Vad handlar boken om?
Shira är utvald att uppsöka Livets grottor och hämta Det klara vattnet. Vägen dit är lång och hon måste utstå omänskliga prövningar i grottorna. Till hjälp har hon en av Isfolkets värsta drabbade.
Mina tankar om boken
Jag vet att många har den här boken som favorit, men jag har aldrig placerat den högst på listan. Den här genomläsningen var nästan tråkig, antagligen på grund av att jag har läst serien så många gånger att de största spänningsmomenten försvunnit.
När Daniel kommer till Nor så berättar Irovar att sonen Ngut är gift och har flyttat till ett annat läger. Daniel blir lättad, men jag förstår inte varför. Jag upplevde inte alls Ngut som ond eller elak när jag läste om honom i Vinden från öster, men tydligen så var han det ändå?
Shira säger till Daniel att hans förfäder inte är hennes, endast Tan-Ghil har de gemensamt. Det är väl ändå inte sant? Deras första gemensamma förfader(moder) är ju Cecilie.
Andarna visar sig igen, den här gången ganska mycket. Första gången jag läste boken tyckte jag att det var så underbart att åter få träffa Villemo, Tengel och de andra och den känslan får jag fortfarande, trots elva genomläsningar.
Är det inte någon som påpekat i en recension att Tengel den gode är fördomsfull? I alla fall så hittade jag ett citat som ytterligare spär på den tankegången.
Sid 60 skrev:
Det blir för svårt för en liten samojeds förstånd att ta emot.
Är samojeder svagare i förståndet än andra folkslag?
Irovar berättar för Sarmik om allt som hänt och förklarar att ”i Daniels och Vendels släkt tror man att Tan-Ghil lever”. Men var det inte Tun- sij som berättade det för Vendel? Nu får plötsligt den norska grenen av Isfolket äran för det påståendet. Schysst!
Allt är upplagt för att Daniel och Shira ska bli ett par. Det gör ont i honom när han tittar på henne, hon är så vacker och han vill bara beskydda henne från allt ont. Hon i sin tur ser genast en själsfrände i honom och vill vara nära honom hela tiden. Vad vill Margit med det? Vi som läst kommande böcker vet ju hur det går…
Är det inte konstigt att de fyra elementen syns så tydligt den natten Shira föds, men senare i Taran-gai kan Irovar bara förnimma dem?
Hjälp, vad Daniel tjatar om den där roten! Allt som händer skylls på roten och Daniel är sååå negativt inställd till den. Han tror att man får hallucinationer och att den påverkar förståndet. Men varför fortsätter han då att tugga den?
Shiras väg genom grottorna känns inte så spännande, men det beror endast på att jag läst om det så många gånger att jag vet hur det kommer att gå. Jag försökte ändå sätta mig in i hur det skulle vara att göra den vandringen och kom fram till att Shira är superstark.
Sal 1 – Spegelsalen där högmod och fåfänga testas. Jag skäms för att säga det, men antagligen hade jag fallit igenom nätet direkt. Jag vill inte vara fåfäng men är nog det ändå… fast det är klart, om jag visste att mitt liv stod på spel så skulle jag kanske kunnat låta bli speglarna
Sal 2 – Prövar den andliga motståndskraften. Allt känns väldigt psykedeliskt med bubblor som flyger omkring och färger och mönster överallt. Det här tror jag att jag hade klarat galant. Frestelser kan jag faktiskt stå emot!
Sal 3 – Kullerstensblocken som testar klokhet och snarrådighet. Fy, vad stressad jag hade blivit här. Jag hade nog lyckats hitta ett mönster till slut men jag vet ändå inte om jag hade fixat att hålla huvudet kallt.
Sal 4 – En vandring i själen där man möter alla man medvetet sårat. Jobbigt, men jag har ändå en förhoppning om att jag skulle kunna försvara varför jag sårat personen.
Sal 5 – Brottslighet, lögner och skvaller. Någon brottsling är jag inte, men ljugit och skvallrat har jag nog gjort alldeles för mycket i mina dar. Särskilt skvallrat. Här hade nog min vandring varit slut, om inte förr
Sal 6 – Avundsjukans och girighetens skog. Jag förstår inte varför Shira slipper undan svartsjuketestet? Svartsjuka kan ju vara så mycket mer än just mellan man och kvinna. Det här hade jag nog inte heller fixat. Genom åren har jag varit alldeles för missnöjd med mig själv för att inte ha varit avundsjuk på andra.
Sal 7 – Hatets hav. Jag tror inte att jag har hatat så mycket i mitt liv. Jag hade nog kunnat simma igenom det här.
Sal 8 – Tråkighetens och likgiltighetens kammare. Här hade jag antagligen dött. Likgiltig är jag väl inte, men många uppfattar mig nog som tråkig på grund av att jag är ganska blyg vid nya kontakter.
Sal 9 – Testar kroppslig styrka och uthållighet. Nej, här hade jag varit körd.
Sal 10 – Själslig styrka och förstånd. Shira får träffa alla hon omedvetet sårat. Jag klarar knappt att läsa om sånt här och ännu mindre hade jag klarat att verkligen uppleva det. Det gamla gumman som bakat i två dagar får mig att stortjuta
Mar verkar först vara en sann drabbad, men ganska snabbt börjar jag tycka att han är snäll, söt, rar och fascinerande.
Milo beter sig som en drabbad. Vem var han egentligen? För han var väl inte Sarmiks son?
Äntligen får Vendel träffa Shira! Anna-Gretas reaktion berör mig mest. Underbar scen, den dryper av glädjetårar.
När Mar och Shira träffas igen efter att hon varit i Sverige så blir jag rörd igen. De är så söta tillsammans och jag blir glad att Mar är ”normal”.
Boken får en 7:a. Betyget dras ner av att jag förlorat spänningsmomentet genom för många genomläsningar.
Logga in
Bli medlem
FAQ
Sök
och inte ens riktigt allt det... 
Jag ändrar i ursprungsinlägget!
