Vad handlar boken om?
André Brink har i uppgift att finna den drabbade i sin egen generation och spåren leder honom till den kvinna Vanja träffade på stranden i Trondheim 13 år tidigare. Han träffar Nette och Isfolksättlingen Mali. Tillsammans upplever de ett äventyr som i efterhand verkar helt otroligt.
Mina tankar om boken
Jag minns boken som ganska spännande och jag börjar läsa den med glädje.
André är inget ljushuvud och har lite svårt i skolan, vilket Benedikte är ledsen för eftersom Sanders släkt har professorer i långa rader. Men det är väl inte så konstigt att André inte har läshuvud om man ser till hans morsarv? Ända från Are ner till Henning har släkten bestått av tunga, sävliga män som har haft mycket lättare och mer intresse för det praktiska än det teoretiska.
Jag funderar lite över ordet vaisenhus. I boken står att det numera kallas barnhem, men att benämningen vaisenhus ”hänger kvar som en otäckt klibbig plåsterlapp”. Det får mig att tro att ordet i sig är något nedvärderande eller på annat sätt hemskt. Vad betyder egentligen vaisenhus?
I sökandet efter Petras ursprung används ord som stamtavla och kull. Det får mig att le lite då det låter som om man pratar om djur
Vanja har funnit en anknytning till Isfolket i Petras kvarlåtenskap. Men varför har hon inte sagt något om det? Förklaringen att hon hade så mycket att tänka på med Tamlin köper jag inte. Vanja borde veta hur viktigt det är för Isfolket att hålla ihop släkten, så om hon dykt på en sedan länge försvunnen ättling borde hon väl kunna kläcka ur sig det?
Både Benedikte och Vanja tycker att Gerds berättelse är av betydelse för Isfolket, men André är visst av en annan åsikt.
Sid 38 skrev:
När han en gång blev färdig med dagens uppgifter, borde han läsa igenom den där historien som Petra haft i sin ägo. Inte för att han trodde den kunde ha särskilt stor betydelse, men allt som rörde den olyckliga Petra, intresserade honom.
Benedikte har alltså tyckt att berättelsen är så viktig att hon sänt den till André på hotellet, men det räcker tydligen inte för att han ska fatta
Margit tar ofta genvägar i beskrivningen av karaktärer i böckerna. Diderik Swerd är högvuxen med myndiga ögon medan prästen Natan är liten med ögon som bränner ”tvärs genom hycklande väsen till bråddjup av kättja och synd”. Allt för att vi direkt ska veta vad för typer vi har att göra med.
När Natan vill predika om helvetets fasa för invånarna i ödemarken säger en bonde:
Sid 47 skrev:
- Så varför inte tala om Herrens milda belöning för dem som inte vill följa hans bud?
Jag tycker inte att det känns trovärdigt. En invånare i en isolerad by i ett nyligen kristnat område är inte så upplyst, enligt mig. Troligare då att han köper snacket om helvetet och bestraffningar rakt av.
Christers ögon beskrivs som brungröna. Jag tycker att det är en miss av Margit eftersom det tydligaste tecknet på att man bär det onda arvet är just gröna eller gula ögon. Christer är ingen drabbad eller utvald, så varför kunde han inte bara fått ha bruna ögon?
Havgrim inser väldigt snabbt att Diderik Swerd är Vret Joars ättling. Jag förstår bara inte hur? Ingenting tyder på det, så vitt jag kan se
Sid 137 skrev:
Nette böjde sig fram och viskade med humor i ögonen: - Hon är kvinnosakskvinna. Emancipationen är hennes ideal.
- Åh, herregud, stönade André.
Varför detta hån mot kvinnosaken? Jag förstår inte.
Mali undrar om inte André skäms för att gå tillsammans med henne.
Sid 140 skrev:
- Varför i all världen skulle jag göra det? sa André lugnt. Han höll på att tillägga: ”Här känner ju ändå ingen mig”, men hejdade sig i tid.
Det här fick mig att skratta högt, även om det såklart är en väldigt ful tanke av André
Sid 155 skrev:
- Kör i vind, sa Mali, och André tänkte att han måste lära henne att inte uttrycka sig så vulgärt.
Oj, så vulgärt!
Scenen när Diderik Swerd krälar upp ur sitt gyttjiga träsk är läskig! Det är precis sådant som skrämmer livet ur mig; konstiga, odefinierbara varelser som är ute efter hämnd
När André och Mali kommer till gården Nordlade så möts de av en man som är orakad och fet. Mali säger direkt: ”Han där är inte min släkting”. Isfolket måste sluta vara så fördomsfulla!
Det står att det var vanligt att man tog gårdsnamnet till efternamn. Jag vet att man gjorde så i Norge (min mormors släkt gjorde så), men hur vanligt var det i Sverige? Boken utspelar sig i Norge så det stämmer ju, men jag blev nyfiken på om det var lika vanligt på den här sidan gränsen.
Mycket tyder på att Nette och André ska bli ett par. Jag tror aldrig att en bok tidigare i serien varit så här fylld av längtan, kärleksfulla blickar, nervös ängslan och sprudlande glädje utan att den förälskade får objektet för sin längtan. Jag berörs av Nettes olyckliga kärlek och jag vill verkligen att hon ska finna någon att dela sitt liv med. Blir glad när det händer
Theodor Brandstedts fina fru säger till sekreteraren:
Sid 227 skrev:
Det gör ingenting, jag ska bara prata två ord med min man. Be om lite pengar, förstås!
Var det vanligt att man var så öppen med det inför underlydande? Att behöva be om pengar ger intrycket av beroendeskap och gör bilden av den högt uppsatta borgmästarfrun lite solkig.
Betyg: Väger mellan en sexa och en sjua och beslutar mig till slut för en svag sjua. Jag tycker om att läsa om jakten på försvunna ättlingar och största delen av boken är jättespännande.