Sagan om Isfolket

De flesta "onda" i Isfolket har ytterst få försonande drag. Jag tror inte någon sörjde när Snivel gick hädan, eller Magdalenas far och styvmor åkte fast.
Terje har också en del djupt osympatiska drag. Hans sätt att prata om Jolin, kanske tillochmed offra honom.
Men han har ett oväntat djup.
Hans kommentar till Solveig som hon berättade om, "vem sörjer mig när jag dör?".
Hans frustration när Heike och Vinga har kommit och rört om i hans värld. När han ilsket tänker för sig själv att han minsann kunde hitta en bättre hushållerska än Solveig, men inser att han inte kan, för ingen vill ha med de brutala Jolinsönnerna att göra. Ingen vill ha honom.

Han är bitvis besatt av en tidigare Jolin. Han har svår OCD. Mycket möjligt någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning också, med sin totala brist på förståelse och behov av att allt ska vara på samma sätt. Hans båda äldre bröder var riktiga råskinn, troligtvis hans far också. Vad hade han för chans egentligen?

Jag ville inte att han skulle dö. Jag ville faktiskt inte det. Han förtjänade också en ny chans, precis som Solveig och lill-Jolin fick.