Usch, nu börjar jag nästan skämmas för att jag skriver så lite om varje bok
men jag lovar att det blir bättre (iaf längre) från och med bok 10.
_____________________________________________________________
Vad handlar boken om?
Fyra kvinnolik hittas nedgrävda på en åker. Snabbt börjar det talas om en varulv i byn och många tecken pekar på att varulven i själva verket är någon av Isfolksmännen. Hilde är rackarens dotter och när hennes far mördas av varulven får hon flytta till Isfolket för att slippa vara ensam i sitt torp. En plan tar vid för att fånga varulven och mitt i allting spirar kärleken mellan flera av männen och kvinnorna.
Mina tankar om boken
Den här boken är bra!
Min första reaktion gäller språket. ”Andreas hade inte skaffat någon käring än” och ”Han måste finna sig ett bra käringämne”. Det passar inte in med ordet käring i Isfolket, fråga inte varför.
Mattias har för mig alltid framstått som lite mesig och alldeles för snäll. Men vid den här genomläsningen blir jag nästan lite kär i honom
Han är så snäll och vill alla väl. Synd att han är så jäkla kysk bara 
Och vad är det för snack om att han inte kan gifta sig bara för att han har mardrömmar om nätterna? Kom med något bättre, killen!
Verkar det inte lite konstigt att Mattias, vid 30 års ålder, inte vet om han får upp den eller ej? Har mannen aldrig haft morgonstånd? Och som Hilde säger, de kan väl hångla lite så märker han om han blir redo? De behöver ju inte gå hela vägen, så Mattias’ ursäkt om att han inte vill besudla henne är rätt dålig.
Varulvsjakten är spännande. Jag tycker verkligen det trots att jag numera vet att det är hunden hela tiden. Mörkrädd som jag är känner jag Hildes skräck när hon går genom skogen och börjar tvivla på att männen verkligen finns där
Margit bryter mönstret lite när hon väljer att inte para ihop Andreas med Hilde trots att Hilde faller pladask för honom. Även han verkar ju finna behag i henne. Han beundrar hennes hår och tycker att hon har en fantastisk personlighet (det brukar räcka i Isfolkssammanhang).
Hela historien med Andreas och Eli är lite skum. Åldersskillnaden hade väl inte gjort något om det inte var för att Eli verkar så omogen jämfört med Andreas.
Jag tycker att Hildes förvandling från folkskygg blygis till stark initiativtagare går för fort. När Andreas hälsar på henne första gången har hon en näsduk framför ansiktet och vågar inte prata men bara några dagar senare vågar hon komma med egna förslag i varulvsjakten. Hon har levt isolerad i 30 år men hon kan gå vidare efter några dagar? Själv hade jag nog behövt år i terapi
Både Are och Liv ser alltså det onda (goda i det här fallet) arvet i Niklas och Villemo, men ingen av de andra i släkten anar något? Det låter väldigt konstigt. Har barnen inte gula ögon från början? Och hur kan Are och Liv vara så säkra på att barnen inte är onda?
Betyg: 9
Gråstensholm har väl rum så att det räcker!?
) är båda två favoriter så det gör väl boken ännu bättre.