Nu har jag läst igenom alla Tovas fantastiska analyser, och känner ungefär samma känsla som jag gjorde när jag läst ut
Är det någon där ute? - en på samma gång besviken och ivrig känsla som snopet frågar: "Tog det slut nu? Nej, men det gjorde det väl inte?
Det fick det ju inte!"
Med andra ord, en stor eloge till Tova!
Känner dock att jag måste inflika om en sak som jag reagerade på i analysen av
Nattens demon, nämligen detta:
Tova skrev:
Löjligheter
En berättelse om att Lilith egentligen var Adams kvinna från början. En ganska kort berättelse och sen står det att Lilith hade en hemlig trollformel, Sen Ham Forash (typ) som gjorde att hon försvann från honom. Berättelsen är ett roligt inslag, trollformeln känns dock tämligen betydelselös. Känns som ”åh, jag kom på schyssta magiska ord, var ska jag peta in dem?”
Att Lilith var Adams första kvinna är faktiskt inte Margits påfund från början, inte heller "trollformeln" vars vanligaste stavningar är Shemhamphorasch och Shemhamforash, och kommer från den hebreiska frasen "Shem HaMephorash" vilket ska vara Guds riktiga (och förbjudna) namn. Det har använts som referens till det som kallas för Tetragrammaton, d v s de fyra bokstäverna YHWH som gett upphov till Yahve, vilket är det judiska namnet på Gud. Shemhamforash återfinns även inom kabbalan såväl som i olika ockulta sammanhang, och intressant nog är frasen också länkad till Goetian (en ockult grimoire från 1700-talet som innehåller namnen på de 72 demonerna) och används även flitigt inom LaVey-satanismen. Att Margit använder sig av denna fras i samband med Lilith tycker jag får ses som ett ganska smart drag - Lilith var Adams första hustru enligt den medeltida texten Ben Sira, som ersattes av Eva då hon ansågs för frigjord och oregerlig. Lilith är utöver det en mäktig och ond demon som återfinns i flera religioner, däribland judendomen. Att hon då använder sig av en ursprungligen hebreisk fras som kan kopplas till både ett demonlexikon från 1700-talet såväl som moderna satanister (en hint åt svartänglarna och Lucifer?) känns väl igenomtänkt och som något infört i berättelsen för att skänka den ytterligare trovärdighet. Tyvärr är det nog så att "verkligheten" i detta fallet nästan är mer extrem än "sagan", vilket gör att just denna trovärdighet som jag gissar att Margit ville få fram försvinner då det låter lite väl överdrivet och mystiskt.
I övrigt höll jag med om i princip allting i Tovas analyser, och jag skrattade högt flera gånger av igenkänning. Det har varit en underbar sysselsättning att läsa Tovas tankar om böckerna, vilka i sig fått en "revival" (eller vad man ska kalla det) i mitt minne och glatt mig extra mycket. Välbehövligt, särskilt denna dag då jag ligger hemma med en envis halsinfektion och häller i mig te. Tack för glädjande läsning!