Som vanligt har jag skrivklåda och kan inte hejda mig när jag väl börjar skriva. Så ni får ta det för vad det är om ni orkar traggla er igenom det.
Trollbunden
Mina minnen av boken var att den var öm, varm, spännande och gripande. Lätt larverotisk och inte så sorglig, däremot lite rolig. Jag minns även att den väckte sympati för Silje, Tengel, Sol, Charlotte, Benedikt och Sunniva. Heming minns jag som en sorglös skitstövel.
Mitt första intryck av de två första kapitlen var att texten var mer kompakt än jag mindes, inte så beskrivande och full av adjektiv. Det är såna böcker jag föredrar att läsa, men mindes inte att Isfolket var skrivet så. En skräckbok att jämföra med är ”De små tingens Gud” som är raka motsatsen.
Jag fann denna gång ingen sympati alls för Charlotte i början. Det blev lite bättre mot slutet, men den scenen när hon lämnade Dag i skogen kände jag bara avsmak för henne. En egoistisk, självcentrerad, okänslig fegis. Jag blev så ledsen och arg av att läsa om hur hon gjorde och hur hon bemötte och hanterade barnet. Förut kände jag inte alls så, jag misstänker att det beror på att jag själv blivit mamma och inser hur onaturligt det är att reagera så på sitt barn, hur oönskat det än är.
Däremot kommer en scen senare där hon har ångest för att hon lade ut barnet. Jag har inte kunnat känna hennes skräck förut, men nu kan jag ta på den.
Ett första intryck också var den enorma mängd stavfel som finns! Förut har jag lagt märke till vissa av dem, men inte alls i den utsträckning som finns. På minst varannan sida hittar jag ett stavfel och nu eftersom jag är ”tränad” att hitta dem så hackar läsningen till ordentligt varje gång. Jag stannar upp vid varje ord för att lokalisera felet och rätta det i huvudet. Enormt störande, så flytet i läsningen infinner sig sällan.
I och med norskan som kommer in får jag en ologisk koppling till att se Silje som Lina i Emil i Lönneberga. Och den kopplingen vill jag verkligen inte ha!
”Jag kom bare ihåg hur de såg ut, bladen.”
Förut kan jag inte minnas att jag uppfattade något alls i boken som fjantigt eller löjligt, det gör jag däremot nu. Men inte alls i den grad jag trodde att jag skulle göra. Dessa löjligheter hittade jag däremot:
• Silje har sin första sexdröm och onanerar efteråt. – ”Och ändå var det så enkelt och naturligt, Silje hade blivit vuxen.”
Jaså, så det är DET som gör att man blir vuxen. Inte att man tvingas ta hand om sin familj när de dör, tvingas klara sig själv, skaffa mat och försvara sig mot våldsmän, inte att frukta för sitt liv eller att ta hand om föräldralösa barn och agera mor åt dem. Nej, inget av det gör en människa vuxen, men en sexdröm – då jävlar!
S 96: Benedikt pratar om Silje och att hon hade otur att födas som flicka med hennes talang. Silje tänker att hon hade räknat det som större otur att bli född till pojke, ungflicksdrömmar, sådana som om Heming, var alltför ljuva för att hon skulle vilja vara utan dem.”
Jaha, och när fick Silje sådan erfarenheter av pojkar i sin egen ålder att hon kan vara så säker på att pojkar inte har sådana fantasier och tankar?
När Tengel pratar om Sunniva, att hon hade två barn, Angelica och Leonarda. Och Silje fattar direkt att Leonarda måste vara Nadda och Sol är Tengels systerdotter. Lite väl långsökt att det inte tar mer än det för att fatta... om inte Trondheim var extremt folksnålt.
Tengel till Silje tidigt i boken: Du är inte så utmärglad längre. Nu liknar du mer den blomma i knopp du är.” Låter mer som något som skulle komma från Heming.
Tengel säger till Silje att han ser att hon har starka drifter, det syns i ansiktsdragen. Hoppsan, hur då?
Andra tankar:
Vid förra läsningen köpte jag historiken rakt av. Allt om kungar, vanor, seder och hur man levde på den tiden. Nu blir jag med fundersam på vad som stämmer och hur väl det stämmer. Förr var det mer ”om det står i Isfolket” så var det så. Nu är jag mer källkritisk och skulle inte våga sprida informationen som fakta som jag utan tvekan hade gjort förr. ”Förr åt fint folk 14 rätter varje middag!”
Silje är så rar, god och klok. Så när hon inte genast kan genomskåda Heming blir jag så besviken på henne. Det passar inte alls ihop med hur hon beter sig annars. Det som förvånar mig är att man aldrig får ta reda på på egen hand att han är en skit, utan Margit informerar läsaren om det på en gång. Uppe på sidan 58 skriver hon om tonårsförälskelsen och hur den artar sig, att man blundar för felen och bara ser det vackra yttre. Men redan bl a där låter hon läsaren underförstått få veta att Heming är en skit. Varför får man inte ta reda på det själv.
Jag upplever det i flera situationer där Margit gärna vill peka ut för läsaren sådant som man hade förstått själv bara av att läsa historien. Det gör berättelsen lite sämre, och man får en känsla av ”tårta på tårta”. Att man tror att inte läsaren kan fatta egna slutsatser utan vill berätta en gång extra för att påpeka så de SÄKERT märker det roliga/underförstådda/mystiska etc. Som läsare känner jag mig lite idiotförklarad.
Ex sidan 87. ”Är det här du gömmer dig och skrämmer min konstelev från vettet? (Jaså, var hon ensam om rädslan nu?)”
Det som jag inte mindes från förr heller var att Margit så påtagligt agerar berättaren i boken. Då och då kommer stycken där man kan se henne framför sig och höra hennes röst när hon agerar Benjamin Syrsa.
Jag reagerar lite på Siljes ålder, att hon framställs som ett flickebarn hela tiden. Men var inte 16 år ganska gammalt på den tiden – ni som kan er historia. Räknades man inte som kvinna när man var 16 på 1500-talet?
Tengel som var så trevlig och mysig förr. Nu uppfattar jag honom nästan som labil. Kolugn och sen exploderar i ilska hux flux. Han borde skrämma skiten ur folk till och med utan att se ut som ett monster.
Och vad hände med Heming förföraren. Varför beskrivs han som en tomte, lustig näsa och runda kinder. Låter inte direkt som en Don Juan, mer som Måns Möller...
De scener som jag minns som de roligaste från boken, när Sol döps ”prästfan öste vatten på mig” och ”Tengel tommel, tengel tommel, Sille Sol dansa junt junt” fick mig inte att dra på munnen denna gång. Jag vet inte om det beror på att jag minns dem så väl och att de är uttjatade för mig vid det här laget eller om det är för att min humor förändrats sedan sist. Det jag upplevt varje gång jag läst böckerna är att de växer med mig. I alla åldrar hittar jag nya saker att roas av och att gripas av och beröras av. Så även denna gång.
Något jag känner starkt igen mig i som jag inte reagerat på förr är sidan 95: ”En skapande människa gör för det mesta en ting endast en gång och aldrig mera. Vid upprepandet försvinner något av glöden, drivkraften”. Exakt sån är jag. Bara att gå igenom en skriven text flera gånger är dödens. Lika spännande som att dammsuga. Så ni får ta stavfelen här utan att klaga.
Med åldern har jag fått många fler nojor. Jag har blivit flygrädd, rädd för nöjesparker och snabba karuseller som jag ÄLSKADE förr. Jag har fått klaustrofobi och en massa annat strunt. Det var lite läskigt att läsa om:
”Ibland var passagen så trång att det kändes som att köra på Trondheims smala gator med höga, skuggande hus på varje sida.”
Förr lät det spännnande. Nu låter det gräsligt ångestladdat!
Skam vore om jag inte hittade något som var kul, och det gjorde jag definitivt. Denna gång var det:
Silje och Benedikt målar i kyrkan och pratar om konst.
Silje: Jag har aldrig upplevt en så fin diskussion.
Benedikt drog på munnen, diskussion var nog ett väl starkt ord för hans sällan avbrutna monolog.
Silje har en ful infektion i foten och måste ta det lugnt
”... och måste hålla sig stilla. Så hon lekte mest med Sol och utförde enklare sysslor...”
Jag vet inte hur Sol var, men min erfarenhet av att leka med en nästan tvååring är inte att man sitter mest stilla... Jag har svårt för att tro att Sol var den speciellt lugna sortens barn heller.
Scenen där Silje har målat Tengel och hennes tonårspinsamhet kommer in. Älskar det. Speciellt när Tengel kommenterar målningen och det står ”Hon ville bara dö”. Det är så lätt att leva sig in i hennes skam, och nu några år efter tonårspinsamheterna klarar jag av att uppskatta det mycket mer än jag gjorde då. Då var det lite genant, man tyckte synd om henne. Nu är det bara så himla roligt.
Benedikt berättar om när Tengel råkade se målningen, att han var tvungen att berätta, man kan inte ljuga i kyrkan.
”Du står och ljuger just nu din gamla lurgubbe, tänkte Silje mörk i håg. Du skyndade dig nog att dra dit honom.”
Scenen med Silje och Tengel i stugan:
Silje: ”Ni känner förstås ingen gemenskap med mig, jag går nu.” Hon reste sig utan att våga se på honom.
”Sätt dig”, röt han. ”Ska du höra, eller ska du inte?”
”Jo tack” hickade hon förskrämt.
”Nå så sluta då med det där konstrandet!”
Påminner så himla mycket om en vän till mig som är så försynt och blyg. Hon träffade en blottare i parken en gång som dök upp naken ur en buske och viskade ”Vill du känna?”
- Nej tack, svarade hon snällt och gick vidare. Det var bara nigningen som fattades.
Silje om Benedikt. ”Vad är han för ett såll egentligen?”
”Jag uttalar inte besvärjelser över en sån här liten rumpa.”
Hjärtevärmande:
Scenen där Sol är sjuk.
”Höve du Tol?”
Underbart.
Ett ställe där jag verkligen sugs in och glömmer språket är när Silje hittar Sol. Underbart. Jag glömmer tid och rum när jag läser den delen av boken.
Och pricken över i – slutscenen med Hanna och Liv Hanna. Jag totalt älskar den scenen. Det bästa som finns. Skulle jag ta bort allt i hela Isfolket och bara behålla en scen skulle detta bli den. Det går inte att läsa sönder.
Överhuvudtaget är kärlekshistorien mellan Tengel och Silje är mycket tråna och sukta. Inte upphetsande alls, bara ”jaja, kom till saken nån gång”.
Och när de väl kommer till saken: ”... brukade hon öppna sin famn för att låta hans väldighet glida in” -simply doesn’t do it for me...
Min slutsats om vad jag tycker om Trollbunden är att jag inte tror att jag gillat den någonsin. Den är ok, inte dålig, men inte heller WOW. Mitt problem är att jag inte tycker att sagan börjar förrän de kommer till Isfolkets dal, så allt innan känns som en alldeles för lång prolog. Men Margits humor är så lik min, därför uppskattar jag hennes sätt att skriva så mycket. Hon gör mig glad och berör.