Det var länge sedan jag skrev här, om demonen och ljungfrun.
Jag har/hade kommit ur isfolk-läsningen. Det kanske var för jag tvingade mig skriva om böckerna, eller för att jag läst de så många gånger innan.
Så jag hade bestämt mig för att inte skriva om böckerna något mer.
Men när jag nu, idag läste våroffer förstod jag inte varför jag inte skulle skriva om boken, det kändes som en själv klarhet (det låter knäppt, jag vet).
Men nu har jag skrivit ihop något, får hoppas att det låter bra.
________________________________
Jag tycker den här boken, våroffer är väldigt, vädligt bra.
Den är både romantisk och spännande.
Lite läskig med allt det där med gråfolket.
Det låter inte särskillt trevlig att se en död kvinna le i brunnen, se en hängd man och sådär.
Snivel, (jag gillar inte honom!!) men jag tycker endå synd om honom när sängen och hela rummet sävar och snurran.
Hans marrit (den var nog endå rätt åt honom, ha ha).
Men det där med kylan, som gjorde att han bara kunde rör ögonen, ush *ryser*
Hans död var hemsk, då heike kom till "gläntan" och ser snivel helt sönder riven och i små, små bitar.
Det måste vara en hemsk syn.
När jag läste den kände jag doften som bruka rkännas när man slaktar gris, gör ordning kötten (en illamående doft).
Jag tyckte att det var rätt, men samtidigt fel. Han är/var ett sånt stort svin så han förtjänade det. Men endå tycker jag det är fel att nån ska mördas.
Förstår ni mina tankar?
Heike, jag gillar heike. Även om han kan varanså irreternade så man bara vill slänga boken hårt i väggen.
Helt av allt ruska om honom ordentligt.
Hans svartsjuka kan vara minst sagt irreterande.
Men endå får jag lust att bara krama om honom och säga "Shhyy lung, så farlig är det inte".
Jag tänker nästan "Lunga ner dig, ni får ju varandra i slutet!".
Det käns så fint när Heike kommer in till vinga efter ha varit på "möte" med gråfolket utan för gråstensholm.
Ja, när han kommer inte där och säger att han inte orkar mer, står på knä och kramar om Vinga,
Det känns så fint och äkta att jag nästan börjar gråta...
När heike råkar orsaka den ene av snivels mäns död, och han mår dåligt de känner jag med honom. det kan inte vara en skön känsla att ha orskat en annans död.
Jag fylls med en sådan glädje n'r nästan hela byggden säger "En ny tengel den gode" (nått sånt)
Vinga, jag gillar vinga hon käns då "skön". Och jag känner igen mig lite i henne.
Jag blir lite förbannad då hon skäller ut heike, och blir lika svartsjuk sen och för känna hur det käba,
Det är synd om henne när männen "ger sig" på henne. Det måste ha varit en hemsk upplevelse. Det tar ju bort lite av hennes öppenhet.
Och när hon råkar komma in i tältet där skäggakvinnor och människor i bur finns osv. och så tänker hon på heike, inte sig själv, att han inte ska behöva se det. Det känns som en fin tanke tycker jag.
Jag gillar henne för hon har en sådan stark personlig het, och kan vara både allvarlig och inte allvarlig samtidigt.
Citat:
Den är mycket, mycket efektiv, det har jag funnit ut flera gånger. Senast mot en ung villfaren hustru, som inte ville låta sin kära man och husbonde tukta sig och barnen
Det besrkev prästen sin "demon" - bok som han använde för att försöka få bort alla odjur på gråstensholm.
Jag blev så upprörd över just detta. "tukta sig och barnen".
Just det där lilla stycket hade jag inte lakt märke till innan.
_________________________
Nu ser jag verkligen framemot att läsa mera (jag som inte har fler böcker med mig!!)
För både Djupt i jorden och Ängel med dolda horn är bra böcker.
Kristin - Blodshämnd
