Den känslan var i stort sett utrotad. Men här var den nu och den sprutade ut från Lanjelin.
Vid grannbordet råkade en man spilla ut sin drink över en annan, och denne for upp och började torka av sina byxor. Någon svor och uppmanade de övriga att lugna sig.
Lanjelin reste sig makligt och Eri tyckte inte om hans blick. Det fanns något illmarigt i den. Eri öppnade munnen men Lanjelin satt upp ett finger. Gesten stal orden som ville komma ur hans mun.
Lanjelin tog sig fram till grannbordet där sällskapet tittade upp på honom och blev som trollbundna.
-Ni verkar ha roligt.
-Roligt? fräste en av männen. -Mina byxor är förstörda, tack vare den här klumpedunsen!
Plötsligt var den gemytliga stämningen som bortblåst.
-Det var för i helvete inte meningen!
Lanjelin log kallt då kamraten hällde en annans drink över huvudet på den som fått byxorna nedspillda. Det utlöste ett tumult vid bordet. Alla kom på fötter och råkade i luven på varandra.
Lanjelin, som tagit ett par steg tillbaka, gapskrattade.
Chiko fräste till och rätt som det var hade hon kastat sin turkosa drink i ansiktet på Lanjelin. Det fick honom åtminstone att sluta skratta, men så kastade han sig fram mot henne och hade nått fram om inte Eri fått fatt i hans byxor. Lanjelin snubblade in i den ljusa ynglingens stol, men denna var upptagen med att hålla fast en av sina kamrater.
Lanjelin drog sig fri med sådan kraft att Eris stol välte och han landade på den mjuka mattan. För att se ut som om kroppen skulle kunna knäckas av minsta lilla, var Lanjelin lika stark som Eri mindes honom.
Pianomusiken hade tystnat.
Så snabbt som han någonsin kunde tog Eri sig upp på benen. Den förr så gemytliga tillvaron låg i skärvor. Fler resenärer hade kommit till och försökte bryta upp bråket vid grannbordet.
Eri öppnade munnen för att ryta åt Lanjelin, men det behövdes inte. Han hade tvärstannat framför Chiko som varnande höll upp en liten flaska. Den sparsamma belysningen fick hennes ögon att glittra.
-Vill du mig så ont? frågade Lanjelin plågsamt.
-Håll käften! skrek hon. -Du är inte Lanjelin!
Han sköt fram huvudet. -Så gör det då!
Chiko drog korken ur flaskan.
-Nej!
Eri ställde sig mellan dem.
-Flytta på dig, väste Chiko och han kände hur något försökte tvinga honom åt sidan. Använde hon trolldom mot honom?
-Chiko, bad han. -Vi går härifrån. Nu!
-Kanske vi ska lyssna på honom, sa Lanjelin likgiltigt.
Eri fylldes av ursinne.
-Gå till din hytt på en gång! skrek han.
Vad var det som hände här? Denna fientlighet som plötsligt uppstått. Splitt och söndring!
-Oj, oj, muttrade Lanjelin. -Ta inte i så du spricker.
-Du din lilla …
Eri fick uppbåda all sin styrka för att hindra Chiko från att kasta sig över Lanjelin.
-Akta flaskan, sa han åt henne.
Detta lugnade henne.
-Din otäcka djävul! väste hon.
Lanjelin hade varit spänd som en fiolsträng, men nu gav han dem ett syniskt leende innan han gick sin väg.
Chiko kollapsade i Eris famn.
-Jag vill inte skada honom, grät hon. -Men jag måste om … om … Fan ta honom!
Med armarna om varandra gick de mot hytterna.
-Jag måste se efter Lanjelin, sa han då han lämpat av Chiko i hennes säng.
-Låt inte den där besten lura dig, sa hon ned i kudden. -Det är inte Lanjelin som vi känner honom.
Eri suckade tungt: -Jag vet.

Lanjelin var i hytten. Han stod med ryggen mot honom och såg ut genom fönstret. Utanför fanns den oändliga rymden som färgades av tunna ljusstrimmor från närbelägna himlakroppar och det ljus som utsöndrades från själva rymdskeppet.
-Jag kan inte se färger längre.
Eri svalde.
-Men du kommer göra det igen. Vi ska hitta Farangilen. När vi landar hjälper jag dig till Kupolen. Jag kommer vara med dig hela vägen.
Lanjelin sa ingenting. Eri backade ut genom dörren.

Intensiteten från Elviras sugande rörelser kändes i Arernils hela kropp. Hans grepp om hennes skinkor hårdnade och hon lugnade sig där hon satt gränsle över honom i sängen. Han väntade på henne, visste att hon skulle njuta än mer om hon fick känna honom pulsera inom sig samtidigt som det gick för henne. Han visste att han var Noahs substitut den här gången och det gav han henne.
Hon kastade med håret och stönade tyst innan hon lutade sig fram och reste sig lite upp på knäna, vilket retade toppen av hans mandom. Helige Sol!
Han drog ned henne över roten och tömde sig djupt inom henne samtidigt som hon skrek ut sin njutning.
Elvira rullade av honom, hämtade andan några sekunder innan hon lämnade sängen. Arernil skylde underkroppen med täcket och lade armarna bakom huvudet.
Elvira gick in på badrummet och kom tillbaka med ett glas vatten. Hon slog sig ned i en stol och krokade ett elegant ben över ett annat.
-Har du hört från din far?
Han drog upp vänsterbenet under täcket.
-Han kommer att möta upp oss i Lemuria. Och mamma kommer väl också vara där antar jag.
Elvira fuktade de sensuella läpparna innan hon tog en klunk av vattnet.
-Varför möter vi dem inte vid Eleztra2? Varför fortsätter vi till huvudstaden?
Hon gav honom ett mörkt ögonkast. -Vet stora Rådet något om det? Vet ni att Lanjelin tänkt sig till Lemuria efter färjan landat?
Han log blidkande mot henne.
-Du vet att jag inte kan diskutera stora Rådets angelägenheter med dig.
-Humf.
-Vad tror du? frågade han henne.
Hon kastade med håret.
-Kupolen, så klart!
Han log: -Så klart.
-Åh, retas inte med mig, Arernil!
Hon ställde ifrån sig vattenglaset på det lilla skrivbordet. -Jag trodde vi var vänner.
-Det är vi, skyndade han sig att säga.
-Men du har en plats vid stora Rådet, medan jag måste …
-Du vet varför, avbröt han mjukt.
-Bah! utstötte hon.
Han log. Hon var så otroligt vacker i sin frustration.
Hon reste sig och fiskade upp den stickade klänningen från golvet. Siluetten av hennes smidiga kropp fick mandomen att resa sig igen.
-Det är över 15 år sedan jag fick följa med mor och far till Hemmet. Vilket pisshål!
-Snälla, Elvira, bad han. -Tänk på språket. Det passar dig inte.
Men det gjorde det, måste han tyst erkänna. -Du gör Hemmet orättvisa.
Hon drog djupt efter andan. -Du har rätt. Förlåt mig.
-Alltid.
Hon drog på sig klänningen som formade sig perfekt kring kroppen. Arernil stack ned handen under täcket och rörde vid sig själv.
-Så du vet inte varför vi ska till Lemuria?
-Det är en lika bra utgångspunkt som Eleztra2.
-Synd, suckade hon. -Det finns en älvring i Eleztra2.
-Har du aldrig färdats med en sådan? frågade han, lite förvånad.
-Nej, jag har bara besökt Hemmet en gång, och då tyckte mor och far att jag var för liten!
Hon marscherade mot dörren.
-Ska du redan gå?
Hon snodde runt – studerade honom där han låg ensam i sängen. Så log hon och det spände till i hans ljumskar, en känsla som fortplantade sig till pungen.
Elvira drog upp klänningen. Arernil grep tag i hennes arm och slängde ned henne i sängen, slet upp hennes ben för att komma till och hon öppnade sig villigt för honom.
Hon tyckte om det här med – när han tog kommandot.

Chiko överrumplades av värmen när de klev av rymdfärjan med de övriga resenärerna. Eleztra2 var en vitskimrande stad belägen vid ett grönblått hav.
-Där är gondolstationen, sa Lanjelin och pekade.
-Dessa tar oss inte längre än till de stora flygskeppen, sa Eri trött.
Lanjelin blängde på honom.
-Ja! Hur ska vi annars ta oss vidare inåt land? Eller har du äntligen tänkt bistå oss med din kunskap om den här jävla planeten?!
Chiko stack handen i fickan och kramade den åttkantiga tärningen hon fått av mamma Sol.
-Snälla, Lanjelin, kan du inte bara hålla käften?
Lanjelin tog av sig kepsen och drog fingrarna genom håret som förlorat sin forna glans. Han slog med kepsen mot låret utan att titta på någon av dem.
-Följ efter mig, sa Eri tonlöst och ledde dem bort från landningsplatsen, in mellan de stora husen – vidare till en bakgata som dominerades av höga träd som gav en behaglig skugga.
-Så märkligt, utbrast Chiko och höll ut handen för att fånga upp ett gulbrunt löv som singlade ned.
-Här är det alltid höst, förklarade Eri som ställt sig med skospetsarna precis utanför en ring på marken.
Lanjelin stirrade ned på runorna som utgjorde den perfekta cirkeln.
-En älvring.
Chikos hjärta skuttade till.
-Ska vi resa med de underjordiska?
-Snabbaste vägen, svarade Eri.
Chiko gav honom en spontan puss på kinden.
-Du är ett geni!
Eri grymtade något.
Lanjelin tog på sig kepsen och steg in i ringen.
-Blod av mitt blod, hördes en djup röst och en kort, eterisk skepnad uppenbarade sig från träden. -Vart vill ni resa?
Eri tog fatt i Chikos hand och drog in henne i ringen.
-Shara-öknen, svarade Lanjelin.
De sjönk ned genom jorden och landade på en plattform mycket lik en tunnelbana, men här var pelarna av bark, grunden höstlöv och det tysta ”tåget” som gled in liknade en gigantisk larv med veckat skal och tunna membran som utgjorde lodräta, ovala fönster. Ett gyllene skimmer stod runt hela den märkliga farkosten.
-Är den levande? frågade Chiko.
-Allt här är levande, svarade Eri. -Var försiktiga.
Chiko tog nervöst hans hand.
Lanjelin gick fram mot ”tåget” efter de andra resenärerna – långa Främlingar; små vingburna varelser; formlösa väsen som släpade sig fram; och vissa som man knappt kunde se, bland mycket annat knytt.
Det fanns inga dörrar utan man måste tränga sig igenom en slemmig hinna för att komma in i tåget.
-Blä, sade Chiko och rös när de var igenom. -Som en livmoderhinna.
Eri skrattade lågt.
-Kommer du ihåg den upplevelsen?
Hon slog honom lätt på axeln.
-Så klart inte. Det var bara ett uttryck.
För den delen så hade ”hinnan” bara känts slemmig, för de var lika torra som förr efter de trängt igenom.
-Har aldrig hört det uttrycket tidigare, log han.
-Vi är pånyttfödda, skrattade hon.
Lanjelin hade satt sig ned på det långa, kopparfärgade sätet som löpte utmed hela tåget. Chiko satte sig bredvid honom och upptäckte att sätet var varmt och pulserande, lite läskigt faktiskt. Eri satt sig ned på andra sidan gången.
En reslig man i gråbrun kåpa ställde sig intill Chikos och Lanjelins sittplats med en spindelbenstunn hand om en flätad kvist i taket. Chiko tittade upp. Varelsen var ohygglig. Hättan var nedfälld, och hon skådade in i det vackraste, det otäckaste ansiktet hon någonsin sett. Blåblekt var det, som marmor, med svarta, brinnande ögon och en leende mun. Det sotsvarta håret där varje hårstrå var grovt och skimrande, ringlade sig ned över skuldrorna.
Till hennes förvåning kände hon Lanjelins hand över hennes och hon hörde hans tankar:
”En mossman.”
Hon fann inte tillräckligt lugn i sinnet för att kunna svara honom telepatiskt, men orden hade fått henne att minnas Ulvhedins kamp mot dessa jordväsen. Hon hade till och med tittat i just den boken hemma hos Tarjei; den del av Isfolkskrönikans gyllene band som kallades Den siste riddaren.
Ljuset flimrade då tåget tyst gled vidare i en fart som inte gick att registrera. Det sista Chiko kom ihåg innan hon somnade mot Lanjelins axel var Eri som sträckte ut sig på sätet mittemot i en ganska obekväm ställning med huvudet mot en barkstång.
Huvudkudden (Lanjelins axel) ryckte till så hon vaknade.
De var framme. Det kändes som hon sovit i två sekunder. Trolldomen rörde sig inom henne och hon tittade upp, beredd på att se mossmannen lura över dem. Men den ohyggliga varelsen var borta.
Stödet som varit Lanjelin försvann och hon föll sömndrucket mot det pulserande sätet.
-Hallå! fräste hon.
Lanjelin flinade.
-En vuxen kvinna som inte ens kan sitta upprätt.
Hon slog bort hans hjälpande hand.
-Tack, jag klarar mig själv.
Eri såg lite piggare ut då de snubblade ut på perrongen – de snubblade av skälet att de stötte mot djup snö.
Lanjelin stirrade stressat runt.
-Var är Kupolen?!
Eri stod likt Chiko med armarna om kroppen.
-Jag tror den är bakom snötäcket.
Lanjelin svor. -Så det här är Shara-öknen?
-Var öknen, poängterade Eri. -Har du inte lyssnat?
-Helvete! svor Lanjelin.
Den lilla eteriska skepnaden som låtit dem sjunka ned i underjorden uppenbarade sig. Den kom fram till Eri och lade en strålande hand på hans kläder och en ljuv värme spred sig genom kroppen, sedan gjorde den samma sak med Chiko. Hon frös inte längre!
-Var är den röda Kupolen?! röt Lanjelin.
Skepnaden drog tillbaka sin skinande hand som varit på väg mot Marcos son.
-Låt den röra vid dig, bad Eri. -Vi måste tydligen gå sista biten.
-I det här?!
Lanjelin sparkade till en snödriva och Chiko höll med honom.
-Hur långt måste vi gå? frågande hon. -Någon som vet?
Den lilla eteriska skepnaden försökte en andra gång att värma Lanjelins kläder.
-Snälla, bad Eri Lanjelin.
Lanjelin godtog den överlevande värmen.
-Men vart ska vi?! Allt är bara vitt! Ge oss ett tecken!
Skepnaden lyfte och stannade ett kort tag som en lysande stjärna i sydväst.
-Ditåt alltså, sa Eri.

_________________
Beam me up


Senast redigerad av Hanna 9 augusti 2020, 17:22, redigerad totalt 1 gång.

Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik: Re: Den Nya Världen 2
InläggPostat: 14 juli 2020, 12:56 
av Isfolket
av Isfolket

Blev medlem: 3 september 2018, 14:54
Inlägg: 107
Ort: Uppsala
4.


De hade landat vid Eleztra2 och sedan tagit sig vidare med ett snabbgående flygskepp cirka 980 mil väster ut till huvudstaden Lemuria i provinsen Ahyra, där de hälsades av Arernils föräldrar Faron och Berengaria och en grupp väktare. Faron och Marco klappade om varandra medan Arernils mamma nästan hängde sig om halsen på sonen. Indra var näste man, eller kvinna, att ogenerat krama om Faron, den höge Främlingen som agerade överhuvud över alla Lorder, som regenterna över Hemmets 97 provinser kallades.
-Men var har ni fina Nero? undrade den ståtliga Berengaria med silverstjärnor i sitt mörklockiga hår.
-Han ville stanna på Iskrion tillsammans med rymdhundarna, svarade Marco.
Villemo satte sig på sätet bakom Noah – långt bak, i den stora gondolen som förde dem genom huvudstaden – fram mot regeringshuset som Villemo mindes från skolundervisningen. Alla byggnader de gled förbi såg ut som palats, men att döma av de lysande skyltar som (inte alla) bar bokstäver på engelska och Främlingarnas universalspråk och satt ovanför dörrarna, verkade det som de inrymde bostäder, hotell och butiker. Husen var fulla av fantasieggande utsmyckningar, och varje byggnad verkade vara uttänkt så att den på ett behagligt sätt skulle leda blicken vidare till nästa. Det gav ett intryck av att alltsammans var delar i en övergripande plan. En del byggnader såg inte ut som byggnader alls, utan som enorma vågor, jättelika musslor eller sällsamma klippformationer.
Villemo studerade Elvira under lugg, där den alvlika kvinnan satt några säten snett framför henne bredvid Arernil. Hon pratade rappt, skrattade och kastade med håret, utan att tyckas lyssna till Arernils godmodiga svar. Hade den vackra kvinnan sökt sig till nya jaktmarker? Så som Villemo satt kunde hon inte se Noahs ansiktsuttryck.
När det var dags att lämna gondolen såg Villemo inte den magnifika rådhusbyggnaden. Hon och Noah hade inte haft möjlighet att träffas på tu man hand under hela rymdresan till Hemmet, och nu höll han sig ifrån henne. Hon fick magont utav att se honom bakom Elvira och Arernil.
-Villemo? viskade en röst som tillhörde Chikos pappa Kiro.
Hon såg upp i hans svarta lemurieögon, så lika Noahs men ändå inte.
-Du kan hänga med mig om du vill.
Hon svalde gråten som hon inte ens visste att hon bar inom sig förrän nu. Förfärat utstöttes ett gällt skratt från strupen.
-Jag är bara lite vilsen.
-Jag förstår det. Kom.

Salen de fördes till hade en storslagen utsikt över ett stormande hav. Villemo glömde sin vilsenhet och rafsade upp mokikaren ur väskan. Vågorna var meterhöga och skummade upp som ett grått töcken mot (vad hon såg genom kikaren) en skimrande mur. Hade inte denna barriär varit där så hade havet dränkt Lemuria.
-Främlingskonst, sa hon.
-Ja, svarade Kiro vid hennes sida.
-Ser du barriären? frågade hon.
-Nej, får jag låna din kikare?
Hon gav honom den.
Kiro lyfte upp den gyllene ”teaterkikaren” till ögonen. -Häftigt.
Han lät så lika Chiko när hon sa ”häftigt”.
-Är barriären låst eller måste man tillsätta främlingskonst för att hålla den fast?
Kiro lämnade tillbaka mokikaren.
-Det vet jag inte, log han. -Jag är mer teknisk lagd. Fordon förstår jag mig på. Ge mig en apparat så kan jag säkert fixa den.
-Jag med, log hon brett. -Men du förstår, främlingskonst har en teknisk bas, men …
Hon slokade lite med huvudet. -Men det är svårt för en människa att förstå.
Kiro skrattade. -Nå, du förstår mer än jag.
Villemo rodnade. Ingen av dem var några som fastnat vid svarta tavlan, ett instrument som fortfarande fanns kvar inom fysiken, då de mer teoretiska fysikerna föredrog att räkna ut sina formler med krita än att förlita sig på dataprogram. I ett mänskligt medvetande fanns det inga gränser, inget förprogrammerat. Åtminstone vad de nu visste.
Kiro grep lätt om hennes armbåge och frågade lågt:
-Chiko, min dotter, hur mår hon?
Villemo var tagen på sängen.
-Bra. Hon … Lanjelin är inte så trevlig, kanske.
Kiro rynkade ögonbrynen.
-Inte?
Villemo drog sig diskret fri.
-Jag vet inte. Hon och Lanjelin blängde mest på varandra. Men jag tror att … de egentligen är bra vänner.
Kiros ansikte var som sten.
-De är det.
Han såg bort på Marco som börjat ta plats i salen tillsammans med Arernil, Faron och Berengaria. Det fanns platser för alla, men innan någon annan än Faron hunnit sätta sig pep Villemo till då två personer trädde fram ur tomma intet. Mannen var den första hon såg. Långsmala, sneda, svavelgula ögon som glimmade under ett svart, oklippt hår – och med kindben så skarpa att man riskerade att skära sig på dem. Det var som de spetsiga rovdjursöronen bildats av att huden dragits bakåt från ansiktet så det låg spänt som ett stelnat grin över läpparna. Men även om mannen var hiskeligt ful, var den spröda kvinnan, med en kunglig grace, vid mannens sida, den mest utstickande. Sneda ögon i obestämd färg. Villemo liknade dem med en solnedgång som speglade sig i ett hav.
-Shira av Isfolket, sa hon lågt.
-Och Mar, fyllde Kiro i lika lågt. -Hennes drabant och älskade.
Så olika de är, tänkte hon. Som jag och Noah.
Shira satte sig ned bredvid Arernil medan Mar ställde sig bakom henne.
-Kom, uppmuntrade Kiro och visade på Villemo en stol. Att hon var med i ett sådant här viktigt möte var henne smått oförståeligt. Hon! En 19-årig praktikant!
Hon sökte Noahs blick där han placerats bredvid Arernils mamma – och nu satte sig Kiro bredvid honom. Till Villemos förtret fick hon Elvira bredvid sig, men tröstade sig med att den vackra kvinnan inte fått plats i närheten av Noah.
-Hej igen, viskade Elvira. -Sett några köttätande vargar på sista tiden?
Villemo stirrade ned i golvet. Hon var fortfarande övertygad om vad hon sett den där gången utanför Berget. Men det värsta var att hon inte kunde glömma synen av Elvira och Noah tillsammans. För första gången i livet kände Villemo för att skada någon. Hon tog sig för bröstet. Vad var det här?!
-Mår du bra?
Elvira lät faktiskt orolig.
Villemo rätade på sig, tacksam för att Marco tog till orda.
-Hade vi inte planerat att låta Kupolen vara?
Kupolen? Vad var Kupolen? Hon tittade frågande på Kiro, men han kunde självklart inte svara.
-Rakt på sak, sade Faron och riktade ned ansiktet mot prinsen. -Våra försök att tränga igenom har avtagit genom åren – långsamt har vi förlikat oss med att den röda Kupolen blivit som Lilla Madrid i Ljusets Rike, tidigare kallat de Missanpassades stad.
-Och anledningen till att terraformeringen inte haft någon framgång? fortsatte Marco. -Är på grund av en person?
-Vi har inte villat sätta in allt. De röda strålarna som steg upp från jordskorpan den gången är av samma essens som Farangilen.
-Jag förstår att ni vill ge honom ett val. Men nu har han agerat utanför Kupolen. Hur länge har han varit utanför?
-Beräknat några veckor.
-Och under den tiden sprängde han Berget och stal Farangilen.
-Vi har blivit för övermodiga, bröt Arernil in. -Efter det välsignande regnet trodde väl ingen att någon skulle utmana oss?
-Visst har vi skydd från andra krafter som kanske kan inkräkta, svarade Faron sin son.
-Vem är han? frågade Marco. -Den ensamme som dväljs innanför Kupolen.
-En gruvarbetare, svarade Faron. -Hans namn är Tamar. Han är nästan lika gammal som jag och var med då Ljusets Rike utformades.
-Betyder det att han förstår Farangilens hemligheter?
Blickarna riktades mot Noah som talat och då ingen sa något fortsatte Noah lite besvärat: -Han … Tamar … Mästrade den röda stenen. Jag såg det, innan han sprängde Berget.
Noahs blick landade på Shira.
-Det har bara funnits tre som kan göra det: Du, Nattöga och Dolg.
-Det måste ha funnits fler, sa Marco och tittade på Faron.
Den höge Främlingen sa: -De som mästrade den Röda stenen var de som sändes ut att bygga upp Ljusets Rike och bringa kunskap till Tellus befolkning. De dog så olyckligt innan vi hann konstruera skyddsdräkter och forma det som senare blev Främlingarnas del i Ljusets Rike.
-Men Tamar var inte en av dem, sa Shira, hon som nått godhetens källa.
-Nej. Vad jag har fått fram, så blev han utrensad långt innan någon av er kom in i Ljusets Rike. Han har arbetat hårt på Hemmet …
-Arbetsläger, utbrast Villemo. Varför sa hon så?
Faron vände sina outgrundliga ögon mot henne och till hennes förvåning kom Elvira till hennes undsättning.
-Varför blev han utrensad? frågade den alvlika kvinnan.
-Det finns det inga protokoll på. Det jag vet är att han var den förste att återvända till Hemmet efter att meteoriten ändrat kurs och planeten räddats. Det finns en tanke om att han möjligen förstått vad som hände i jordskorpan – då de röda strålarna slog upp, och lärde sig att ta del av Farangilens kraft – därav, Kupolen.
-En kraft från Hemmets hela kärna? funderade Arernil.
Faron nickade. -Kanske.
-Det är starka krafter vi talar om, mumlade prins Marco och vred långsamt på en guldring kring det vänstra ringfingret.
-Hur starka de än är så måste vi till Kupolen, sa Elvira. -På en gång! Vi har Shira som blivit godkänd av Farangilen och vi har Faron och Arernil som är superkunniga i främlingskonst.
Marco höll upp en lugnande hand mot henne.
-Vi får inte glömma att Villemo och Noah berättat att det verkar som den enda anledningen varför Tamar stal Farangilen var för att locka Lanjelin hit. Det kan vara en fälla.
-Men vi är väl överens om att Tamar vill komma åt det svarta vattnet? frågade Kiro.
-Men hur kunde han veta? fortsatte Shira Kiros tankegång. -Det borde bara vara vi i det här rummet och Chiko och Eri, och Lanjelin själv som vet att han bär med sig ondskan.
-Och vad är hans tanke om han får tassarna på det? frågade Berengaria.
-Balans, svarade Marco.
-Det finns redan en balans, sa Ram och Indra nickade sitt medhåll. -Våra två världar har aldrig mått bättre.
-Om man bortser från Solriddarna som dödar av folk för att sända in dem i det Stora Ljuset där man inte kan skada den minsta organism, sa Arernil.
-Överbefolkning är fortfarande ett problem på Tellus, sa Marco. -Men det är också därför det finns planer på att skicka mer folk till Hemmet. Djurstammen var nästan utrotad innan det välsignande regnet att den bara mådde bra med den Nya Världen.
-Men är det verkligen upp till oss att bestämma över liv och död? undrade Elvira och fixerade blicken på Marco. -Vi fick övertaget och rättade till allt efter vår livssyn. Vi införde reproduktionsregler – vi gjorde djuren sterila och såg till att de inte dödade varandra.
Att någon vågade säga emot prins Marco gav Villemo mod.
-Jag kan aldrig få ett syskon, utbrast hon. -Mina föräldrar tackade Ljuset när jag föddes, för de trodde aldrig de skulle kunna få barn, så visst är vi tacksamma.
-Jag hör ett ”men”, mumlade Faron, men Villemo kunde inte komma på ett ”men”. Det hon kände var att något var fel.
Det enda hon kom på att säga var:
-Man dödar för att överleva.
-Äta varandra menar du? frågade Indra henne.
-Nej, jag menar … ta det som behövs.
Faron log mot henne.
-Jag förstår att vi kan verka orubbliga i dina ögon, Villemo, men det här är en diskussion som funnits länge. Just nu är det hotet om att ondskan är fri igen som bekymrar oss.
Elvira reste sig.
-Då så! Kupolen nästa! Lanjelin har en eller två dagars försprång. Nu ger jag mig iväg!
-Du vet inte ens vart du ska, sa Arernil nyktert.
-Peka ut riktningen! morrade hon.
Faron och Marco utväxlade en blick och Faron reste sig. Elvira följde med honom fram till de stora fönstren.
Vyn ändrades, det stormande havet utbyttes till en stenig dalgång vars norra bergssida reste sig skarpa med snövita tänder. Faron rörde handen och vyn förändrades igen – visade en snöpinad ruin med sönderfallna torn.
-Spökslottet, sa Elvira.
-Ruinen kallas så, sa Faron.
Marco hade ställt sig bredvid Elvira.
-Den röda Kupolen befinner sig inte långt från Lemuria. En gondol kan ta oss till Spökslottet sedan måste vi ta oss till fots då de röda strålarna blir för aggressiva.
-Jag kan ta mig igenom dem, sa Shira och reste sig från stolen.
Prins Marco bugade sig lätt mot henne.
-Du är självskriven, och så klart Mar.
Han log mot den fule mannen vid lilla Shiras sida.
-Och jag! sa Arernil och tittade på Faron för ett godkännande.
Den höge Främlingen nickade. Berengaria tog Farons hand.
-Marco?
Kiro steg fram.
-Min dotter är med dem. Jag vill också följa med.
-Nej.
-Men jag är Väktare. De måste ha skydd …
-Du kan inte beskydda någon från Farangilens strålar om den bestämt sig för att ni är fienden.
-Är inte Farangilen god? undrade Villemo som smugit fram.
Hon hade medvetet stannat bredvid Noahs stol.
-Det är den, svarade Faron. -Men den kommer alltid att försvara sitt revir. Elvira, Shira och Arernil är bra val.
-Jag håller inte med, sa Indra. -Några väktare borde följa med.
-Det här borde jag förstått, stönade Marco. -Men jag följer naturligtvis med. Kan vi nöja oss med det?
Det var fler som protesterade.
-Jag har, precis som du, ett barn i elden, sa Kiro. -Jag ska med!
Marco såg strängt på honom.
-Låt mig påminna dig om varför du fick följa med så här långt, Kiro.
Lemurien backade.
Marco såg hjälpsökande på Faron.
-Jag stannar här medan Elvira, Shira, Mar och Arernil fortsätter mot den Röda Kupolen, och även du Marco – du följer också med.
Varför Elvira? tänkte Villemo. Hon är ju bara Eris sekreterare.
Faron såg runt på de missnöjda ansiktena. Framför allt Kiro såg ut som han ville strypa någon.
-Men alla som vill får följa med så långt som till Spökslottet.
-Jag tycker fortfarande att det ska finnas väktare med, fnös Indra.
-Vi kan inte bekymra oss över er säkerhet, log Marco milt.
Indra fnös en andra gång.
-Klä er varmt, uppmanade Faron.

-Villemo?
Hon stannade på trappan utanför rådhuset. Alla förutom Faron och Berengaria hade bestämt att följa med till Spökslottet. Faron hade förpliktelser i Ahyras huvudstad och då stannade hans maka hos honom.
Noah blickade ned mot henne, solljuset skimrande i håret. Hon ville så gärna smeka hans kind.
-Din hud är så slät.
Han skrattade lätt.
-Till skillnad från er människor har jag endast hårväxt på huvudet.
Villemos blick gled omedvetet ned mot hans skrev och då hon kom på vad hon gjort, stirrade hon istället stelt ut över torget.
-Ähem, ville du mig något? frågade hon.
-Kan du inte se på mig?
Hon gjorde så.
-Villemo, jag vill bara … Jag önskar att vi fortfarande var kvar i Berget. Där hade vi kunnat lära känna varandra lugnare. Nu finns det inte tid att lära känna dig ordentligt, utan jag känner bara den här … förbannade sexdriften mot dig …
-Men det betyder väl att du tycker om mig? undrade hon nervöst.
-Ja, ja! Det jag menar är, att när jag rör vid dig så tar den över. Jag förlorar kontrollen över mig själv och det gör mig livrädd.
De helsvarta ögonen glittrade.
-Har du … pratat med någon om det här? Jag menar, du har ju uppenbarligen gett efter för lustan tidigare.
-Det har jag. Men den har aldrig varit lika stark som den är med dig. Och du vet väl att den aldrig slår ut om inte både hon och jag känner attraktion?
Villemo nickade.
Ute på torget hjälpte en skrattande Arernil Elvira in i gondolen.
-Vi måste skynda oss innan de lyfter utan oss.
Noah suckade resignerat och de båda tog plats i gondolen tillsammans med de andra.
Villemo satt med händerna mellan låren ett säte ifrån Noah. Kiro körde med en pladdrande Indra bredvid sig som faktiskt lyckades locka fram ett leende hos den dystra lemurien. Bakom dem satt Marco och Ram. Ram böjd över en skärm i knät och Marco som efter ett tag lutade huvudet mot rutan med slutna ögon. Shira och Mar var osynliga igen, men Villemo uppfattade utav Noahs och även Elviras blickar var de befann sig. Villemo kom på sig själv med att studera Noah ingående.
-Det kommer en snöstorm, sa Arernil där han lagt upp benen på ett säte längre bak i gondolen.
Ram slet blicken från skärmen i knät.
-Se upp!
Gondolen krängde till så kraftigt att Arernil ramlade ned från sätet och Villemo grep tag med båda händerna om ena armstödet.
-Gick det bra? frågade Marco Arernil.
-Jag är ok, svarade Farons son och började ta sig fram genom gondolen. -Var inte beredd på att stormen skulle komma så snabbt. Vad var det som hände?
-Röd snö, sa Indra.
Utanför gnistrade det rött mellan det täta snöfallet.
-Kupolen har expanderat, sa Marco olycksbådande.
-Vi kan säga åt pappa att sätta in mer motstånd, föreslog Arernil.
-Nej, svarade Marco. -Vi vet inte var Lanjelin, Chiko och Eri befinner sig. Vi måste tänka på deras säkerhet.
-Borde vi inte landa? undrade Indra.
-Spökslottet är alldeles i närheten, svarade Kiro.
Skickligt lyckades Kiro landa den stora gondolen på en klipphäll nedanför ruinen.
Villemo drog åt den falska pälshättan på vinterjackan då de åtta steg ut ur gondolen. Vindarna tjöt och piskade upp hård snö mot dem. Men så stillades vinden. Villemo stirrade på Marco som långsamt lät armarna falla. Han hade betvingat stormen!
-Där är leden över berget, sa Arernil och pekade. -Den enklaste vägen mot den röda Kupolen.
Elvira gläfste till så Villemo ryckte till i förvåning, hon gläfste verkligen! Sen hände allt blicksnabbt.
Arernil löpte iväg så fort att man knappt hann uppfatta det. Han förföljde en vit varg som uppenbarat sig på den plats Elvira just stått.
Villemo drog sig närmare Noah.
-Vem är Elvira?
Han stirrade ned på henne.
-Vet du inte det?

Lanjelin lyfte huvudet och vädrade i luften.
-De kommer.
Eri såg flämtande upp mot den ilsket röda väggen framför dem. Han var slutkörd.
-Låt dem komma. Vi kommer aldrig in här, inser du inte det?
Lanjelin lyssnade inte. Det svarta trängde ut från honom och tog upp kampen mot strålarna.
Chiko pulsade fram genom snön som börjat smälta omkring henne. Hon höll flaskan med den klara brygden i handen.
-Nej! skrek Eri. -Du dödar honom!

Tamar såg uppifrån klippsidan de tre som närmade sig. Såg hänfört hur ondskan slog mot hans skyddande Kupol. Det här var en kamp Farangilen kunde förlora.
Han höjde bedövningspistolen, koncentrerade sig och träffade Lanjelin i nacken. Det svarta piskade till och hade träffat honom om Tamar inte tagit ett språng nedåt.
Han landade smärtsamt, men det hindrade honom inte från att höja pistolen och skjuta en välriktad projektil mot kvinnan i sällskapet. Hon föll. Men Tamar hade inte räknat med att Marcos son fortfarande skulle vara på benen. Nattsvarta suturer for fram vilka han mötte med liknande samtidigt som han rörde sig åt sidan. Som en blixt var han framme vid mannen som var i maskopi med ondskan. På nära håll lät han ett andra bedövningsskott tränga in i den smala halsen. Blicken han fick, innan ögonen långsamts slöts, var något av de ondaste han någonsin bevittnat.
Det smällde till i knät och en smärta fortplantade sig genom hela benet upp längst sidan. Sedan tumlade en tung kropp in i honom och de båda ramlade till marken. Tamar hade missbedömt lemurien i sällskapet. Hade trott att han borde vara både snabbare och starkare än denna. Men med skottet lemurien träffat honom med var han oförmögen att fly.
Lemurien hade en flaska i handen som han försökte tvinga ned i Tamars mun. Vad var det? Gift?
Lemurien skrek och stänkte innehållet över Tamars ansiktsmask. Vatten? Bara vanligt vatten? Han såg förvåningen i lemurieögonen över honom. Sedan började kampen om ansiktsmasken. Lemuriens ena knä satt på hans hand. Med den fria handen lyckades Tamar låsa båda av lemuriens händer som ville slita masken av honom, den som försäkrade hans överlevnad här ute. Tamar kände redan att det gått upp ett hål i den skyddande dräkten, men det var en ovidkommande smärta.
-Kan du rädda honom?! skrek lemurien.
Tamar knuffade honom ifrån sig så han landade mot en sten.
Tamar reste sig snabbt.
-Jag kan göra allt rätt igen!
Han höjde pistolen och sköt den uttröttade lemurien i bröstet.

Det luktade blod.
Inom Lanjelin rörde sig det svarta. Det krafsade hårt mot kroppens skal och borrade sig ut som köttätande maskar. Lanjelin öppnade munnen och skrek då smärtan blev för mycket. Han kämpade upp ögonen och bländades av ett rött ljus. Rött! Han kunde se färger igen, åtminstone rött.
Han försökte röra kroppen, men fann ut att han satt fast. Breda remmar var slagna om hans fotleder, vader, lår, bröst och panna.
Han skrattskrek upp mot det röda som bågnade över honom, kämpade tillsammans med det svarta att bli fri. En sylvass tråd av ondska var nära att ta sig ut.
Ett blekt främlingsansikte uppenbarade sig utanför den röda bubblan Lanjelin var insvept i. Främlingen drog en hand över den röda ytan som han torkat imma från en glasruta och Lanjelin såg anletet klarare. Det var ärrat med ena sidan, tjocka gropar och upphöjningar som ätit sig upp och bildat kala linjer en bit in över hårfästet. Ett ansikte delat av skönhet och fulhet.
-Gör inte så där, sa Främlingen och det sprakade om hans höjda hand.
Då han slog ned handen mot den lilla, sylvassa tråden som tagit sig ut från Lanjelins kropp, gnistrade det röda om honom. Lanjelin skrek då ondskan tvingades in i kroppen.
-Brister bubblan så kommer du snart se värre ut än jag. Utanför råder min atmosfär.
Lanjelin förstod att han befann sig innanför Kupolen. Han drog ett djupt andetag så det spände i remmen över bröstet.
-Det svarta vattnet beskyddar mig!
Den äkta Främlingen vände sig bort.
-Det skyddar sig själv. Men jag tänker inte förgöra det.
Det svarta lugnade sig inom Lanjelin. Nej! Jag är i fara! Rädda mig!
-Du har så rätt i att Farangilen kan ta ut ondskan från dig, men det krävs också någon som vet att hantera det röda strålarna. Kärnan från min planet.
Främlingen tog på sig skyddande handskar som räckte honom upp till armbågarna.
-Du är Marcos son, sa han med ryggen mot. -Låt oss hoppas att det räcker för att överleva det här.
Han vände sig mot Lanjelin igen med en spruta, med tjock nål, i handen som förenades genom en lång slang till en apparat som liknade något man kunde se under en dialysbehandling.
-Du och jag är en del av något större.
Lanjelin spärrade upp ögonen då Främlingen sträckte in händerna genom den röda bubblan.
-Försök att slappna av, sa Främlingen då nålen närmade sig. -Jag tror du har bättre odds om du släpper taget.
-Men jag vet inte vad som ska hända! skrek Lanjelin.
-Ondskan har vilselett dig, fortsatte Främlingen lugnt.
Det svarta piskade fram och slog upp en reva i Främlingens ena handske. Han drog snabbt bort handen med en plågsam grimas. Det mullrade oroväckande omkring dem.
-Ha! utstötte Lanjelin. -Vad säger att den kan lita på dig?! Vilselett? Jag är inte vilsen!
Främlingen hade tagit ett steg tillbaka. Han såg sig oroat om. Var Kupolen på väg att kollapsa? Skalvet stillades, men fortfarande kände Lanjelin att något försökte tränga igenom.
Främlingen med den sargade ansiktshalvan vände sig mot honom.
-Likt dig vill jag ha balans. Ondskan måste släppas fri. Godheten kan inte regera.
Det svarta vattnet rörde sig mjukt och förförande inom Lanjelin. Släpp mig fri.
Jag är inte beredd, tänkte Lanjelin. Om han dog nu … Skulle det Stora Ljuset ta emot honom? Men han ville inte … Han ville inte! Medan Eri fortfarande fanns kvar, så ville han inte!
Främlingen närmade sig med nålen.
Lanjelin höjde rösten. Språket kom upp från djupet. Främlingen tittade konstigt på honom, innan han pressade in en trasa i Lanjelins mun. Lanjelin blev medveten om att Främlingen inte förstod vad han sa.
”Hjälp!” skrek han ut i huvudet.
Nålen penetrerade den nakna huden i armvecket. Svart blod började pumpa ur honom.
Smärtan slog ned som vitglödgande blixtar.
-Släpp taget, beordrade Främlingen.
Men han kunde inte. Ondskan var en del av honom.
Remmarna glödde som eld. Allt brann, samtidigt som innanmätet var iskyla. Huvudet sprängde som om själva hjärnan försökte tränga sig ut. Ögonen översvämmades av tårar. Han skrek i en ofattbar smärta.
Så kände han det äntligen, genom all denna smärta, en av rösterna som plågat honom under hela tiden sedan han först tagit emot ondskan under isfjället.
”Elvira!” skrek han ut i tanken.
”Jag kommer”, uppfattade han hennes målmedvetna tanke.
”Hjälp mig!”
”Jag kommer.”
Ondskan lämnade Lanjelin. Den sögs ut genom slangen och in till en behållare som Främlingen tryggt tog hand om.
Kupolen rämnade.
Främlingen gömde det sargade ansiktet innanför den silverne masken. För ett tag måste Lanjelin koncentrera sig på var han var. Vad hade hänt? Vem var han? I ett töcken höll han ögonen på behållaren som Främlingen bar ut. Det svarta vattnet. Nej! Han hade lovat sig själv att det inte skulle hamna i orätta händer.
”Jag lever.” Tanken var inte koncentrerad, men den hade uppfattats av Elvira.
”Bra. Håll dig i liv en liten stund till!”
Remmarna stramade då Lanjelin skrattade. Det var ett lättnandes skratt.
Men lättnaden varade inte länge då Främlingen kom tillbaka.
-Det gläder mig att du fortfarande lever.
Lanjelin försökte kommunicera att han måste släppa loss honom.
Främlingen lade huvudet på sned.
-Dina ögon är klara. Ska jag tolka det som du …
Det blixtrade till i rummet och Främlingen slungades in i väggen. Det röda omkring Lanjelin splittrades och han fick syn på Elvira.
-Hämnden är ljuv, spottade hon mot den medvetslösa Främlingen.
Hon lutade sig ned över Lanjelin.
-Hej, lillebror.

_________________
Beam me up


Senast redigerad av Hanna 14 september 2020, 17:03, redigerad totalt 6 gånger.

Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik: Re: Den Nya Världen 2
InläggPostat: 22 juli 2020, 07:39 
av Isfolket
av Isfolket

Blev medlem: 3 september 2018, 14:54
Inlägg: 107
Ort: Uppsala
5.


Den röda Kupolen hade kollapsat. Det hade blivit för mycket då ondskan tagits ut ur Lanjelins kropp, och de röda strålarna hade sugits ned i Hemmets innanmäte.
Solen var på nedgång.
Marco satt på knä i snön vid Eris sida. Bredvid hade Chiko börjat röra på sig. De båda hade injekterats med ett starkt bedövningsmedel och skulle överleva, men Eris kropp var totalt utmattad, därför förde Marco nu in en del av sin egen styrka i lemurien.
Elvira kom ut från stationen tillsammans med Arernil som bar på en kropp. Marcos inre frös till is. Jag borde ha känt om han dött.
Snabbt sprang han fram till dem. Lanjelins huvud låg slappt mot Arernils bröst. Sonen såg ut som han svultit ihjäl, men Marco kunde fortfarande känna livsgnistan inom honom.
-Lanjelin, viskade han och smekte sonen över ansiktet med båda händerna medan Arernil lade ned honom på marken. Snön hade så smått börjat ta över landskapet som tidigare skyddats av Kupolen.
-Far, flämtade Elvira och sjönk ned på knä. -Han är fortfarande där inne. Lanjelin sa att han bevarat det svarta vattnet i en behållare. Skynda dig, innan han kvicknar till.
Marco torkade en tår. Helst hade han villat stanna här med sina barn, men förstod brådskan.
-Han har torterat honom, sa Elvira mörkt innan Marco gav sig iväg.

Bråten knastrade och knäckte under Marcos skosulor när han hittat vägen in till laboratoriet. Tamars stora kropp låg med ryggen mot honom in mot en vägg med en sönderfallen bänk över sig. Marco slet bort bänken med en sådan kraft att den for in i en annan vägg så det tjongade.
Han skulle kunna dra av den äkta Främlingen masken och lämna honom här och låta terraformeringen göra sitt.
-Marco?
Shira hade kommit in i rummet. Han övergav genast de flyktiga planerna på att låta Tamar dö.
-Har du hittat Farangilen? undrade han utan att kunna se på henne.
-Ja, jag hämtar den strax. Men Marco, vi har inte kunnat hitta behållaren med det svarta vattnet. Bara han vet var den är.
-Jag förstår, sade han tonlöst.
Medan Shira återtog den röda stenen såg Marco till att behandla Främlingens hud. Lite hajade han till då han först fick se ansiktet. De ärren skulle han kunna göra något åt, men det skulle bli en långsam process.
Medan han satt och behandlade Tamars hud, började den äkta Främlingen vakna. Så fort han fick syn på Marco stelnade han till. Så han vet vem jag är, tänkte Marco.
-Var har du gömt det svarta vattnet?
Tamar svarade inte. Så, det skulle inte bli så lätt med den här gruvarbetaren. Marco såg det tydligt i Tamars envisa uttryck.
Med enbart viljestyrka fick Marco Främlingen att resa sig och följa med som en lydig hund. Nåja, kanske inte så lydig. Som en hund i strypkoppel och munkorg.
Utanför hade Chiko kommit på benen, men Eri och Lanjelin var fortfarande medvetslösa.
-Jag bär honom, sa Marco då Arernil varit på väg att lyfta upp Lanjelin. -Ta hand om Eri.
Chiko stapplade fram och pekade med ett darrande finger på den tysta Tamar. -Och vem tar hand om den där?
-Elvira?
-Med nöje, svarade Elvira sin far. -Jag ska minsann vakta honom!
De påbörjade promenaden tillbaka till Spökslottet.

Noah såg dem först genom skumrasket. Fem skepnader som lystes upp av Farangilen mellan Shiras händer.
Fem, tänkte Villemo. Men, de borde vara fler. Så såg hon att Marco och Arernil bar på kroppar. Åh, nej!
Kiro rusade fram mot Chiko som kollapsade i hans famn. Skyndsamt lotsade han in dottern i gondolen.
-Indra eller Ram, sa Elvira uttröttat. -Boja honom!
Indra lösgjorde något medan hon sprang fram till Elvira och den ärrade Främlingen i hennes sällskap. Tamar, tänkte Villemo rysande. Indra låste Främlingens händer framifrån med handklovar som Villemo bara kunde tyda var konstruerade av främlingskonst, eller kanske madragteknologi. Tamar förde sina fängslade händer till ansiktet innan han lät dem falla. Mer reaktion från fången fick de inte.
-Eri? undrade Villemo då hon och Noah kommit fram till Arernil med Eri i famnen.
-Han och Lanjelin lever, svarade Arernil. -Men vi måste ta dem till Lemuria på en gång.
Gondolen lyfte med Kiro vid rodret. Bredvid honom på sätet sov Chiko.

Elvira höjde handen till en knackning, men sänkte den igen. Hon rynkade ögonbrynen. Läkarna hade gjort vad de kunnat, men Marco var fortfarande där inne tillsammans med Lanjelin. Han var stabil, hade hon fått veta. Men varför vaknade han inte?
”Elvira”, hörde hon sin fars röst. ”Kom in.”
Hon tvekade inte, utan slängde upp dörren som tyst gick igen bakom henne.
Lanjelin låg nedbäddad med ett näringsdropp kopplat till armen. Marco satt på en pall med ena handen mot Lanjelins bröst.
-Varför vaknar han inte? Borde han inte göra det?
Hon stannade vid sängen och blängde ned på sin bror.
-Han är rädd, svarade Marco.
-Rädd? För vad? Han behöver väl inte vara rädd längre, ondskan är borta!
Marco såg upp på henne.
-Han skäms.
Elvira fnös.
-Ja, det borde han göra!
-Jag har försökt prata med honom, men når inte fram. Kan inte du prova, Elvira?
Om sanningen skulle fram så ville hon ruska Lanjelin ur sömnen men behärskade sig.
Hon lutade sig djupt ned över honom så det långa silverhåret svepte över hans ansikte.
-Hallå! Kan du inte vakna nu? Vi har mycket att snacka om!
-En lugnare approach kanske, föreslog Marco.
Hon sträckte på ryggen. Hennes problematiske bror som hon bråkat så mycket med under uppväxten. Men med att de blivit vuxna så hade, åtminstone hon, trott att de förstod varandra, som bara syskon kunde. Men så hade han begett sig ut på detta vansinniga äventyr utan att säga något till henne.
-Du är arg, sa Marco. -Lanjelin vet det. Försök att …
-Jag räddade livet på dig! skrek hon. -Hör du det?!
-Han hör dig, sa Marco och tog bort handen från Lanjelins bröst. -Men i tillståndet du befinner dig i nu så vet jag inte ens om jag skulle våga vakna.
Ilskan rann ur henne.
-Jag har aldrig varit så här arg.
Hon höjde händerna och upptäckte att de darrade.
-Hum.
Marco släppte henne med blicken och såg ned på Lanjelin. -Kanske han haft rätt? Ni är för unga att förstå hur väl jag har tänkt. Ni är uppväxta i en idyll. Kan bero på att jag, och så många andra levt så länge att det tar längre tid för oss att förstå.
Elvira stirrade på honom.
-Den renodlade ondskan måste kontrolleras, sa hon. -Där har ni rätt. Lanjelin spelade för högt då han tog ondskan från isfjället.
Marco nickade.
-Den ska inte stängas in, utan leva i balans med godheten ute i världen. Ett av det största misstagen jag gjort, var när jag hällde ned det klara vattnet i ondskans källa. Det kunde ha gått riktigt illa. Så klart räckte det inte med det. Ondskan preserverade sig och jag slog upp trollrunorna om isfjället.
-Världen är bättre nu, sa hon. -Men den är inte perfekt.
-Nej, det är den inte. I en perfekt värld skulle inte din bror ligga här nu.
Elvira följde dropparna från påsen som sögs upp av Lanjelins kropp. Vakna nu då, tänkte hon, men broderns ansikte var lika stilla som förr.
-Vi kanske borde sluta kämpa om en perfekt värld? sa hon.

Eris hjärna var för pigg för att sova medan kroppen var för trött att hålla sig vaken. Efter att de anlänt till Lemuria hade han och Chiko blivit isolerade. Instängda i ett varsitt rum.
Eri slog ned toalettlocket, tvättade händerna och gick ut till sängen i det andra rummet. Det var inget stort utrymme, fyra steg från ena kortväggen till den andra.
Han hade inte fått veta vad som hänt med Lanjelin. Det sista han mindes var Chiko och Lanjelin som skjutits ned. Han hade brottats med Främlingen … sedan mindes han inget mer förrän han vaknat upp här och en mild lemuriekvinna hade lämnat rummet och låst efter sig.
Dörren gled upp. Eri, som oroligt stått mitt på golvet, stelnade till.
Marco av Isfolket steg in i hans fängelse.
-Hur är det med Lanjelin? frågade han så snabbt att han snubblade på orden.
-Stabilt, men han vill inte vakna.
Eri stirrade ned i golvet. Vill inte vakna?
-Sänk inte blicken, Eri, sa Lanjelins pappa. -Du vet varför du är här. Lagen måste ha sin gång. När det gäller dig och Chiko är det en ren formalitet. Du borde ha sagt ifrån så fort Lanjelin kontaktade dig, då kanske vi skulle ha kunnat förhindra att ondskan hamnade i orätta händer.
Eri tittade upp. Han hade inte tänkt på sin egen framtid. Han hade lyckats bra med att ta sig från raketförare till forskningsledare i Berget. Den karriären var nog över nu.
-Hade du kunnat hjälpa honom?
Marco dröjde med svaret.
-Det vet jag inte.
-Jag litade på Lanjelin. Du såg honom aldrig, hur ondskan förändrade honom. Men jag stod vid hans sida!
Eri darrade i hela kroppen.
-Det är därför jag är här, sa Marco. -Det är inga fel på Lanjelin, mer att han inte vill vakna.
-Vadå inte vakna?
-Han har slutit sig. Jag och Elvira har försökt nå fram till honom. Han skäms förstår du. Så jag tänkte om du kunde prata med honom. Han skulle höra dig.
Eri skruvade på sig.
-Vad kan jag göra? Han tycker inte om mig. Jag dumpade honom …
Marco höjde på ögonbrynen.
-På grund av hans far? Du ska inte känna dig liten inför mig, Eri. Så länge du bringar glädje och kärlek till min son – är du högst välkommen!
Eri häpnade över att se tårar stiga upp i den vackre prinsens ögon.
-Du har bevisat hur mycket du älskar honom. Så snälla, följ med mig.
Eri var stum men var inte sen med att följa efter Marco.

Marco öppnade dörren in till Lanjelins sjukrum. Eris hjärta stannade nästan då han såg Lanjelin i sängen – utmärglad och svag med näringsdroppet i armen. För ett ögonblick trodde han att Marco skulle följa med in, men prinsen lämnade dem ensamma.
Utan att kunna släppa blicken från Lanjelin, drog Eri fram pallen och satte sig ned vid sängen. Mannen han älskade andades och var varm då Eri lade en hand ovanpå filten. Beröringen gled ned till Lanjelins hand och hjärtat skuttade till av glädje. Fingernaglarna var inte svarta längre!
Han öppnade munnen men måste först fukta strupen innan han kunde tala.
-Lanjelin?
Ryckte det i Lanjelins hand?
Eri reste sig och lutade sig ned mot Lanjelins mun. Han kysste de torra läpparna. Väntade – drog sig tillbaka och studerade Lanjelins ansikte. Ingen reaktion.
Det blev för mycket. Känslorna tog över. Eri sjönk ned på pallen och begravde ansiktet mot filten över Lanjelins mage. Han luktade som vanligt, men han var bara skinn och ben!
Eri visste inte hur länge han suttit och gråtit mot filten då han kände en benig hand lägga sig på hjässan.
-Jag var så elak mot dig. Jag kunde ha dödat dig.
Handen gled av Eris hjässa då han tittade upp. Han kände så väl igen de frapperande gråblå ögonen som mötte hans.
-Det var inte du.
-Jo, viskade Lanjelin. -Ondskan spelade på allt det negativa inom mig.
Eri lutade sig fram för att kyssa honom igen.
Lanjelin vände bort huvudet. -Jag har inte borstat tänderna.
Ett skratt bubblade upp inom Eri, innan han strök den älskade över kinden.
-Du blev förledd. Utan ondskan inom dig skulle du aldrig leva ut allt det negativa, det vet jag. Det vet alla!
Lanjelin slöt ögonen och stönade tyst.
-Har du ont?
-Jag har så mycket botgörelse. Jag utnyttjade er. Jag har förstört så mycket. Chiko? Hur är det med henne?
-I isolering, precis som jag. Hon mår bra. Marco har tillåtit mig att besöka dig.
Lanjelin öppnade ögonen.
-Han är utanför.
Eri förstod att det var Marco han menade.
-Du måste prata med honom.
-Jag vet.
Dörren gled upp.
-Tack, Eri, sade Marco och klev in i rummet.
-Snälla, bad Eri. -En liten stund till.
Prinsen skakade medlidsamt på huvudet.
Långsamt släppte han Lanjelins hand och reste sig.
Marco tog fram en liten flaska från fickan.
-Vad är det där? viskade Lanjelin.
-Den klara brygden. Det har kommit till vår kännedom att varken du eller Elvira druckit av den.
-Det har ingen som fötts inom den Nya Åldern, sa Eri då han såg Lanjelins motstånd. -Godheten förs med arvet från föräldrarna.
-Hans mormor drack inte heller av den, inte innan hon fått Tärna som inte heller druckit av den. Vi är rädda för att dess verkan blivit för tunn.
Lanjelin satte sig upp mot kudden.
-Jag vill ändå inte ha den, sa han ynkligt. -Den hjärntvättar folk.
-Det har du fått om bakfoten, min son. Elvira drack av den för en vecka sedan och hon är lika omedelbar och viljestark som alltid.
Marco hällde upp ett glas juice och hällde ned innehållet från flaskan.
Lanjelin såg hjälpsökande på Eri.
-Han säger ju att han inte vill dricka, protesterade Eri.
Marco räckte fram glaset mot Lanjelin. -Antingen dricker du frivilligt, eller så kommer någon smuggla ned det i något annat glas eller i ditt dropp.
Lanjelin kastade en skräckslagen blick upp mot påsen med näringsdropp.
Eri ville så hemskt gärna stanna, men dörren öppnades av Elvira som bestämt sjasade ut honom.
Marcos dotter vinkade åt honom att följa med.
Elvira hade fått sin position som hans sekreterare ett litet tag efter att Eri blivit Lanjelins handledare. Vad Eri fått sig förklarat, var att Lanjelins nyckfulla syster blivit hans sekreterare för att hon måste ha något att göra. Det hade fungerat bra, tills för ett år sedan – då han dumpat Lanjelin på grund av sin egen osäkerhet. Efter det hade han bara väntat på att Elvira skulle packa sina saker och dra, men hon hade stannat. Hon hade inte gjort det lätt för honom. Vad hade han att säga till om när Marcos dotter bestämde sig för något? Men han hade gjort sitt bästa.
Nu var rollerna ombytta. Istället för chef och sekreterare, var det nu fånge och fångvaktare.
Elvira öppnade dörren till hans ”cell”.
-In med dig, log hon men det leendet nådde aldrig upp till ögonen.
Han steg in och vände sig snabbt om, rädd för att hon skulle låsa in honom innan han fått chansen att prata med henne.
-Jag gjorde allt det här för din bror.
-Ja, och det förvånar mig, sa hon. -Men kanske om du inte varit så feg och gjort slut med honom bara för att ditt ego inte klarade av att tampas med vår familj, hade han inte gått så långt med sina teorier och faktiskt släppt lös ondskan.
Av syskonen hade Eri lärt sig att Lanjelin var tänkaren medan Elvira var den som agerade.
-Du kan inte skylla allt på mig.
Elvira lutade sig mot dörrposten.
-Inte allt. Men du kunde ha skött det snyggare. Du spelade med ett ungt sinne. Lanjelin var helt förstörd efter ert uppbrott och du hörde inte ens av dig efteråt.
Nej, det hade han inte gjort.
-Han tog sina saker och bara försvann. Jag trodde inte han ville ha något med mig att göra!
Elvira himlade med ögonen.
-God natt, Eri.
Dörren gled igen mellan dem.

_________________
Beam me up


Senast redigerad av Hanna 9 augusti 2020, 18:02, redigerad totalt 3 gånger.

Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik: Re: Den Nya Världen 2
InläggPostat: 3 augusti 2020, 17:04 
av Isfolket
av Isfolket

Blev medlem: 3 september 2018, 14:54
Inlägg: 107
Ort: Uppsala
6.


Villemo släppte fram ett sällskap som varit på väg genom svängdörrarna till caféterian. Detta gav henne en respit. Hon skulle träffa Noah och ville vara lugn och samlad innan. Hon hade just avslutat ett samtal med föräldrarna och blivit påmind om hur mycket hon saknade dem.
En Främling kom ut och höll upp dörren för henne. Villemo smet in – vred nervöst sina händer medan hon spanade ut över de stora, runda borden med vita dukar. I havet av gäster fick hon syn på Noahs mörka ansikte. Hon andades ut och började ta sig fram till bordet. Men han var inte ensam. Vid bordet satt en Främling med gyllene hud.
Noah reste sig när hon kom och visade på henne en stol.
-Villemo! Det här är min far.
Det stod klart från hans ursäktande ansikte att även han inte varit beredd på faderns uppdykande.
Även om hon räknat med att det bara skulle vara han och hon, så såg hon nervöst fram emot att träffa Noahs pappa. Men fjärilarna i magen hade förvandlats till fladdermöss.
-Hej Villemo, hälsade Noahs pappa och sträckte fram handen.
Hon tvekade med tanke på hur hon reagerade med att ta i Noah.
Noahs pappa grep bestämt hennes hand och det fick henne att sätta sig pladask på stolen.
-Severard, presenterade han sig.
Han släppte hennes hand och Villemo log mot honom. Ingen attraktion här.
-Villemo, nickade hon.
-Fin flicka, sa Severard åt Noah innan han vände sig mot Villemo. -Och intelligent, har jag hört.
-Ja, fast Noah är fortfarande den yngsta att sätta sin fot i Berget, babblade hon ut.
Severard skrattade jovialiskt.
-Vill du ha något? frågade Noah Villemo, beredd på att gå till serveringen och hämta det hon önskade.
Jo, hon hade förväntat sig en stilla fika med honom! Utav hennes blick förstod Noah att han skulle stanna vid bordet och inte lämna henne ensam med hans pappa.
Severard studerade dem.
-Jag har pratat mycket med Noah om Främlingarnas erotiska utstrålning. Han har fått en starkare sådan, men den går att kontrollera.
-Far, bad Noah samtidigt som Villemo tänkte; Helige Sol, är det blommor och bin vi pratar om?!
-Låt mig prata till punkt, sa Severard till sin son. -Kärlek går djupt, den kommer ta över och föra er in i en mer emotionell status.
Villemo tyckte det lät lite platoniskt, men orden lugnade henne.
-Och om jag inte älskar henne? frågade Noah skarpt.
Inte älskar mig, tänkte Villemo förtvivlat. Men det gjorde han väl?
-Då kommer du snabbt känna att hon inte vill ha dig, svarade Severard.
Han svepte det sista ur sin te-mugg och reste sig.
-Villemo, trevligt att träffas.
Han vände sig till Noah. -Hör av dig till Adele. Hon är orolig.
När han gått frågade Villemo: -Adele?
Noah log.
-Min mamma.

Noah följde henne till hotellrummet hon fått medan de var i Lemuria. Det var lite kyligare ute än när de först anlänt till Ahyras huvudstad.
-Får jag följa med dig upp? undrade Noah.
-Ja, svarade hon medveten om att hon var på väg att förlora sin oskuld. Oskuld, ett sådant dumt ord. Man förlorade väl inte sin ”oskuld” bara för man hade sex för första gången?
När de stod i hissen frågade Noah:
-Vill du?
Hon nickade och sträckte försiktigt fram handen mot honom.
-Inte här! Det här är första gången för dig och det ska vara fint!
-Jag kan inte tänka mig att det blir något annat än fint. Tycker jag inte om det så kommer glöden slockna.
Noah slokade med huvudet.
-Jo.
I all denna spänning skrattade Villemo till.
-Är du rädd för att vara dålig i sängen?
Noah gapade som en fisk på torra land.
Villemo förstod. Han var rädd för att hans ”erfarenhet” skulle skrämma henne.
Hissdörrarna gled upp.
-Här ska vi av.
Hon skuttade ut i den blommiga korridoren. Noah skrattade.
När hon släppte in honom i rummet, pillade Villemo nervöst på en av de vita rosorna som stod i en vas i den lilla hallen.
-Du har mer erfarenhet än jag. Vill du berätta om din första gång?
Han hade tagit av sig ytterkläderna.
-Vill du verkligen höra om det?
-Så länge det inte var tillsammans med Elvira, svarade hon fort. Helige Sol, hans älskarinna hade visat sig vara Marcos dotter! Hur skulle hon någonsin kunna mäta sig med det?!
-Elvira var inte min första.
Noah rörde sig inåt och stötte snabbt på den finbäddade sängen. -Jag var äldre än du är nu. Hon var en flyktig gemenskap … och det gick fort över. Jag kunde inte tillfredsställa henne.
Villemo skämdes.
-Du vill inte prata om det?
-Nej. Men det var bra, fast … jag vill inte prata om det med dig, inte nu.
-Ok.
Noah höll sig ifrån henne. Villemo började med att ta av blusen. Noah log uppmuntrande och började själv klä av sig. Då de stod i bara underkläderna var han den första att visa sig helt naken.
Helige Sol! Ska den där in i mig? tänkte hon samtidigt som kroppen gjorde sig redo. Visst hade hon sett det manliga könsorganet tidigare, men aldrig en halvfrämlings. Var den verkligen kantig, som Noahs fingrar?
Den där kommer kännas mer än mina egna fingrar, tänkte hon.
Lusten stegrade sig inom henne.
Noah rev bort överkastet på sängen.
-Lägg dig ned.
Hon gjorde direkt som han sa.
-Jag älskar dig, Villemo.
Hon tappade andan då han lade sig över henne. Lustan exploderade i skallen.
Noah slet ned bh:n och började suga på hennes bröst vars vårtor genas styvnade. Det brusade i Villemos huvud, värme dunkade genom kroppen, men tårna var kalla. Den sugande värmen pulserade upp från hennes sköte.
Ett förvånat litet skri undslapp henne då han ryckte underlivet närmare hans – drog trosan åt sidan och riktade in sig. Redan, hann hon tänka innan hon kände honom.
Hon ropade något som hon inte mindes. Noah var inne i henne!
Men där misstog hon sig, det var bara toppen som var inne.
-Noah! flämtade hon.
-Villemo, viskade han och kysste henne.
Medan han långsamt gled längre in kved hon mot hans läppar. Hjärnan krävde mer av honom medan en del av kroppen kände smärta. Underlivet vågade inte riktigt möta honom. Men den stora lemmen var målmedveten.
Noahs kropp böjde sig och läpparna lämnade hennes. Med ett grymtande drog han sig lite tillbaka. Hon tittade upp i hans ansikte. Hon kände inte igen det. De helsvarta ögonen var mer främmande än någonsin. Är det så här det är, tänkte hon. Att älska med en utomjording? Det fanns ett nästan skrämmande begär i dessa ögon.
-Noah?
Han stötte till och hon fylldes av hans fulla härlighet.
Villemo skrek i en smärtsam njutning som bara eskalerade då han började pumpa in och ut. Men fann inte en tanke på att protestera. Långsamt övertog njutningen.
Det hon skulle minnas av detta var små detaljer. Den starka kroppen över henne. Ljudet från sängen. Ljuset från sänglampan. Den dova musiken från dansstället på andra sidan gatan. Men det som upptog henne mest var, att det var Noah som gjorde det här med henne.

Noah vaknade bredvid Villemo. På förnatten hade hon sovit oroligt, men nu var hon lugn.
Han smekte henne försiktigt över pannan, ner till kinden. När hon sov kunde han röra vid henne utan att könsdriften tog över. Det här var en stilla stund då han verkligen kunde känna henne. Det fina håret, hyn i en sådan kontrast mot hans. Ögonen som stirrat upp mot honom under kärleksakten. Förvåningen och njutningen.
Vad tänkte hon om han nu? De hade legat i varandras armar efteråt, men de hade inte pratat. Det var som hon vilat i sig själv tills hon somnat.
Handen hejdade sig över hennes mun. Han hade gjort henne illa. Han hade inte kunnat ta det så lugnt som han hoppats. Det här skulle ha varit en skön upplevelse för henne – hennes första gång.
Hon hade sagt nej om hon inte varit med på det, tänkte han. I sitt eget inre visste han att det var det här de behövt. En utlösning mellan dem.
Försiktigt kysste han henne på munnen.
Hon rörde sömnigt på sig.
-Du älskar mig, mumlade hon med ett leende.
Noahs hjärta dunkade snabbare.
-Ja!

Tamar låg och blundade, utsträckt på rygg över britsen med händerna knäppta över magen.
Elvira stod på andra sidan spegelglaset och tittade på honom. Hon var säker på att han låtsades sova. Han bar lika kläder som Lanjelin, Chiko och Eri; grå skjorta och byxor och svarta sandaler.
Hon knackade på glaset. Ingen reaktion.
Hon suckade och sände prövande ut en tanke mot honom. Men där mötte hon bara ett töcken. Var han inte mottaglig för tankeöverföring? Det hon lärt sig om äkta Främlingar var att de brukade mästra en telepatisk förmåga.
Nåja, han är ju trots allt bara en gruvarbetare.
Hon öppnade kommunikationssystemet och ropade: -Upp och hoppa!
Främlingen slog upp ögonen och satte sig långsamt upp på britsen.
Elvira öppnade dörren.
Tamar reste sig och Elvira steg inte tillbaka då han kom mot henne. Hon var van att Främlingar tornade över henne.
-Jag ska följa dig till rättegången, förklarade hon. -Behöver du gå på toaletten innan?
Han gjorde en nekande gest.
-Så du vägrar fortfarande att prata. Har du aldrig lärt dig prata, eller är du bara barnslig?
Ansiktet med den ärrade halvan förvreds i något som hon tolkade som ett leende.
-Ah, så du har humor.
Han höll fram händerna som han väntade på att hon skulle boja honom.
-Det behövs inte. Försök rymma du!
Tamar såg sig omkring medan hon ledde honom mot rättegångssalen.
Elvira sneglade upp mot honom.
-Hur visste du att Lanjelin bar med sig ondskan?
Tamar började ta pyttesmå steg, då han redan innan tvingats slagit ned på takten för att följa Elviras.
Elvira kände övertaget. Men skulle hon få honom att yttra ett ord? De hade en bit kvar till rättegångssalen.
Hon stannade.
-Har du varit här förr?
Han såg bort mot där hissarna befann sig.
-Vill du hellre ta hissarna än trapporna? Jag hade tänkt att vi skulle ta trapporna. På andra våningen har man en fin utsikt över Lemurias gamla kvarter.
Tamar gjorde en liten rörelse som visade på trapporna.
-Efter er, prinsessa.
Se där ja! Framsteg.
Men hon gick inte först.
-Efter dig, log hon och gjorde en svepande gest.
Medan de tog sig upp till utsiktspunkten på andra våningen frågade hon honom igen:
-Hur visste du att Lanjelin bar med sig ondskan?
Tamar stannade vid de liggande fönstren. Medan han tittade ut över Lemuria, studerade Elvira bara honom.
-Djuren, svarade han kort.
-Menar du rymdhundarna? Varför skulle de hjälpa dig?
Han såg ned på henne.
-De kanske vet mer än du?
Hon öppnade munnen, men stängde den igen. Hon tänkte inte bli lurad.
-Fortsätt!
De fortsatte upp de sista trapporna.
-Eri berättade att …
-Vem är Eri?
-Avbryt mig inte, varnade hon och fick bara ett höjt ögonbryn som svar från Tamar. Han var enerverande! -Eri är lemurien du övermannade utanför den röda Kupolen. Han berättade att du inte reagerade på den klara brygden.
-Och nu vill du veta hur det kan vara så?
Hon gav honom ett sarkastiskt litet leende.
-Det är ganska enkelt. Jag tvingades dricka det innan den Nya Åldern inleddes. Du ser förvånad ut.
Elvira slätade ut anletsdragen och bestämde sig för att byta ämne.
-När du sprängde Berget, började hon. -Tänkte du på hur många du kunnat skada och dödat?
-Du är ung. Du vet inte ens vad liv och död betyder. Ja, jag visste att explosionen kunde skörda oskyldiga liv. Och jag var villig att offra det för att bringa balans till vår värld. Att uppnå en perfekt värld är inte så enkelt som frågan om gott och ont.
-Balans, suckade hon. -Jo, jag har hört det.
Tamar vände sig tvärt mot henne.
-Din bror har rätt, prinsessa.
-Så varför jobbade du inte med honom istället för att tortera honom, som du gjorde?!
-Han var redan infekterad och ondska kan man inte överlägga med. Jag har aldrig villat skada oskyldiga … Du får tycka vad du vill, prinsessa, men jag gjorde det rätta och tog ut ondskan från Lanjelin.
-Och var är den nu?
Hon fick aldrig något svar. Tamar förblev stum.

Fem Främlingar satt redan ned då Marcos silverhåriga dotter lämnade över honom till ett par Väktare. Tamar kände igen dem alla. Faron längst till vänster, sedan Righan, och efter henne Erion, Sawen och gyllenblonda Thrarales. Om gränserna inte ändrats så borde den röda Kupolen legat i provinsen Takhisis. Var det därför Thrarales var här? Han kände Thrarales då denne varit hans chef i Ruschak-gruvorna. Men det var så länge sedan.
Tamar visste att Erion blivit vald till lord över Ahyra, Hemmets första provins.
Så dessa var hans domare.
Han blev placerad och Väktarna lämnade honom. Elvira hade mött upp med Marco av Isfolket och neroen som hade en kvinna vid sin sida.
Människor är så fula, tänkte Tamar. Men det kunde inte riktigt stämma in på Elvira. När han såg henne var det som en stråle länkade dem samman.
Fast hon har väl inte så mycket människoblod i sig, tänkte han.
Att Faron inte satt i mitten av domarbordet måste bero på att han hade en relation med de åtalade. Inte med Tamar själv, men med Lanjelin och den piggögda häxan som han fick veta hette Chiko av Isfolket då Erion ropat upp deras namn.
Ett svart band hade dragits mellan hans stol och den Lanjelin satt på - separerade honom från de tre andra. Betydde det att han inte skulle dömas på lika villkor? Nåja, han brydde sig inte.
Innan Elvira satte sig ned bredvid sin far viskade hon något i hans öra som fick Marco av Isfolket att titta på Tamar. Till sin förtret tvingades han vika bort blicken. Då han såg mot åhörarna igen stirrade Marco och Faron så intensivt på varandra att Tamar misstänkte att de överlade via telepati.
Faron började tala men Tamar lyssnade inte. Han brydde sig inte om den här farsen.
Chiko satt som ryggraden förvandlats till ett spett. Tamar fick syn på Eri bakom henne för att lemurien lutade sig tillbaka på stolen med ett bekymrat uttryck. Men den Tamar verkligen studerade var Lanjelin.
Marcos son hukade fortfarande som han burit ett berg på sina axlar. Lanjelin såg lite friskare ut, men fortfarande som han lämnats i en grotta utan mat i över en månad. Men ögonen var klara, öppna.
Någon hade klippt hans hår. Eller klippte han det själv som Tamar gjort de senaste decennierna? Nej, inte med den där fina frisyren. Tamar höjde handen och kände på sitt eget stubbade hår, kände de nakna ärren på ena sidan. Efter rättegången skulle han be om att få duscha igen. Han mindes mjuka händer som masserade hårbottnen – så länge sedan. Skulle Elvira vara villig att tvätta hans hår? Nej, hon skulle väl hellre försöka döda honom med elektricitet.
Det var omöjligt att hindra skrattet som kom upp.
Erion tvingades stanna i sin utläggning och Tamar höll upp en ursäktande hand. Lanjelin hade kastat en kort blick på honom. Vacker pojke, det kunde var och en se, trots att han var så nedgången. Så lika systern.
-Har du något att säga, Tamar? frågade Erion.
Han hade det svårt att bli allvarlig. Här satt han i den viktigaste rättegången i sitt liv och längtade till att få gå till en frisör.
-Tamar?
Han skakade på huvudet. Han tänkte inte yttra ett ord. Tamar kände den brännande blicken från Faron.
Hycklare, tänkte Tamar. Alla är hycklare!
Erion fortsatte:
-Vi kan inte döma Lanjelin av Isfolket på Hemmet, då det var på Tellus hans brott begicks. Och vi vill inte ha honom på Hemmet, inte heller Chiko av Isfolket eller Eri Lamperouge. Om domstolarna på Tellus finner det giltigt att dessa tre borde avtjäna straff på Hemmet är vi villiga att inleda samtal.
Tamar tittade bort mot åhörarna och hittade direkt Elvira. Hon var samlad men ändå var det som det stod en blå aura om henne. Vad han önskade att han uppfattat blixtarna som hon skjutit honom med när hon räddat sin bror. Då hade han kunnat lära sig att härma tekniken. Att skjuta blixtar var en begärlig förmåga.
I ett försök spände Tamar fingrarna, men det var bara gyllene suturer som formades i handflatan.
Ett lock, ett tungt brunnslock, slog ned över honom som fick honom att vika sig dubbel och nästan ramla ur stolen.
Lanjelin hade rest sig och stirrade på honom då väktare rusade fram. På åhörarsidan stod Elvira som en blåskimrande ängel. Hon blev lugnad av Marco, innan han plötsligt stod framför Tamar.
Marco sträckte ut armen och grep tag i Lanjelin. Han sa något åt sonen som Tamar inte förstod, det var precis som när Lanjelin börjat prata på det där obegripliga språket. Ett manande som Tamar stoppat med att köra ned en trasa i Lanjelins mun.
Brunnslocket lättade och Tamar kunde sitta upprätt igen.
Erion hade stigit ned från domarbordet, följd av Faron.
-Du försökte nyttja dina krafter här, emot oss! Har du något att säga till ditt försvar?
Tamar sa ingenting.

_________________
Beam me up


Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik: Re: Den Nya Världen 2
InläggPostat: 14 september 2020, 19:01 
av Isfolket
av Isfolket

Blev medlem: 3 september 2018, 14:54
Inlägg: 107
Ort: Uppsala
7.


-Vi måste komma ihåg att hans kraft är att härma andras, sade Righan.
Rättegången var över och de fem domarna gjorde de sista överläggningarna i ett rum bakom salen.
-Men hur utvecklad är den? funderade Sawen som var den mest högresta av dem. Men det märkte man bara när han sträckte på sig. -Många Främlingar har den förmågan.
Faron och Erion, som själva hade en färdighet att någorlunda snabbt lära sig övernaturliga förmågor från andra, nickade.
-Lanjelin har berättat att Tamar blicksnabbt kunde härma hans suturer, sa Faron. -Det är ovanligt.
-Jag kände honom från Ruschak-gruvorna, sa Thrarales.
-Visade han då någon gång vad han kunde göra? frågade Faron.
-Nej, men givetvis kan det vara så att han redan då kunde härma andras förmågor. Vi umgicks aldrig privat.
Righan, som var den yngsta av dem, sa: -Vi får inte heller glömma att det var Lanjelins förmåga han härmade. Marcos son!
Faron tittade snett ned på den vackra mattan.
-Hur det än är med hans förmåga att härma, så finner jag det mer oroande att Farangilen accepterat honom.
-Och om rapporterna från teknikerna som utforskat den delen av Shara-öknen där Kupolen förr stod stämmer – att det mycket väl kan vara så att Farangilen kom från Hemmets kärna … Vågar vi ha honom kvar på Hemmet? undrade Thrarales.
-Nej, svarade Sawen som snabbt ville bli kvitt problemet.
-Det säkraste vore att skicka honom till Tellus med de andra, sade Erion. -Vad säger du, Faron?
Denne nickade.
-Men först måste jag tala med Marco.
-Ja, det är hans beslut, sa Erion. -Men på Tellus har vi åtminstone Shira och Nattöga som behärskar Farangilen.
-Några Främlingar borde i sådant fall följa med, sa Righan. -Tamar är vårt ansvar.
-Är det då beslutat? frågade Sawen. -Faron talar med Marco, sedan utgår vi från det?
De andra höll med.
-Bra, sade Sawen. -Jag måste tillbaka till Akora.
Akora var en av provinserna som fortfarande drabbades värst av Hemmets ostabila klimat.
-Och jag måste hem till familjen, log Righan.
-Hälsa så gott, sade Erion.
Hon stannade och vände sig om.
-Det ska jag och glöm inte att det är din och Lionels tur att bjuda på middag.
Erion skrattade.
-Nejdå, det har varken jag eller han glömt.
-Erion? undrade Faron då Righan och Sawen lämnat rummet.
-Tänkte du tala med Marco på en gång?
-Ja.
Erion såg bekymrad ut. Faron visste att han hade mycket att göra. Thrarales uppfattade dilemmat.
-Jag följer med om du vill, Lord Faron. Jag är ändå lord över Takhisis.
Innan de tog avsked påminde Erion att de måste göra något åt situationen i den sjuttiförsta provinsen. Den hade allt för länge varit utan styre sedan den senaste lorden valt att gå upp i det Stora Ljuset.
-Righan har skött sig bra, sa Faron.
-Precis min tanke, sa Erion.

När Faron och Thrarales mötte upp med Marco i prinsens svit presenterade Faron Thrarales och Marco för varandra.
-Marco, det här är lord Thrarales av Takhisis, den femtioåttonde provinsen. Thrarales, Marco av Isfolket, prins av det svarta salarna.
-Är ni här för att berätta hur ni dömt? frågade Marco. -Det är lite oetiskt, Faron.
-Nej, vi är här för att vi inte vågar ha Tamar kvar på Hemmet. När vi väl kommit fram till hans dom – får vi utröna om det bästa är att han kommer tillbaka och avtjänar sitt straff här eller …
Marco väntade på att han skulle fortsätta.
-Rapporterna från Shara-öknen visar på en hög sannolikhet att Farangilen först kom från Hemmets kärna.
-Ni vill lämpa av honom på Tellus? Jag förstår.
-Men vi kan inte göra det utan ditt godkännande.
Marco svepte en hand över ögonen som för att torka bort tröttheten.
-Ni har rätt. Han borde inte vara kvar på Hemmet om han skulle kunna ta kraft från kärnan. Han följer med oss i övermorgon. Men ni måste få fram ett skepp som kan ta Shira och Farangilen, för jag tänker inte låta stenen vara på samma skepp som Tamar.
-Jag ordnar det, sa Faron och klappade Marco på axeln.
-Och problemet återstår att han fortfarande vägrar berätta vart han gömt det svarta vattnet, sa Marco.
-Det är inte ditt problem. Vi ska utse ett par Främlingar som kommer att sköta förhören av Tamar på Tellus.
-Tack, suckade Marco. -Men nu får ni ursäkta. Jag ska besöka min son.
-Självklart.

Villemo drömde. Hon befann sig på en ljuvligt vacker blomsteräng, som så smått börjat ta färg av morgonrodnaden. Och på den ängen stod den skönaste man hon någonsin sett. En ung man med kolsvart hår i vackra lockar, klädd i jeans och rutig skjorta. Han log och det leendet i hans mörkbruna ansikte gjorde Villemo alldeles yr.
Hon besvarade leendet.
-Prins Marco!
Men när de kom närmare varandra upptäckte hon att det inte var Marco, det var prinsens son.
Hon slog händerna för ögonen.
-Nej, dig vill jag inte drömma om!
-Jag är här för att be om ursäkt, sa Lanjelin.
Hon såg på honom. Han var inte längre den skräckgestalt hon förknippat honom med. Ett friskt utseende. Inte längre utmärglad – rak i ryggen, inte som han bar ett berg på axlarna. Inga svarta naglar, ett genuint leende. Och ögonen! Så fantastiskt gråblå utan en strimma av mörker.
-Va?
-Du har rätt. Det är jag som är vargen. Din mardröm.
-Men, var det inte Elvira?
-Min tvillingsyster. Hon lurar nog här någonstans. Men det var inte hon som ville skrämma dig, det var jag.
Villemo tog ett steg tillbaka. Det här var hennes dröm, påhittad av hennes hjärna!
-Tvillingsyster? Men hon kallar dig lillebror.
Lanjelin grimaserade lätt.
-Jo då, 12 minuter äldre, och det låter hon mig inte glömma i första taget.
Villemo hade undrat lite hur det kom sig att prins Marco fått två barn, då det var så strängt att man bara fick sig ett med tanke på överbefolkningen. Tvillingfödslar kunde man kanske inte styra över.
-Varför skrämde du mig?
-En äventyrare lever inte länge om man inte förstår rädsla. Se bara på daredevils, de lever som om de inte har något att förlora, och det är väl sant i vår värld – man uppnår bara en annan existens. Men vad de missar är allt det bra de kunnat göra i den existens de lever i, här och nu.
-Men jag är ingen äventyrare. Det jag vill är att följa och utveckla mina egna intressen.
-Visst är du en äventyrare, Villemo. Du är modig.
Modig? Villemo hade aldrig känt sig modig. När hon förstått att hon blivit antagen till praktiktjänsten i Berget hade hon tvekat, för det betydde att hon måste lämna det trygga hemmet och flytta. Lämna bubblan med familj och vänner.
Ändå, hon hade gjort det.
-Vad menade du med att Elvira lurar här någonstans?
-Du slår alltid ned på det vitala, log Lanjelin. -Det var därför jag lyckades hitta dig bland alla andra som kämpade om praktiktjänsten. Elvira och jag delar den här förmågan, att besöka drömmar.
-Nej, nej, avbröt Villemo. -Det här är min dröm! Du är här för att min hjärna inte hunnit med att processa vad jag ska tycka om dig efter jag såg dig under rättegången. Du är inte längre påverkad av ondskan.
Lanjelin såg ledsen ut.
-Du har bara sett den sidan av mig, ja. Det här är din dröm och varken jag eller Elvira kan påverka den. Inte heller kan vi spionera. Du har full kontroll. Men du bjöd in mig.
-Det gjorde jag inte!
-Jo, du har funderat en hel del på mig efter rättegången.
-Du gav mig mardrömmar innan den. Innan jag ens visste vem du var.
Villemo stirrade på honom. Om han talade sanning så hade hon full kontroll.
-Just den delen av mina förmågor förstärktes med ondskan, började han försiktigt. -Jag fann ut att jag kunde manipulera drömmar. Jag kände dig någorlunda fast vi inte träffats personligen. Jag var din osynliga handledare.
-Noetik? sa hon.
-Ett gemensamt medvetande, svarade han. -Ja, det kan man kanske kalla det.
Lanjelin såg sig omkring.
-Det är en vacker blomsteräng. Hur ser jag ut?
-Du? Du, ähm … snygg. Först så trodde jag du var Marco.
-Många gör det misstaget.
Lanjelin lade huvudet på sned.
-Du är mycket vackrare i verkligheten, Villemo.
Hon stelnade till. Vad sa han? Hur såg hon ut?
-Så där ja, log Lanjelin. -Nu ser du mer ut som jag uppfattar dig. Du förstår, många ser sig själva som mindre attraktiva i egna ögon och det återspeglas i drömmarna.
-Och Elvira? Hur kommer hon in? Var det hon som var silvervargen som stoppade mörkervargen i mardrömmen jag hade vid ungdomens källa?
-Mörkervargen?
-Det var du, inte sant?!
Lanjelin skämdes.
-Det var jag. Jag tror inte Elvira visste vilken dröm hon tog sig in i. Det enda hon fokuserade på var att hitta mig.
-Jag är inte så säker på det. Utanför Berget så såg jag något ... Får som blev uppätna av en varg, men så kom din syster och allt blev normalt igen. Jag såg hela scenen genom mokikaren – och den har inte fel.
-Det var jag. Jag gav dig en falsk vision.
-Försökte skrämma mig igen!
-Ja.
Lanjelin var konfunderad. -Hon skyddade mig.
-Är Elvira här? frågade hon oroligt. -Spionerar hon på oss?
-Nej, den enda hon kan spionera på är mig.
-Är det här något du brukar göra? Besöka andras drömmar?
-Nej, nej. Det är inte ens alla drömmar jag kan ta mig in i. Många i min närhet vet hur de ska skydda sig. Och som sagt så funkar det inte om jag inte blir inbjuden, medvetet eller omedvetet, och så klart måste personen sova samtidigt som jag.
Villemo kunde inte rå för att hon log.
-Så du kan äntligen sova igen?
Han besvarade leendet.
-Ja, det är underbart. Men det bästa är nog att jag åter kan känna smaken av mat.
-Det gläder mig, Lanjelin.
-Tack. Men det är din förlåtelse jag ber om.
Hon skrattade till.
-Det här är bara en dröm. Jag kan ge dig förlåtelse om du ber om den i verkligheten.
-Ok.
Lanjelin hukade sig ned och rörde lätt vid en blommas svarta kronblad. Ängen var full av olika blommor som Villemo fattat tycke för. Just den blomman han rörde vid, hade Villemo först sett i Eleztra2.
-Jag tror den härstammar från Hemmet, sa hon.
-Nej, det är dracula vampira. En orkidé man kan finna i vilt tillstånd i Ecuador.
Villemo lät blicken glida från de svarta kronbladen till Lanjelins svarta hår.
-Men vargen, började hon. -Jag har bara sett dig som vargen. Elvira omskapade sig till en varg.
Villemo flämtade till och snubblade baklänges då en stor svart varg plötsligt satt på det stället Lanjelin precis befunnit sig. Vargen nosade på den svarta orkidén innan den såg på henne med gråblå ögon.
-Wow, suckade hon. -Vad fin du är.
Vargen reste sig och kom långsamt emot henne.
-Äh, du bits inte va?
”Nej, det gör jag inte, Villemo. Jag är återigen en snäll och beskedlig varg. Ingen mörkervarg.”
Hon hade slagit handflatorna över tinningarna. -Jag hör dig i skallen!
”Visst gör du det. Djur har inget mänskligt tal.”
Hon skrattade.
-Får jag klappa?
Vargen lade sig ned med huvudet mellan framtassarna.
Försiktigt närmade hon sig med handen och kände den mjuka pälsen, så slät och skimrande som hon föreställde sig Lanjelins hår måste vara.
Så, rätt som det var, var vargen försvunnen och blomsterängen höljdes i dimma. Villemo var på väg att vakna.

På morgonen åt Villemo frukost med Noah i hotellets restaurang.
-Villemo? Hör du vad jag säger?
Hon tittade upp från skärmen och upptäckte att kaffekoppen hon höll i handen hade kallnat. Så fort hon fick syn på Noah längtade hon efter att få uppleva en ny het natt med honom, men hon var fortfarande öm efter deras första stund, så det fick vänta ett par dagar till.
-Förlåt, jag hörde inte.
Hon ställde ned kaffekoppen på fatet.
Noah log.
-Du lyssnade inte. Jag berättade att eftersom far startade sin karriär som biolog så önskade han att jag skulle följa i hans spår, men när jag kom till Berget blev jag mer intresserad av väder. Vad läser du?
-Äh, noetik.
-Noetik? Har du blivit filosof?
Hon ryckte på axlarna.
-Nej, det var bara en konstig dröm jag hade.
Noah öppnade munnen, men så for det en skugga över hans ansikte och han rynkade ögonbrynen. Han såg sig över axeln och Villemo lyfte blicken åt det hållet.
Elvira hade kommit in i restaurangen och seglade fram mot deras bord. Nu när Villemo visste att hon var Lanjelins syster så såg hon likheterna med både brodern och prins Marco. Hon var vacker så det gjorde ont och Villemo kände sig fulare än någonsin.
-God morgon, hälsade Elvira och ställde ned en blomma i en genomskinlig kruka på bordet.
Villemo stirrade på den svarta orkidén.
-Till dig, sa Elvira. -Ska du inte läsa kortet?
Med darrande fingrar lösgjorde Villemo det lilla kortet och vände på det.
Tack för i natt. Förlåter du mig? /Lanjelin.
-Tack för i natt?
Villemo hickade till, hade inte märkt att Noah ställt sig bakom henne.
-Hon drömmer om honom, sa Elvira med ett snett leende.
Noah tog kortet från Villemo och stirrade på det.
-Inte, inte på d-et sättet, stammade Villemo.
-Så klart inte på det sättet, fortsatte Elvira. -Det är bara Eri som drömmer om honom på det sättet.
-Men, började Noah förvirrat och lade ned kortet på bordet. -Vad menar han? Och blomman? Sitter inte Lanjelin inspärrad?
-Jo, det gör han, svarade Elvira.
-Tack, Elvira, avbröt Villemo. -Men kan du gå nu?
Hon svepte med håret och gick.
Noah såg ganska förtvivlad ut när han satte sig ned på stolen mittemot Villemo igen.
-Tydligen så kan Lanjelin och Elvira hälsa på i andras drömmar.
Hon nickade mot orkidén. -Och här har jag beviset på att allt han sa var sant.
Noah var förfärad.
Villemo kramade lugnande hans hand.
-Jag ska förklara allt.

Elvira kammade håret med fingrarna, det hade lugnat henne ända sedan hon var barn. Lanjelin ville inte prata med henne! Broderns drömmar var fortfarande stängda, men hon visste att han besökt Villemos dröm härom natten. Hon kastade en blick bort mot Villemo som satt och vred på sin kaffekopp. Bredvid henne satt Arernil med hakan i handen och tittade uttråkat ned i skärmen han hade framför sig på bordet. Mittemot satt Indra och Ram. Indra pladdrande så Elvira nästan fick ont i huvudet.
Faron satte sig ned med ett glas vin och Marco bad Elvira att komma och sätta sig. Hon klättrade upp på den höga stolen bredvid sin far. Det var bara de långa: Arernil och Faron som kunde sitta på proportionella stolar kring bordet.
”Vill du också ha?” hörde hon Arernils tanke och såg hur han snurrade på sitt vinglas.
”Serverar du?”
Han reste sig.
-I morgon går färjorna till Tellus …
Faron tystnade när dörren öppnades och Noah smög in.
-Förlåt att jag är sen, mumlade han som en skolpojke.
Elvira log. Han var för söt.
Noah sjönk ned på den lediga stolen bredvid Faron och Arernil räckte honom ett glas vin som han ruskade på huvudet åt. Arernil lämnade vinglaset på bordet framför Noah och gick sedan runt och gav Elvira hennes. Hon fick lust att höja glaset mot Noah men behärskade sig. Han var Villemos nu. Hon suckade tyst.
-Vi har beslutat att Tamar ska fraktas till Tellus, fortsatte Faron.
-Varför då? utbrast Elvira. -Är inte det dumt?
-Nej, det är det inte, svarade Marco. -Han är mindre farlig på Tellus.
-Aha. Så det är bekräftat att Farangilen är hela Hemmets kärna?
Elvira förstod inte varför de samlade var så förvånade. Bara för att hon inte var lika teoretisk som Lanjelin, betydde inte att hon inte kunde lägga ett pussel.
-Du har rätt, Elvira, sa Faron. -Det är också därför vi förberett två färjor. Marco vill inte ha Farangilen på samma skepp som Tamar.
-Vilken kommer jag och Villemo resa med? undrade Noah.
-Den andra, svarade Faron och vände sig mot Villemo. -Jag har varit i kontakt med dina föräldrar. De saknar dig och om en vecka är du hos dem.
Villemo log strålande mot honom.
-Den första kommer bestå av: Kiro, Tamar, Elvira, Lanjelin, Eri och Arernil. Kiro för befälet. Och du Elvira, vill vi ha som Tamars övervakare.
Elvira växlade en blick med sin far. Marco trodde på henne.
Hon sträckte på ryggen. -Det ska jag nog klara av.
Faron nickade nöjt innan han fortsatte: -Arernil får uppgiften att övervaka Lanjelin.
Elvira och Arernil öppnade munnen samtidigt.
-Behövs det? frågade Arernil i samma stund som Elvira sa: -Det är onödigt!
-Jag kan inte tro att han behöver en lika hård bevakning som Tamar, och självklart räknar jag med att min son bistår dig om det blir problem med Tamar, förklarade Faron.
Marco sippade på sitt vin medan Arernil nickade mot Elvira.
-I den andra färjan, fortsatte Faron. -Kommer Noah, Villemo, Marco, Indra, Ram, Chiko, Shira och Mar resa. Och en lemurie som heter Algol kommer föra befälet.
-Har ni bestämt vilka Främlingar som kommer komma efter och sköta förhören av Tamar? undrade Marco.
-Nej, inte än, svarade Faron. -Men det kommer inte dröja länge.
Ram ställde ned kaffekoppen på fatet.
-Jag vet att det var jag som argumenterade för att Kiro är en av de bästa navigatörerna vi har, men han kommer inte bli glad över att Chiko inte är med på den första färjan.
-Det är medvetet, sade Faron. -Vi är eniga om att han kommer få det svårare att uppträda professionellt om dottern är på samma färja. Vi får inte glömma att hon, likt de tre andra, gjort sig skyldig till brott – i varierande grad.
-Det är samma med mig, sa Marco till Ram. -Inte heller jag reser med Lanjelin.
Ram nickade medan Indra drog sig i håret som hon ville säga något men kämpade för att inte göra det.
-Vilken tid i morgon avgår färjorna? undrade Elvira.
-1400, lokal tid, svarade Faron. -Skytteln från Lemuria till Eleztra2 avgår klockan sju utanför rådhuset.
Elvira hoppade ned från den höga stolen.
-Far, jag övernattar i Gorgoth ikväll.
-Vad ska du i den staden att göra?
-Det finns en älvring där. Jag reser med den till Eleztra2.
Marco nickade: -Ja, ja.

Efter mötet gick Noah ikapp Arernil. Elvira hade varit den första att lämna och syntes inte till. Han var fortfarande hård efter han kysst Villemo och bett henne att vänta på honom i hotellrummet. Det krävdes en enorm viljestyrka att inte kasta sig över henne och ta henne så fort de rörde vid varandra. Men han klarade av det, måste vänta tills hon var redo igen. Bara han inte skrämt henne med sin intensitet första gången.
-Arernil?
Han upptäckte att Farons son redan väntade på honom. Arernil var längre tränad i att hålla koll på omgivningen.
Ram och Indra passerade. Den legendariske väktarens hustru gav honom en blick – pupiller fullt utvecklade. Helige Sol! Påverkade hans upphetsade tillstånd henne?
Noah stannade som i givakt framför Arernil och kände till sin lättnad att ståndet lade sig.
-Elvira, började han med torr strupe.
-Elvira? undrade Arernil. -Vad är det med henne?
-Är det sant att tvillingarna kan besöka andras drömmar?
Arernil kliade sig bakom sitt spetsiga öra. -Jo, men hur vet du det?
Noah drog in andan. Borde han berätta att Lanjelin besökt Villemos dröm? Kunde det leda till svårigheter för Lanjelin, eller Villemo?
Arernil fick något slugt i blicken.
-Har Elvira besökt dina drömmar? Om så, så har du bara dig själv att skylla.
-Nej! Villemo har drömt om Lanjelin!
Arernil var förvånad.
-Jaha. Men det är väl inget att hänga upp sig på? Om de vill kommunicera är det det enda sättet nu när han är inspärrad. För hon har väl en lika liten telepatisk förmåga som du?
-Ja, jag antar det, svarade han samtidigt som han blev lite sur över att Arernil antog att han inte hade någon telepatisk förmåga. I barndomen hade han kommunicerat mycket med föräldrarna på det sättet, men det verkade som den färdigheten avtagit med åren.
-Jag är inte orolig över Lanjelin och Villemo. Men om hon får för sig att besöka mina …
-Så kommer det vara du som bjudit in henne. I drömmar styr det undermedvetna.
-Kan jag förhindra det? Finns det någon möjlighet att skydda mina drömmar?
-Visst finns det det.
-Hur?
Arernil log.
-Det är lätt.
-Hur? envisades Noah.
Arernil vände sig om. -Kom så ska jag visa dig. Som sagt, det är lätt.

_________________
Beam me up


Senast redigerad av Hanna 23 augusti 2021, 19:52, redigerad totalt 4 gånger.

Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik: Re: Den Nya Världen 2
InläggPostat: 5 oktober 2020, 17:40 
av Isfolket
av Isfolket

Blev medlem: 3 september 2018, 14:54
Inlägg: 107
Ort: Uppsala
8.


Lemuria skänkte dem en grå dag med en tryckande hetta. I norr mullrade åskan. Vädret var märkligt här. Skytteln som skulle köra de sex människorna, de tre lemurierna, de tre Främlingarna och en nero till Eleztra2 var utrustad som en stor bostad.
Villemo stod och pysslade om sin svarta orkidé när Lanjelin blev förd in i skytteln av Arernil. Hon rodnade. Det kändes lite pinsamt att tänka på att hon klappat Lanjelin i hans vargform. Han var smalare i verkligheten, inte utmärglad som förr, men inte heller lika välmående som i drömmen. Bakom dem kom Eri, Chiko och Kiro.
Noah, som satt i en fåtölj, lutade sig fram och tog tag i Villemos hand. Hon log mot honom.
Eri ramlade ned i en soffa med armen för ögonen. Arernil förblev stående, knappandes på sin lilla telefon.
Lanjelin nickade mot Noah innan han vände sig mot Villemo.
-Hej.
-Hej, svarade hon. -Du ser trött ut. Äh … tack för blomman. Jättefin.
-Jag förstod att du gillade den.
-Jo. Och äh … Du har min förlåtelse.
Hans vackra ansikte sprack upp i ett leende.
-Tack, Villemo. Det betyder mycket för mig.
-Men nästa gång du vill bli vän med någon, så försök att inte skrämma livet ur dem, muttrade Noah.
-Jag antar att jag är skyldig dig en ursäkt också, sa Lanjelin.
-Äsch. Du befann dig i en dålig period i livet bara.
Lanjelin skrattade. -Minst sagt!
Villemo började stamma.
-Jo, du, Lanjelin. Jag trodde att det bara var en dröm, annars hade jag aldrig … aldrig bett om att få klappa dig. Det måste ha varit genant … för dig.
Han lutade sig fram mot henne med ett spjuveraktigt leende.
-Vill du klappa mig igen? Det kliar lite bakom örat.
De skrattade båda två och Noah drogs med i skrattet.
Marco kom in tillsammans med Faron och Berengaria. Berengaria tog plats vid Arernil medan Faron fortsatte till en annan del av skeppet, förföljd av Kiro som gripit tag i Chiko.
-Lanjelin, sa Marco mjukt. -Du sitter med mig.
-Jag hade hoppats på att få sova en stund.
Lanjelin kastade en blick på Eri i soffan.
-Gör du inte det på nätterna? frågade hans pappa. -Jag vill prata med dig, sedan får du sova.
Då far och son gick och satte sig i en avgränsad del, viskade Noah till Villemo: -När Lanjelin eller Elvira besöker andras drömmar, krävs det en viss koncentration som inkräktar på sömnen. Därför får inte hjärnan den vilan den behöver.
Villemo slog sig ned hos honom och lirkade in ena handens fingrar i hans mjuka hår.
-Hur kan du veta det?
-Arernil berättade.
Hon sneglade bort på Eri.
-Tror du de träffar varandra i drömmen?
Noah kysste henne.
-Hade jag haft den förmågan så hade jag besökt dig varje natt.
Hon kuttrade förnöjt.
Klampande steg hördes och Villemo tittade upp.
-Hej på er ungdomar, hälsade Severard.
-Far! utbrast Noah. -Inte ska väl du med?
Villemo snirklade sig ur Noahs famn och riktade uppmärksamheten mot orkidén igen.
-Du kan vara lugn, skrattade Severard. -Jag ska inte med till Tellus, eller Eleztra2. Ville bara säga hej då.
Noah reste sig ur fåtöljen och omfamnade sin pappa.

Det regnade när de landade i Eleztra2. Lanjelin hade fortfarande smakerna från den utsökta lunchen i gommen då han steg ut på startbanan. Framför honom rörde Villemo vid Noahs hand. De två hade garanterat tagit sig över vissa hinder.
Längst bort på det stora fältet stod ett strömlinjeformat rymdskepp med rundad nos. Arernil var vid hans sida, men så var också Eri. Alltid Eri.
Chiko svängde upp bredvid Arernil. Trots sina ”fångkläder” så kunde han, Chiko och Eri tas som resenärer med alla andra. Det var bara en som stack ut. Tamar som lotsades ut från skyttelns bakdel bar handfängslen och var omringad av tre Väktare.
Lanjelins kropp spände sig vid åsynen av den ärrade Främlingen.
Han var inte rädd för honom men det Tamar låtit honom genomlida var till och med värre än när Lanjelin låtit ondskan tagit bo i honom. En smärta han aldrig någonsin ville återuppleva! Men det hade också varit nödvändigt.
Ett osynligt tak hindrade regnet från att nudda honom, Eri, Chiko och Arernil.
-Var försiktig med det där, varnade Lanjelin Arernil med en blick på Tamar.
-Handfängslen förhindrar honom att se hur han kan härma mig, svarade Arernil.
Kiro, Indra och Ram hade gått i förväg mot rymdskeppet. Lanjelin sökte med blicken efter sin far men antog att han var tillsammans med Faron och Berengaria som han inte heller kunde hitta.
Plötsligt omvälvdes rymdskeppet av ett brinnande inferno. Hetta slog mot Lanjelins ansikte innan tryckvågen slungade honom bakåt.
Det ringde i öronen då han stapplade upp på fötter. Regnet fräste omkring honom och luften var fylld av svart rök. Han hostade våldsamt och hörde någon göra samma sak någonstans intill. Chiko?
-Lanjelin!
Eri!
-Här är jag! skrek han.
-Lanjelin!
-Jag är här!
Lanjelin började se genom den svarta röken. Chiko vände just över Arernils kropp på rygg. Ett fragment utav rymdskeppet hade slagit ned en liten bit ifrån dem och på sin väg hade det slitsat upp ett djupt, blödande sår i Arernils rygg.
-Pappa! ropade Chiko. -Pappa!
Herregud, tänkte Lanjelin. Kiro, Indra och Ram hade varit närmast skeppet.
Hostande och med rinnande ögon hittade Eri honom. Lanjelin grep tag i honom, försäkrade sig om att han var ok.
-Lanjelin! skrek Chiko. -Hitta pappa! Jag måste …
Hon började leta i kläderna efter något medan hon desperat pratade med Arernil. Men hon fick inget svar.
Lanjelin visste vad hon tänkte göra.
-Chiko, vänta!
-Han är värd det!
Chiko hittade den åttkantiga tärningen.
Eri slet med sig Lanjelin in mot de brinnande resterna av rymdskeppet. Lanjelin höjde händerna och mitt i all denna förstörelse kände han fröjden över att suturerna var gyllene igen. Han var starkare än aldrig förr. Ondskan hade verkligen vilselett honom. Snabbt formade han ett tätt nät som gjorde omgivningen kring honom och Eri brukbar. Eri tog det som fullt naturligt att Lanjelin kunde göra det här, men själv var Lanjelin förvånad.
De hittade först Indra som hostande kravlade sig fram mot Ram som förvirrat stod och svajade. Eri grep tag i Ram och då Eri visade honom Indra, snubblade lemurieväktaren fram och omfamnade sin hustru.
-Kiro, sa Lanjelin.
De fann Chikos far. Ena benet var avslitet. Han hade svimmat av blodförlust. Eri slet av sig skjortan och band den så hårt över Kiros knä att man såg alla muskler i överkroppen spännas. Sedan började han försöka få Kiro tillbaka till medvetande.
Lanjelin visste inte riktigt varför, men han slet Eri ifrån Kiro och lade en hand över stumpen. Suturerna gnistrade och lade sig om såret, band ihop blodkärlen och gjorde så Kiro öppnade ögonen. Chikos far suckade mjukt.
Eri kikade över Lanjelins axel ned på Kiro.
-Har du inte ont?
-Nej, borde jag ha det?
Kiro såg på benet som kapats av strax under knät.
-Det här var inte bra.
-Han är i chock, sa Eri till Lanjelin.
Lanjelin själv befann sig i en smärre chock. Hade han just helat någon? Nå, hans styrka var suturer. Men han kunde inte hela som hans far kunde. Eller?
Jag kommer aldrig kunna få benet att växa tillbaka som far kan, tänkte han.
De stöttade Kiro på varsin sida och lemurien började ta sig fram på ett ben bort från vraket.
När de kom tillbaka till Chiko och Arernil, satt Främlingen upp på knä medan Chiko förlorat medvetandet.
-Det finns inget vi kan göra, sa Arernil med gråten i halsen.
-Chiko, flämtade Kiro.
Lanjelin sade åt Arernil att hjälpa Eri med Kiro. Sedan hukade han sig ned vid Chiko och plockade upp tärningen som rullat ut på marken innan han lyfte upp vännen i famnen.
-Här! ropade någon. -Hitåt!
Det var Noah som stod och gestikulerade med armarna åt dem att komma. När de fem nådde fram bar Noah, till Lanjelins lättnad, Chiko den sista biten in i en lagerbyggnad som börjat användas som skyddsrum.
Lanjelin svepte håret ur ansiktet och kände hur det var kladdigt av gyttja. Han såg runt på de som var där – alla smutsiga och med kläder i olika stadier av sönderfall, men ingen verkade allvarligt skadad.
-Var är far? frågade han rakt ut. -Var är Marco?
En Främling i väktarkappa kom fram. Han hade gråblek hy och intensiva ögon.
-Det fanns dem som var ombord på skeppet då det small, svarade han. -Marco hjälper dem.
-Vad var det som hände? frågade Eri.
-Ett sabotage.
Lanjelin hade satt sig ned hos Chiko som lagds på några filtar. En bit bort halvlåg Kiro och såg bedrövat på sin dotter.
-Kan du göra något? frågade Arernil. -Jag tillåter inte att hon offrar livet för mig.
Lanjelin lade ned den åttkantiga tärningen på Chikos bröst. Han visste vad det var för besvärjelse hon utfört. Med hjälp av tärningen hade hon givit Arernil så mycket av sin egen livskraft att det räddat honom.
Berengaria som kommit fram till sin son kramade tröstande Arernils hand. Av utseendet att döma såg det ut som hon klarat sig oskadd.
-Kom, Arernil, sa Berengaria lågt. -Vi måste se efter din rygg.
-Det kan vänta!
-Yoldia!
Främlingen med den gråbleka huden och de intensiva ögonen mötte en Främling som Lanjelin kände igen som en av domarna. De kramade ömsint om varandra. Var det Righan hon hette? Med henne var Faron, även han oskadd.
När Faron fick se Chiko och Kiro beordrade han Yoldia att leta reda på Marco.
-Andas hon? frågade Kiro tonlöst.
Lanjelin stack ett finger under Chikos näsa och kände på hennes bröstkorg.
-Svagt.
-Prova du, lillebror.
Lanjelin tittade upp. Han hade inte märkt att Elvira varit där. Några hårtestar hade tagit sig fria från flätan och lockade sig vilt om ansiktet.
-Jag kan inte.
En bit bort på en stol satt Tamar framåtlutad och stirrade intresserat på dem. Han hade ett stort jack i pannan som blödde ymnigt men det verkade han inte bry sig om.
-Försök.
Elvira lade en hand på Lanjelins axel och han kände hur styrka strömmade in i honom från henne. -Vi gör det tillsammans.
Tärningen började skimra i blått gyllene. Det susade i huvudet och han kände snabbt hur trött han blev då en del av livskraften flödade genom tärningen in i Chiko. Hon började få färg på kinderna och bröstkorgen reste sig i en djup suck. Elvira sjönk trött ned bredvid honom och Lanjelin bröt kontakten.
-Bra gjort båda två, sa Arernil lättad.
-Tack, grät Kiro. -Tusen tack!
-Hon kommer nog sova ett tag, sa Elvira.
-Det vill jag också göra, sa Lanjelin och lade en arm om sin syster.

Det hade gått en stund då Marco skyndade in i lagerbyggnaden. Prinsens jacka var svedd och han var lika smutsig i ansiktet som många andra.
Eri satt på golvet och tog hand om sina brända fötter medan Lanjelin sov mot hans lår. Men när Marco kom var Lanjelin snabbt på benen och Elvira lämnade sin plats vid Tamars sida.
-Gjorde du det här? frågade Marco Lanjelin då han undersökt Kiros ben.
-Ja, svarade sonen på en inandning.
-Skickligt.
Lanjelin log darrande.
-Snälla, se till Chiko först, bad Kiro.
-Hon klarar sig, lugnade Marco.
Eri reste sig med en filt om axlarna.
-Vad händer nu? Sabotaget måste väl utredas?
-Ja, svarade Faron som stod med armen om Berengaria.
-Vi måste omorganisera, sa Marco. -Det är viktigt att de som skulle ha rest med första färjan lämnar Hemmet först.
Faron nickade.
-Algol har landat på ett annat fält och skeppet är hårt bevakat för att förhindra ett andra sabotage. Elvira, Lanjelin, Tamar, Arernil och Eri får resa med honom istället.
Den höge Främlingen tittade ned på Kiro.
-Kiro vet jag inte …
-Jag behöver tid med hans ben, förklarade Marco. -Men borde inte Noah och Villemo också åka med Algol?
Noah och Villemo som suttit på en packlåda reste sig och kom fram.
-Jo, jag har lovat hennes föräldrar att hon ska vara hemma om en vecka, sa Faron.
-Och Chiko? undrade Kiro.
-Får också vänta här, bestämde Marco. -Jag vill ha henne under observation.
Kiro slappnade märkbart av.

Då de var ombord på skeppet hälsade Eri och Algol på varandra som gamla vänner.
Arernil ställde sig vid ett fönster och såg bort mot röken som fortfarande steg upp från den första färjan. Han kände inget av ryggen, men han var orolig för Chiko. Varför hade hon varit beredd att offra livet för honom? Visst, de hade varit vänner sedan barndomen. Bara han och hon innan tvillingarna växt till sig och kommit med de fyra år äldre Arernil och Chiko. Lanjelin hade passat in direkt, medan det då och då skar sig mellan Chiko och Elvira. Varför visste han inte. En grej mellan kvinnor kanske?
Lanjelin kom och ställde sig bredvid honom. Arernil skulle föreställa vännens övervakare, det kändes inte helt rätt det heller.
-Alla behöver duscha och byta kläder, sa Lanjelin. -Nå, alla förutom Elvira. Hon lyckades minsann hålla sig hel och ren som alltid.
Arernil log vagt. Ja, hans tvillingsyster var makalös.

Rymden var kall, mörk och oändlig. Det gav Noah känslan av att vara så otroligt liten. Han vände bort blicken från de stora fönstren då han passerade.
De hade befunnit sig på färjan i två dagar. Och det största problemet de haft var att hitta en bostad åt Tamar som även kunde fungera som fängelsecell, för det gick inte an att Elvira och Arernil skulle turas om att vakta på honom dygnet runt. Men de hade gjort om ett gammalt kök som var under ombyggnad till duschrum. Det hade varit intressant att se Elvira och Arernil arbeta tillsammans med att forma runorna kring ”fängelset”. Kanske jag skulle kunna göra samma sak någon gång? funderade Noah. Arernil hade antytt att han skulle kunna lära sig främlingskonst. Nåja, han hade inte varit så intresserad av det. Han misstänkte att Villemo visste mer om det än han.
Han och Villemo hade fått ta den hytt som varit tänkt till Indra och Ram, annars var det bara kaptenshytten som var så stor. Arernil delade hytt med Lanjelin i den bakre sektionen av skeppet, som förenades med en gång, som kallades navelsträngen, till fören. Eri hade fått hytten intill deras. Allt var byggt i främlingsstorlek med ställbar inredning så den också kunde passa kortare människor. Var Elvira sov visste inte Noah.
Han öppnade dörren till hytten och fick se Villemo som just drog på sig ett par små trosor under badrocken. Noah drog häftigt efter andan. Nu kunde han inte hålla sig längre. Han måste ha henne! Han såg det nog på Villemo hur hon reagerade. Hon var helt i hans våld, kunde inte motstå hans utstrålning.
Med ett enda långt kliv var han framme hos henne, pressade upp henne mot väggen samtidigt som han lösgjorde badrockens skärp. Han vek ena sidan av rocken åt sidan så hennes ena bröst tittade fram. Han kupade handen om det, innan han i en rastlös hets började klä av sig på underkroppen. Villemo flämtade häftigt och med att sticka ett finger in i henne visste han att även hon var redo. Han lyfte hennes vänsterben under knävecket så hon tvingades slå armarna om hans hals.
Han slet bort den lilla fina trosan så det måste ha svidit mot hennes hud, men han kunde inte stoppa sig själv. Då han lyfte upp henne och placerade henne ovanpå sitt stånd skrek hon hänryckt. Han började pumpa fort så hennes rumpa och skuldror bankade mot väggen. In, ut. Villemo skrek vid varje stöt. Deras svett blandade sig. Han dämpade hennes skrik med att kyssa henne hårt och begärligt.

Arernil rufsade om i håret för att få det att torka snabbare. Elvira hade redan lämnat sängen då han vaknat. Han rörde på axlarna. Hon hade varit tuffare än vanligt inatt.
Han började gå långsammare då han närmade sig frukosten och fick se Villemo stå tvekande utanför dörren. Varför gick hon inte in? Men så hörde han rösterna. Lanjelin och Elvira argumenterade högljutt. Han suckade uppgivet.
Villemo masserade sig bekymrat med ett finger bakom örat.
-Det är ingen fara, sa han mjukt och hon ryckte till. –Det är inget fel på din språkbricka.
Hon tittade upp på honom med stora ögon. –Men?
-Det är änglarnas språk, förklarade han. –Inte ens madragerna har kunnat översätta det.
-Så, då förstår inte du heller vad de säger?
-Nej.
-De låter arga, sa hon bekymrat. –Vet inte om jag vågar gå in.
-De får vara hur arga de vill. Jag är hungrig.
Han sköt upp dörren.
Lanjelin stod upp med en tekopp i sin höjda hand.
Arernil rynkade ögonbrynen.
-Du tänker väl inte kasta den där?
Marcos son sänkte handen.
-Hon började!
Han glodde på sin tvillingsyster som fortfarande satt ned på stolen.
Arernil stönade.
-Ni är inte fem år längre.
Bestämt tog han koppen från Lanjelin och ställde ned den på bordet.
Elvira kastade med håret.
-Han har blivit en sådan mes!
-Nå, nå, förolämpa inte mesen, sa Arernil godmodigt.
Lanjelin öppnade munnen, men ångrade sig och vände sig istället tvärt mot diskbänken och började tvätta bort jordnötssmör från skjortan. Arernil såg sorgligt på Elviras smörgås som hamnat uppochned på golvet.
-God morgon, pep Villemo.
-Åh, god morgon Villemo, svarade Lanjelin generat.
Elvira bara fnös och lämnade rummet i en hast.
Eri och Noah kom in.
-Varför såg Elvira ut som hon ville vrida nacken av någon? undrade Eri och satte sig ned kring bordet.
-Jag tror det är Lanjelin hon vill vrida nacken av, svarade Arernil.
-Hon skulle aldrig vrida nacken av en mes, muttrade Lanjelin och gnuggade skjorttyget så hårt att han hotade med att göra ett hål.
Eri tittade på honom.
-Behöver du en haklapp?
Lanjelin sa inget.
-Jo, femåringar brukar behöva det, sa Arernil.
Lanjelins kroppshållning sjönk ihop.
-Ska du inte sätta dig? frågade Villemo Lanjelin då de andra gjort det.
-Jag måste byta skjorta, suckade han.
-Nej, nu sätter du dig ned, sa Arernil och Lanjelin damp ned på stolen.
Noah körde händerna genom håret innan han tog en brödskiva från brödrosten.
-Bara för att du är fars lärling så behöver du inte bete dig som honom, muttrade Lanjelin åt Arernil.
-Någon måste agera förälder då du inte kan uppföra dig.
Arernil sträckte sig fram med en servett för att torka jordnötssmör från Lanjelins kind. Han duckade undan. Eri gapskrattade.
-Snälla, kan ni inte sluta, bad Lanjelin.
Bredvid Villemo skrattade Noah i handen. Hon drog på munnen.

_________________
Beam me up


Senast redigerad av Hanna 26 april 2021, 17:26, redigerad totalt 2 gånger.

Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik: Re: Den Nya Världen 2
InläggPostat: 2 november 2020, 19:59 
av Isfolket
av Isfolket

Blev medlem: 3 september 2018, 14:54
Inlägg: 107
Ort: Uppsala
9.


Tamar gled med blicken över den halvkaklade väggen. Det var inte mycket till inackordering han fått. En madrass på golvet och en toalett och handfat bakom en brädskiva.
Han plockade upp en apelsin från brickan och tittade på Elvira som slagit sig ned på hans välbäddade madrass. Varför hade hon inte gått?
-Är du upprörd, prinsessa?
Hon fnös.
-Som om du bryr dig.
-Nej, det gör jag inte.
Han började skala apelsinen medan han kände hur hon studerade honom.
-Det måste ha varit ensamt innanför Kupolen i alla dessa år?
Han tänkte inte svara. Självklart hade det varit ensamt.
-Hur länge sedan var det du hade ett gemytligt samtal med någon, eller kände en annans ömma beröring mot din hud?
Han stoppade en apelsinklyfta i munnen. Elvira hade samlat upp håret och dragit det över ena axeln.
-Eftersom det tycks som du inte tänker lämna mig ifred, så kan du väl hämta några ljus och lite vin? Då kan vi göra en trevlig stund av det hela. Är det det du vill?
Hon skrattade.
-Vin och levande ljus. Så romantiskt! Nå, om du föredrar det.
Hon reste sig.
-Nej, det är inget jag föredrar, svarade han. –Jag föredrar inte människor överhuvudtaget.
-Åh, men jag är så mycket mer än människa.
Han stoppade en andra apelsinklyfta i munnen.
-Vad är du då, prinsessa?
-Lite av varje.
Elvira sjönk ned på knä och kröp fram till honom. Hon tittade upp på honom med underbara brunröda ögon.
-Varför gör du det här, prinsessa?
Hennes hand hade lagt sig över hans skrev och klämde mjukt.
-Jag känner att du tycker om det, kuttrade hon och nafsade i hans örsnibb. –Inte behöver du vara så stoisk. Eller har du en flicka, kanske? Eller pojke?
-Jo, jag …
Innan han fått tala till punkt, flög hon ifrån honom.
-Typiskt, tjöt hon med ryggen mot honom. –Du också! Så klart alla män ska vara upptagna!
Hon gömde ansiktet i händerna. –Det är min förbannelse. Vad gör jag för fel? Alla jag blir intresserade av …
-Är du intresserad av mig?
Hon vände sig tvärt mot honom och fräste:
-Så klart jag inte är! Jag vill inte ha en upptagen man.
-Rami har varit död i över tusen år, svarade han tyst utan att släppa henne med blicken.
-Åh.
Hon sjönk ned på madrassen. –Jag är ledsen.
Tamar samlade upp apelsinskalen och lade dem på brickan.
-Det såret har för länge sedan läkt.
Men blåmärkena Elvira gett honom då hon slungat in honom i väggen, då hon räddat brodern, kändes fortfarande över ryggen, och han skulle förmodligen få ett nytt ärr i pannan efter explosionen.
Han strök över sitt korta hår.
-Men jag kommer fortfarande ihåg känslan då hon tvättade och klippte mitt hår.
Elvira kammade sitt silverhår med fingrarna.
-Älskar du henne fortfarande?
-Ja, det gör jag. Kärlek är konkret och stark. Vi älskar människor som har dött. Kanske kärlek har en större betydelse än vad vi kan förstå. Något bortom tid och rum.
Han blev överraskad av att se en tår rinna ned över Elviras kind.
-Det är fint. Hoppas jag får uppleva det någon gång.
Han skrattade och hon missuppfattade skrattet.
-Skratta du! Du din …
Han lutade sig fram och grep hennes hand.
-Du är ung.
-Och du är en gammal gubbe!
Det kunde han inte förneka. Men gubbe?
-Låt hos säga att jag är visare än du.
Hon fnös och han skrattade igen. Hon var ju helt underbar!
-Du missförstår, prinsessa. Det var länge sedan jag var bunden vid Rami. Och du är ung, därför känner du en sådan förtvivlan över att du inte funnit någon att älska än. Din bror har Eri. Den där neroen … Noah? Har sin kvinna. Medan du har … ingen. Är du olyckligt förälskad? Är det därför du är här? För att trösta dig med mig?
-Nej, svarade hon och stirrade på honom. –Jag vill bara ligga.
-Och vad får dig att tro att jag vill det?
Hon log snett.
-Se bara på mig.
-Det gör jag.
-Nej förlåt, du föredrar ju inte människor.
-Men du är så mycket mer.
Hon släppte hans hand och kröp mot honom igen, knöt upp snöret i den grå byxan och lirkade in handen. En desperation växte fram i hennes ögon då hans kropp inte svarade. Vad trodde hon? Att hon hade övertaget?
Långsamt omfamnade han henne och lutade sig ned och nafsade henne under örat, som ett handjur som höll fast sin hona. Han var en Främling och kunde dirigera hennes njutning.
Elvira flämtade till och bet honom hårt i axeln. Smärtan fick honom att förlora koncentrationen.
Hon skrattade mot honom och handen kramade lemmen som rest sig i sin fulla styrka.
-Jag känner Främlingarnas knep, viskade hon i hans öra.
Tamar svalde. Det hade varit så länge sedan. Och hon var … oemotståndlig!
Elvira drog av sig tröjan innan hon reste sig och slingrade sig ur de tajta jeansen och trosa, drog ned bh:n under brösten och lät honom titta på henne en stund innan hon satte sig över honom igen. Tamar lyfte lite på höfterna så hon kunde dra ned hans byxor. Han förde händerna under hennes hår och lät det glida mellan fingrarna. Elvira placerade sig och red honom med sugande rörelser som eskalerade.
Det var så länge sedan. Med en grymtning reste han sig med henne om sina höfter fortfarande pumpande med armarna om hans hals. Han böjde knäna och mötte henne med hela underkroppen, fick hennes kropp att hoppa. Han höll henne hårt om livet.
Orgasmen byggdes upp från ljumskarna. För att knäna inte skulle ge vika klev han fram så hennes rygg stötte mot väggen. En kakelplatta föll ned bredvid dem. Med ena handen hårt om hennes hår rasade orgasmen i honom. Det hade gått för fort, men hon fick skylla sig själv.
Flämtande lade Tamar upp händerna mot kaklet. Elvira landade på fötterna och knäppte händerna bakpå hans rygg, lutade pannan mot hans bröst.
Tamar drog sig tillbaka och rättade till kläderna, gick in bakom brädskivan och skvätte svalkande vatten i ansiktet. Han hörde Elvira leta reda på sina kläder och innan han hann göra något hade hon lämnat fängelset.

Noah smålog. Rymdskeppet närmade sig Iskrion, men det var inte det som fick honom att le. Dessa dagar i rymden tillsammans med Villemo hade varit intensiva. När hon väl vant sig vid … hans storlek – hade de med nöje och njutning experimenterat. Nätterna var heta och de kände ingen skam i att sova långt in på ”dagen”. Ett par gånger hade det hänt att de stött på varandra, och utan att kunna stoppa sig själva – letat upp en avskild vrå och älskat hejdlöst.
Noah kunde fortfarande känna Villemo efter hon stått i bakhåll och dragit in honom på en toalett. Noah var aldrig omöjlig.
Han träffade Arernil utanför hytten. Främlingen var så inne i sina egna tankar att de krockade.
-Vart är du på väg? frågade Noah.
-Till Tamar, suckade han. –Jag tror inte Elvira utfodrat honom idag.
-Slappar hon på jobbet?
Noah kände att han fortfarande bar på ett dumt leende.
Arernil grymtade något innan han frågade vart Noah skulle.
-Till bryggan. Villemo är där, vill se hur det går till att docka.
Villemo hade visat stort intresse för manövrerandet av rymdskeppet och kapten Algol lärde så gärna ut.
-Ja, är hon inte med dig så är hon där, sa Arernil finurligt.
De gick tillsammans mot bryggan.
-Antyder du något? undrade Noah. –Kapten Algol är väl gift?
-Gift? Nej, det tror jag aldrig han varit.
Noah såg Arernils halvleende.
-Du retas med mig?
Arernil brast i skratt.
-Men skulle inte du utfodra Tamar? undrade Noah.
-Han kan vänta.
-Och Lanjelin? Har du koll på honom?
-Jag tror inte att Marco och pappa räknade med att jag skulle övervaka honom när han badar.
Noah sneglade på Arernil.
-Det finns inga badkar här.
Arernil ryckte på axlarna.
Noah tryckte på knappen när de stod framför dörren till bryggan, för att meddela att han var där. Förutom Tamars ”fängelse” var det bara denna dörr som var låst. Villemo hade berättat att man kunde övermanövrera allt från bryggan. Noah själv var inte en duvunge när det gällde att styra stora farkoster. I tonåren hade han villat bli kapten på ett av de snabbgående flygskeppen som svepte runt på Tellus.
När de kom in satt Villemo i kaptensstolen.
-Så med hjälp av elektricitet får vi ett slutet system. Rent vatten och luft.
-Just så, svarade Algol. –Med en speciell rening av solen så klart.
Villemo tittade ned på mätinstrumenten.
-Det är snart tid att docka. Nu får du ta över!
Hon vände på stolen och hälsade på Noah och Arernil. Och Noah visste att hon hälsat speciellt på honom när hon steg upp och lade en arm om hans midja. Han kände sig hemma och kliade henne diskret över ryggen – lutade ned huvudet och sniffade henne på hjässan. Hon doftade underbart.
Algol hade inte satt sig ned i kaptensstolen, istället hade han uppmärksammat ett inkommande samtal. Han tryckte på en knapp och Noah kände igen rösten. Det var Lucita, överbefälhavaren på Iskrion.
-Vi har avvärjt en missil! Den kom från Tellus! Men ni är för nära! Ni måste ur kurs! Ur Kurs!!!
Noah upplevde det som om det var knäpptyst för några sekunder, innan ett starkt ljussken omvälvde fönstren och rymdskeppet skakade. Varningssirener slog igång.
Kapten Algol försökte få kontakt med Iskrion.
-Vi är träffade. Missilen slog i svansen.
Arernil rusade mot dörren.
-Öppna!
-Vänta lite!
Algol stirrade över instrumenten.
-Vi måste spränga navelsträngen.
Navelsträngen, gången som förenade fören med aktern. Noah förstod. Gjorde de det så hade de en chans att överleva.
-Lanjelin och Eri är där! skrek Arernil. –Öppna!
-Du har fem minuter, sa Algol och öppnade dörren.
Arernil snubblade ut, men hämtade sig snabbt och rusade så fort de långa benen bar honom.
Arernil hann inte längre än till slussen som separerade aktern från fören. Rymdskeppet hade låst sig för att minimera skador. Han provade kommunikationssystemet men det var utslaget.
”Algol!” skrek han i tanken. ”Kapten!”
Ingen kontakt. Arernil koncentrerade sig.
”Noah?”
I fören uppfattade Noah hans tanke, men kunde inte svara.
Arernil såg hur flytande eld kom emot honom bakom fönstret genom navelsträngen.
I fören sa Noah till kapten Algol.
-Du måste öppna slussen manuellt. Arernil når inte aktern.
Vid hans sida kramade Villemo honom hårt.
-Det kan jag inte, svarade kaptenen förtvivlat. –Jag måste separera oss från aktern nu. Annars dör vi alla.
-Men Eri och Lanjelin, tjöt Villemo.
Algol knappade in något.
En hetta lyftes upp och omfamnade bryggan.
-För sent, hörde Noah Villemo säga, sedan försvann gravitationen.
En lös del slog till Algol över huvudet så lemurien tuppade av. Villemo släppte Noah och på något sätt sköt sig fram – fick tag om kaptensstolen och gjorde något som fick Noahs fötter att landa igen.

Vid slussen hade Arernil sett hur navelsträngen splittrats.
-Nej!
Han höll sig i karmarna kring dörren, såg miljontals delar flyta ut i rymden med en större del som var aktern. Ett tag fick han svårt att andas, men så sprutade syre in till honom. Någon sekund efteråt gjorde gravitationen att han kände tyngden från kroppen igen. Men Lanjelin och Eri var borta.

Elvira landade hårt på magen och fick en lukt av nyrenoverat i näsborrarna. Hon stötte sig upp på handflatorna. Kroppen kändes ovanligt tung, trots att viktlösheten bara funnits där några sekunder.
-Något är fel, sa Tamar. Han var redan på fötter.
Elvira försökte få kontakt med Algol och när inte det fungerade försökte hon med Arernil. Inget svar där heller.
”Arernil?”
Han var ofokuserad. Men snart fick hon telepatisk kontakt med honom.
”En missil träffade oss.”
”Vad för nått?”
”En missil! Skeppet är sprängt på mitten!”
-Vad händer? frågade Tamar försiktigt.
Hon viftade iväg honom.
”Var är du? Var är alla andra?”
”Fören är hel. Men kaptenen var tvungen att separera oss från aktern.”
Elvira visste inte mycket om skeppets anatomi, men lite visste hon. Han och Lanjelin hade hytt i aktern, likaså Eri.
”Är lillebror med dig?”
Kontakten bröts av att skeppet skakade häftigt och kvar blev en oroande vibration i hela farkosten.
-Vi har missat dockningen, sa Tamar. –Vi är på väg in genom Tellus atmosfär.
Han sträckte ut en hand och kände på väggen. –Och vi accelererar.
Elvira öppnade dörren – tvekade innan hon bestämde sig för att lämna den öppen. Om de var på väg att krascha, så ville hon ge Tamar en chans.
”Lanjelin?” provade hon.
Lillebrors tankar var tysta.

Lanjelins kropp flög i ultrarapid ifrån Eri. Något vansinnigt hade hänt och han fick inte tag i Eri. Det var som tiden stannat. Deras blickar var låsta vid varandras – Eris hand fortfarande lyft som för att röra vid Lanjelin. Skeppets rotation hade upphört – de var på väg in i viktlöshet.
Allt var tyst.
Så på en hundradels sekund kom nuet tillbaka.
Lanjelins rygg slog hårt in i väggen och sände honom till nästa vägg som en flipperkula, samtidigt såg han Eri braka in i en stor möbel som på ett märkligt sätt splittrades i ett skinande ljus.
Rymdskeppet har träffats av något, tänkte han.
Det virvlade och deras syre sögs häftigt ut medan rymdens kyla trängde in. Eri var närmast revan som uppstått i skrovet och i desperation slängde Lanjelin ut suturer som tvinnade sig fast i Eri. Bloddropparna som kom ur såren bildade små, glänsande, mörkröda kulor.
Varningsljusen flimrade. Trycket föll där de befann sig. Iskristaller bildades snabbt över deras kroppar.
Eri blundade och hade stängt munnen. Lanjelin förstod att han höll andan.
Räddningskapseln, tänkte Lanjelin. Skulle de klara det här, så måste han ta dem dit!
Han svävade, hade ingen kontroll över kroppen. Hos Eri fann han inte hjälp. Levde han fortfarande? Oro och rädsla fick hjärtat att pumpa snabbare, fick liv och värme i kroppen. Adrenalinet, eller var det var, gjorde så han kunde dra med sig Eri ut ur hytten – mot räddningskapseln. Suturerna jobbade med honom – bildade gyllene vingar som gjorde det lättare att navigera tyngdlösheten.
Han kunde förnimma smärta när han drog Eri till sig via suturerna han fäst vid honom. De hårda blodkulorna svävade omkring dem då han omfamnade honom.
Förlåt, tänkte han förtvivlat. Jag menade inte att skada dig, men jag var tvungen.
Den kalla, oförlåtliga rymden började tära på honom också. Han flöt som i en himmels sfär, men det var kallt och lungorna kämpade efter att få luft. Men de gyllene vingarna var varma och han lärde sig snabbt hur han skulle använda dem. Det föll naturligt. Vingarna slog och med vingslagen kom en ström av andningsbar luft.
Lanjelin stannade upp. Svepte in Eri under sig och slog med vingarna. Luft och värme fick Eris bleka ansikte att rodna och han drog ett andetag.
Lanjelin sköt fram, blicken fixerad på räddningskapseln.
Flytande eld kom emot dem, samtidigt som ett sug uppstod då en del av aktern exploderade. Det hade blivit kolmörkt om det inte varit för de små eldar som kämpade ut genom diverse rör och Lanjelins gyllene suturer. Snart slocknade elden och Lanjelin fann sig långt ifrån Eri. Men han såg Eri, spretade med vingarna för att sänka sin egen fart, sedan slog han ett bestämt vingslag och for fram – fick åter tag i Eri och tumlade in i dörren till räddningskapseln som, lyckligtvis, fortfarande var intakt.
De var i fullständiga rymden nu. För att skydda Eri svepte han in dem i vingarna medan han öppnade låset till kapseln.
Det fanns ingen tid till att spänna fast sig själv eller Eri. Han måste utlösa kapseln nu!
Han drog i spaken och med ett litet pysande sändes de ned genom Tellus atmosfär.
De virvlade. Lanjelins suturer, med vingar, upplöstes i ett gyllene stoft. Han grep tag i en stolrygg nästan samtidigt som han lyckades få tag i Eris kropp.
Skrikande av att han måste arbeta mot gravitationen, körde han ned Eris kropp i sätet och fick honom fastspänd.
Med en hand om Eris bälte försökte han trycka sig själv ned i andra stolen. Handen slant. Lanjelins kropp krökte sig bakåt och bakhuvudet slog hårt mot taket.

-Villemo, sa Noah och hon tittade upp från kapten Algol där hon satt på golvet med hans huvud i knät. –Vilken knapp trycker jag på för att öppna dörren?
-Den där.
Dörren gled upp och Elvira kom in och efter henne kom en mycket högrest gestalt med blekt, ärrat ansikte.
-Elvira, började Noah skarpt. –Vad gör han här?
-Han är med mig, fräste hon. –Var är Arernil? Och Lanjelin?
-Här är jag.
Arernil kastade en misstänksam blick på Tamar då han äntrade bryggan. –Hur är det med honom? frågade han Villemo och menade Algol.
-Jag vet inte, svarade hon med tårfyllda ögon, ville inte titta på sina händer som var röda av Algols blod. –Han andas, men har fått ett hårt slag i huvudet.
Hon pekade på föremålet som träffat. Arernil bleknade och till och med Elvira såg medtagen ut.
-Vi brinner snart upp, sa Tamar och klev över Algols kropp för att nå fram till styrcentralen.
Jo, alla hade känt hur värmen i skeppet ökade och det skakade oroväckande i skrovet.
Elvira klev fram till Arernil.
-Lillebror? frågade hon nästan aggressivt.
Främlingen vek undan med blicken.
-Har du haft kontakt med honom? frågade hon.
-Nej.
Tamar vände sig mot dem. –Är det bara han ... (Han pekade på Algol) … som kan styra den här farkosten?
-Inte i en sådan här nödsituation, svarade Arernil.
Tamar stirrade runt på dem.
-Så ni tänker låta oss krascha? Jag vet inte vilken värld ni lever i men vi är på väg att dö, allihopa!
Elvira kastade sig mot honom.
-Min bror är redan död!
Tamar knuffade till henne så hon ramlade in i Arernil.
-Det betyder inte att du måste lägga dig ned och dö, prinsessa.
-Det stora Ljuset, började Villemo.
-Helige Sol, stönade Tamar och vände sig mot styrcentralen igen. –Det här är för nytt för mig.
En smula av desperation hade smugit sig in i hans röst. –Men det måste gå att kringgå på något vis.
Han provade att trycka på vissa knappar.
-Villemo kan, sa Noah och slet upp henne från golvet.
-Nej, jag?!
Noah väste. –Du har sett kaptenen styra allt härifrån.
-Men jag är ingen kapten!
-Nu är du det, sa Tamar. –Systemen är fortfarande låsta. Du måste kringgå så jag får möjlighet att styra skeppet manuellt.
-Jag har inga koder, kväkte Villemo.
-Om jag har rätt så har skeppet satt sig i kollisionskurs och då krävs det inga koder för att ta över manuellt. Men jag kan inte se en väg förbi.
Tamar grep tag i henne och det var som hans svarta ögon brann.
-Förstår du vad jag säger?!
Hon nickade. Det hon måste göra var att få skeppets navigationssystem att svara. Hon tryckte på en knapp och vred på ett instrument.
En artificiell röst hördes.
-Begäran: Identifikation, Kapten.
-Kapten ej på bryggan! skrek Villemo. Hon måste tänka. –Frånkoppla. Frånkoppla kapten.
-Ny, hördes den artificiella rösten.
-Villemo! skrek hon.
-Villemo, tar över.
Tamar stönade. –Varför bygger de inte saker som de gjorde förr?
-Hur var det på din tid då? frågade Villemo lite skarpt. -Papper och penna? Stål och olja?
Tamar kostade på sig ett leende.
-Faktiskt så tycker jag utvecklingen gått en del bakåt. Men kan du nu vara så snäll och säga till skeppet att släppa spakarna?
-Manuell styrning, sa hon. –Villemo tar över.
-Uppfattat.
Blicksnabbt tog Tamar över.
-Bromsarna är redan utbrända, sa han. –Gör er redo för en hård landning.
-Kommer vi inte brinna upp? undrade Noah.
Villemo såg på skärmarna att Tamar försökte styra ned skeppet i ett hav. Ett hav hon kände igen.
Det bullrade och gnisslade i skrovet. Väggarna blev glödheta och ogenomträngliga visir sköt upp över fönstren.
-Håll i er! ropade Tamar.
Elvira svor innan Arernil krokade en arm om henne samtidigt som han grep tag i taket.
Algols kropp lättade och Villemo tänkte att han inte hade någon möjlighet att skydda sig. När skeppet kraschade tog Noah emot henne och tillsammans lade de sig över Algol.
Villemo upplevde det som skeppet stannade upp för en aning, innan det slog ut het ånga från väggarna och ett hårt tryck landade över bröstet.
Hon fann sig över Algols medvetslösa kropp och bryggan fylldes snabbt av vatten. Det blinkade till och allt blev kolsvart. De var på väg att sjunka i havet!
-Noah! Noah!
När vattnet nådde över huvudet tvingades hon släppa Algol och pressa sig mot ytan. Hon slog huvudet i taket och kippade efter luft. Nej, snälla nej! Jag vill inte drunkna!
Hon öppnade munnen och fick en kallsup.
-Noah, hostade hon förtvivlat.
Ett tunt regnbågsljus började strila från en källa bakom henne.
-Algol? hörde hon Elviras röst innan bryggan översvämmades.
Villemos hjärta slog panikslaget. Regnbågsljuset kom från under henne nu och hon tyckte sig se en figur inom det. Förtvivlat började hon röra sig mot det. Om hon skulle död drunkningsdöden så ville hon åtminstone inte dö i mörker.
Skeppet vred sig och fick vattnet att virvla, regnbågsljuset lutade och flöt förbi henne och då såg hon att det var Tamar som omgavs av det.
Något surrade sig fast om Villemos fot. Hjälp! Hon kom inte loss!
Tamars stora kropp sköt fram mot henne och med sig hade han den medvetslöse Algol som fått en dykregulator för munnen. Vid Tamars höft hängde en liten tub som Villemo visste innehöll syre. I panik ville hon slita regulatorn från Algol men Tamar hindrade henne.
Noah hittade fram och tog sin egen regulator från munnen och hjälpte henne med den. Det underbara syret fick henne nästan genast att tänka klarare. Hon slutade sparka med benen och lät Tamar, som dykt ned, befria henne från det som surrat sig kring foten.
Tamar grep tag om Algols kropp igen och Villemo och Noah simmade tätt efter honom då de började ta sig ut ur det sjunkande skeppet. Villemo ville för livet inte gå miste om Främlingens regnbågsljus.
När de träffade på Arernil och Elvira gav Elvira sin regulator och lilla tub med syre till Noah. Villemo fick hans som hon fäste om midjan. De tog sig bort från bryggan och började simma upp genom vraket. Villemo hade helt förlorat orienteringen, men Arernil tycktes veta vart de skulle.
Efter ett tag visade Villemo på att hon ville ge Tamar av sitt syre. Att det inte gick att ta regulatorn från kapten Algol förstod hon. Tamar skakade på huvudet. Men han måste! Inte heller Elvira verkade behöva den mängd syre som Villemo, Noah och Arernil behövde. Nå, hon var ju prins Marcos dotter och Tamar var en äkta Främling.
Elviras långa silverhår gnistrade i Tamars regnbågsljus.
Helige Sol, är vi inte ute snart? tänkte Villemo. Hon började bli trött.
Noah stöttade henne om ryggen, drog henne fram genom trånga passager. Tänk om de inte kunde komma ut? Nej! Inte gripas av panik. Syret skulle inte räcka hur länge som helst.
Det bumpade till och Villemo förnam en skiftning i vattnet. Hade de stannat? Tamar gled över på rygg med Algol som för att få en bättre blick uppåt.
Ett djupt eko hördes och snart tog en kraftig ström dem. Noah tog ett stadigt tag om hennes hand och framför dem högg Arernil tag i Elvira. Tamars regnbågsljus försvann och gav för ett kort tag Villemo panik igen, innan hon såg ett annat ljus genom det grumliga vattnet.
De blöta kläderna tycktes vilja trycka ned henne mot grunden då vattnet drog sig undan, eller var det de som drog sig undan vattnet? Hon behöll regulatorn på sig under tiden de klättrade upp mot dagen. Bakom hörde hon hur Tamar drog flera djupa andetag innan han verkade kräkas. Noah vände sig om och hjälpte Främlingen med kapten Algol.
Skeppsvraket hade slutat sjunka och stod nu med en del upp ur havet. Villemo kastade av sig dykutrustningen och sjönk lyckligt ned på knä. Äntligen!
Elvira hade ställt sig på en ytterkant och stirrade ut över det blå havet. En ljummen bris lekte omkring dem och solen lyste starkt.
-Var är vi?
Villemo skuggade ögonen med handen.
-Stilla havet. Någonstans utanför Mexikos kust.
Noah satt vid Algol.
-Kapten Algol? Hur många fingrar håller jag upp?
Alla uppmärksammade att Algol vaknat.
-Han höll på att vakna ett par gånger under vägen ut, sa Tamar som stod lutad mot en balk som pressats upp genom rymdskeppets skrov. –Men jag såg till att han förblev medvetslös. Lättast så.
-Ännu en färdighet som du härmat? frågade Elvira.
-Nej, den är min egen.
Arernil nickade. –Ja, många Främlingar har den färdigheten.
-För den delen så varar inte min förmåga så länge om jag inte fortsätter att bruka det jag lärt mig härma.
Tamar såg trött ut och Elvira gav honom något som kunde vara ett ömt ögonkast.
-Hur många fingrar håller jag upp? frågade Noah igen.
-Två, svarade Algol lite irriterat. –Vem är du?
De omkring honom utväxlade oroade blickar.
-Vet du inte vem jag är?
-En nero.
-Men du vet inte vad jag heter?
-Nej.
-Vet du vad du heter?
-Ja. Jag heter Algol.
Arernil lutade sig fram.
-Vet du vem jag är?
-Faron?
-Det är min pappa.
En förvirring lade sig över Algols ansikte.
-Vad har hänt?
-Du måste vila, sa Elvira innan hon reste sig igen. –Man kan inte se land.
-Räddningen är redan på väg, försäkrade Arernil. –Iskrion måste ha rapporterat att vi blivit nedskjutna. Dessutom sände Algol en nödsignal som fortfarande pulserar.
Villemo nickade och svalde hårt.
-Ja, skeppet är inte helt utslaget.
Elvira hade satt sig ned i lotusställning.
-Vad gör hon? undrade Villemo lågt.
Arernil svarade mellan sammanbitna tänder.
-Försöker finna ut om Lanjelin och Eri klarat sig.










SAGAN AVSLUTAS I NÄSTA DEL, DEN NYA VÄRLDEN 3

_________________
Beam me up


Upp
 Profil  
 
Visa inlägg nyare än:  Sortera efter  
Ny tråd Svara på tråd  [ 10 inlägg ] 

Alla tidsangivelser är UTC + 1 timme


Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 3 gäster


Du kan inte skapa nya trådar i denna kategori
Du kan inte svara på trådar i denna kategori
Du kan inte redigera dina inlägg i denna kategori
Du kan inte ta bort dina inlägg i denna kategori

Sök efter:
Hoppa till:  
cron
Powered by phpBB® Forum Software © phpBB Group
Swedish translation by Peetra & phpBB Sweden © 2006-2012